De svenska seriernas framtid?

Igår hade Serieskolan i Malmö vernissage för sin slututställning, eller vad de nu kallade det. En aningen oöverskådlig utställning på vilken jag genast höjde besökarnas medelålder radikalt. Av tecknarnas- och besökarnas utseenden att döma var jag dessutom den ende som inte var vegankommunistisk aktivist.

Nå.

Vad tyckte jag då om dessa serietecknare? Vad fick jag för intryck? Är återväxten säkrad?

Nej.

Det enda jag egentligen har att säga om dessa nyutbildade serietecknare, är att många uppenbarligen vill ägna sig åt bildkonst, och även bör göra detta. Men de är ju inte serietecknare - ur min stofila synvinkel.

Alldeles för många ägnar sig fortfarande åt att teckna i mangastil, och det går ju fetbort. Det är dessutom omöjligt att avgöra om de är bra eller inte. Manga är mest ett manér och kan maskera eventuell inkompetens. Dessutom är det en generisk stil där nästan allting ser likadant ut. Det är väldigt tråkigt. En tjej hade dock ägnat sig åt att teckna seier om nakna, storbröstade små mangabrudar - se upp för moralväktarna i Uppsala! De kan kanske ta det här för barnporr! Vem har sagt att små barn inte kan ha silikonbröst?

Av de övriga fanns det bara ett par tecknare som stack ut, som gav intryck av att verkligen kunna och vilja rita serier; som behärskar berättartekniken.

Frågan är om de här nyutbildade tecknarna verkligen kan berätta en historia i serieform. Eftersom det mesta som ställdes ut inskränkte sig till en eller två sidor, eller några strippar, är det svårt att uttala sig om berättelserna. I de flesta fall fanns det ingen historia alls. Många ägnar sig bara åt formexperiment - eller ventilerar sina politiska åsikter. Och i många fall känns det som om eleverna lika gärna skulle kunnat studera på en vanlig konstskola.

De skämtserier och strippar som ställdes ut var under all kritik innehållsmässigt - det känns som om Malmö snarare behöver en manusförfattarskola. Vissa serier var rent genanta.

När jag ser verk av dessa nya, unga serietecknare brukar jag undra om de egentligen besitter någon passion för serier. Om de är uppvuxna med serier. Om de läste serier alls innan de började teckna själva. Om de tecknade serier innan de kom in på skolan. Jag får oftast intrycket att de egentligen inte är så förtjusta i just serier; de skulle i princip kunna välja vilken konstform som helst, men just nu är det lite inne att vara serietecknare.

Dessutom är förstås alldeles för många förblindade av politik. De sätter budskapet i första rummet, det konstnärliga kommer i bästa fall i andra hand. Och visst är det intressant att man i de allra flesta fall kan se om det är en tjej eller kille som ritat. Om det nu inte är tecknat i generisk mangastil, som ju är könlöst på mer än ett sätt.

Jag vet inte om de här tecknarna vill bli serietecknare i traditionell bemärkelse när de lämnar skolan. Majoriteten gör grejor som på sin höjd kan publiceras i en "radikal serietidning" som Galago, eller publiceras små smala album som uppmärksammas på kultursidorna, men som inte säljer. Med andra ord, de verkar inte vilja göra något de kan leva på.

Med det inte sagt att de nödvändigtvis måste sitta och producera någon antik gammal Egmontserie. Men ändå. Själv kombinerade jag författande av Åsa-Nisse, 91:an och annat, med mina egna projekt. Och att skriva mängder av kommersiella serier är den bästa serieskola man kan gå i. Man måste prestera säljbart material, annars får man ingen lön.