torsdag 30 juni 2011

Bio: Hanna

Foton copyright (c) Sony Pictures

Vad händer om man kombinerar den kritikerrosade svenska filmen FLICKAN med en typisk hårdför, amerikansk actionfilm? Tja, eventuellt får man något som liknar HANNA. En egentligen ganska märklig film.

16-åriga Hanna spelas av Saoirse Ronan, från Peter Jacksons gravt misslyckade FLICKAN FRÅN OVAN, och sedan hon var ett eller två år gammal, har hon av mystiska orsaker uppfostrats av sin far Erik (Eric Bana) långt, långt uppe i snöigaste Finland. Inte nog med att de bor ensamma i en koja i ödemarken - Erik tränar dessutom upp den lilla tösabiten till att bli en synnerligen effektiv mördare, slagskämde, hemlig agent och jägare; HANNA öppnar med att titelfiguren jagar ren med pilbåge - det är hon som håller i bågen, inte renen!

Men så en dag är det slut på det fridfulla livet. Det är dags att ge igenom på vem det nu är som orsakat denna spartanska tillvaro, så Hanna trycker på en knapp på en blinkande mojäng och snart anländer ett gäng soldater, beväpnade till tänderna. Efter att ett par soldater dödats, lyckas Erik fly, medan Hanna tillfångatas.
Hanna vaknar upp i ett topphemligt högkvarter någonstans i Marockos öken. Skurken i dramat heter Marissa, en iskall agent spelat av Cate Blanchett. För henne är det viktigaste av allt att hitta och döda Erik - han anses extremt farlig, tydligen vet han lite för mycket om någonting superhemligt, någonting som av allt att döma har med Hanna att göra.

Det dröjer inte länge innan Hanna lyckas fly efter att ha dödat ett helt gäng agenter, och i öknen träffar hon på en flummig engelsk familj på husbilssemester. Hon tjuvåker med dem geno Europa för att försöka återförenas med Erik i Berlin. Och hon har hela tiden Marissa och hennes hejdukar efter sig.

Regissören Joe Wright har tidigare gjort filmer som STOLTHET OCH FÖRDOM, FÖRSONING och SOLISTEN - allt annat än actionfilmer. Jag har ingen aning om vilket målgrupp han riktar sig till med HANNA. Filmen är nämligen väldigt splittrad och lite för arty-farty för sig eget bästa.

Det här ser ofta ut som en europeisk konstfilm. Ronan liknar flickan i FLICKAN (hon saknar ju nästan ansikte) och vissa skira bilder i soljjus ser ut som hämtade från den svenska filmen.

Ibland slår filmen över i komedi. Flera scener är avsiktligt roliga, oftast på ett skruvat, surrealistiskt sätt.

Och så fläskas det på med stenhårt action; slagsmål och eldstrider, ibland till och med i slow-motion. Blod sprutar.

Som sagt: det är lite egendomligt det hela. Filmen hamnar mellan flera stolar. De som förväntar sig renodlad fläskaction lär bli besvikna - eller förvirrade.

Rätt många svenska kritiker klagade på att utmärkta UNKNOWN innehåller alldeles för många logiska luckor, något som inte störde mig det minsta. HANNA, i sin tur, är egentligen en enda gigantisk logisk lucka - vilket inte heller stör mig. Men som exempel: för att jaga tag på Hanna anlitar Marissa en blonderad tysk bög och dennes två skinheads till hantlangare. Inte de mest diskreta personer man kan skicka ut på ett sådant uppdrag, och nog måste väl superagenten Marissa ha tillgång till betydligt mer professionella människor?

Men jag tycker ändå att HANNA är en helt okej film. Den är hyfsad underhållande, aldrig tråkig, en del inslag och rollfigurer är bra, och ibland kunde jag inte låta bli att stampa takten till The Chemical Brothers stenhårda filmmusik. Trots att jag självklart inte är gammal syntare.







(Biopremiär 6/7)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar