När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.
Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.
I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.
Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:
KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.
Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).
Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.
Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.
Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.
Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.
Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.
(Biopremiär 8/6)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar