Bio: The Tree of Life

Foton copyright (c) SF

Av någon anledning hade THE TREE OF LIFE premiär i Malmö en vecka senare än Stockholm, och på grund av sen pressvisning, kommer min recension först nu (eftersom jag tillbringade helgen med att läsa Simenon istället för att recensera film). Men den som väntar på något gott...

...Den väntar inte på den här filmen.

Terrence Malick är regissören är främst är känd för att ta en så jävla tid på sig att göra fillm. Fem filmer på fyrtio år, eller vad det är. Malick är mer omtalad för detta än själva filmerna. Debuten DET GRYMMA LANDET gillar jag. DEN TUNNA RÖDA LINJEN minns jag som rätt bra och väldigt snygg, om än ganska tråkig. THE NEW WORLD såg jag aldrig på bio och jag tror att jag aldrig såg klart på DVD:n. HIMMELSKA DAGAR har jag inte sett.

Det var först tänkt att THE TREE OF LIFE skulle få sin premiär på förra årets Cannesfestival, men Malick ångrade sig och fortsatte att redigera och pula med filmen i ytterligare ett år, så att den inte fick sin premiär i Cannes förrän i år. Då hör det till saken att det är flera år sedan han spelade in sitt verk, och han har visst velat göra filmen i flera decennier.

Frågan är varför han velat göra den här filmen. Tydligen är det en förtäckt självbiografi, men ändå. Varför?

Efter pressvisningen i Cannes möttes filmen av både burop och applåder. Många hatade den - många älskade den. Och väldigt överraskande fick filmen motta Guldpalmen som bästa film.

Även i Sverige har en del kritiker varit märkligt gentila med betygen. Titta bara i bioannonsen. Det är ju inte klokt. Fyror? Femmor? Ord som "Mästerverk"? Har vi sett samma film? För jag får en känsla av att ska man uppskatta det här, måste man vara en religiös amerikan med dålig smak.

THE TREE OF LIFE ska vara en hyllning till livet, och med jämna mellanrum avbryts handlingen för långa scener som visar Jordens och livets uppkomst. Det är Big Bang och natur och dinosaurer, allt visas i vackra bilder, som ackompanjeras av sakral musik och viskande röster, och det är så långsamt att det i det närmaste går i slow-motion.

Huvuddelen av filmen handlar dock om lille Jack (Hunter McCracken), som i 1950-
talets Texas växer upp i en strängt religiös familj, där Brad Pitt spelar benhård och av allt att döma känslokall far, som dessutom vill kallas "father" och inte "dad". Nykomlingen Jessica Chastain är mor till Jack och hans bröder, en ganska vek person som också trycks ner av familjehuvudet.

De drabbas av diverse tragedier under åren, när Jack bröder omkommer, och de litar hela tiden på Gud. Jacks barndomsidyll grusas allt mer, han blir desillusionerad och han ifrågasätter sin tro. Ibland får vi även se Jack som vuxen, då spelas han av Sean Penn (världens tråkigaste människa), som går omkring i New York och ser ut att ha en fis på tvären. Han är en vilsen själ i storsraden och han verkar inte ha förlåtit sin far.

THE TREE OF LIFE varar nästan i två och en halvtimme - och den känns som om den är fjorton timmar lång. Visst är filmfotot makalöst vackert. Brad Pitt är bra och obehaglig i sin roll, medan Chastain är söt och vacker och jag undrar varför hon inte bara tar pågarna och drar.

Men den här filmen är direkt provocerande pretentiös! Ofta är det direkt löjeväckande. Ibland är det riktigt vulgärt. De där viskande rösterna på soundtracket är bara för mycket. Emellanåt känns det som att bläddra i ett nummer av Vakna eller Vakttornet. Slutscenerna är hemska.

Hade Malick nöjt sig med att bara skildra familjens liv på 50-talet och klippt bort resten; det vill säga Jack i nutid och livets uppkomst, hade vi fått en betydligt bättre film. Och kortare.

Så, hur många syndiga dvärgar tänker jag ge till det här? Nja, jag struntar nog i dvärgarna. Den här filmen får allt ett eget betyg:

(Malmöpremiär 10/6)