Bio: Paul

 

 

Foton copyright (c) UIP

Simon Pegg och Nick Frost slog igenom för den breda, internationella allmänheten 2004 när SHAUN OF THE DEAD hade premiär. En väldigt rolig - och väldigt brittisk - komedi i regi av edgar Wright. Betydligt mindre rolig var nästa film från Pegg, Frost och Wright; HOT FUZZ från 2007 - en actionkomedi som mest kändes som ett misslyckat vanity project; en kul grundidé, men en alldeles för lång film med långt mellan skratten.

Nu är Pegg och Frost tillbaka framflör kameran i PAUL, som de även skrivit manus till, men detta är en amerikansk-brittisk sampruktion, och för regin står Greg Mottola, som bland annat gjort SUPERSUGEN. Pegg och Frost är Graeme och Clive, två science fiction-nördar från England på sitt livs första USA-resa. De inleder sin turné på ComicCon i San Diego, för att i en husbil sedan åka runt och se severdheter som Area 51 och Roswell.

Plötsligt, mitt ute i ingenstans, händer dock något oväntat. En bil framför dem råkar krascha och när Graeme och Clive stannar för att hjälpa till, hittar de den avspände, cigarettrökande rymdvarelsen Paul (som är datoranimerad och vars röst görs av Seth Rogen). Paul har häckat på Jorden i 60 år efter att hans farkost kraschlandade, och han har utvecklat ett typiskt, jordiskt (= amerikanskt) slackerbeteende, något som passar bra när han nu tvingas umgås med dessa likasinnade engelsmän.

Självklart slutar inte handlingen där, för givetvis är ett gäng halvklantiga och mystiska agenter av Men In Black-stuk på jakt efter den förrymda rymdvarelsen, och dessa killar kommenderas av en ännu mer mystisk kvinna vars identitet och ansikte döljs till slutet (fast utan att jag i förväg visste att hon skulle medverka, listade jag ut vem det var).

Vidare lyckas Graeme även finna kärleken i form av en söt, väldigt religiös tjej (Kristen Wiig - passande förnamn) som inser sanningen om livet när hos träffar Paul. Hennes ännu mer religiöse far sätter efter huvudpersonerna han med.

PAUL är långtifrån helgjuten. Den hamnar lite mellan två stolar, den känns som en liten brittisk independentkomedi som fått lite för hög budget; Mottolas film blir varken den där lilla coola festivalfilmen eller den riktigt breda, fläskiga Hollywoodkomedin - den är alldeles för ojämn.

Som helhet är det ganska trivsamt och småroligt, och tammefan om jag inte kommer att tänka på ALF; den där gamla sitcomen från 80-talet. Men PAUL innehåller ett element jag i längden började irritera mig på: ett konstant svärande. Som svensk blir jag förstås inte upprörd av grovt språk, och det känns som om Pegg och frost mest vill vara buspågar som utmanar amerikanska moralister genom att jämt och ständigt krydda dialogen med svordomar. Ibland består skämten enbart av att man svär, som om man inte kom på något annat. Det blir roligt när den religiösa tjejen hittar på egna, konstiga könsordskombinationer, men annars är jag för gammal för att tycka det är coolt. I USA blev filmen "Rated R for language including sexual references, and some drug use". Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns på grund av ett par mildare actionscener.

En rad kul bipersoner - och skådisar - passerar revy, vilket livar upp. Favoriten David Koechner, känd från otaliga, festliga biroller, spelar en flängd redneck. Jeffrey Tampor, en annan favorit från otaliga biroller, dyker upp som exentrisk science fiction-författare. Jane Lynch, en tredje favorit, har en alieninspirerad sylta. Steven Spielbergs röst hörs i ett telefonsamtal. Det är de här detaljerna som lyfter filmen.

Med tanke på hur många andra bioproduktioner som dumpas direkt på DVD i Sverige, måste jag säga att jag förvånas lite över att PAUL går upp på bio här. Jag har svårt att tänka mig att detta blir en kioskvältare. Det känns allt lite som en typisk direkt-på-DVD-film. Men visst. Filmen får väl ändå anses vara okej. 

 

(Biopremiär 22/6)