Bio: Framtidens melodi

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha, vad är då det här? En ny, svensk biofilm; ett drama, som jag aldrig hört talas om innan pressvisningen? Märkligt.
FRAMTIDENS MELODI utspelar sig i Värmland och är finansierad av Film i Värmland, och som regissör i (de fruktansvärt fula, svårlästa) förtexterna nämns en "DubbelJonas". Denne DubbelJonas visar sig vara två herrar vid namn Jonas Holmström, Jonas Bergergård.
Tydligen vann de kortfilms-
priset på Göte-
borgs Filmfest-
ival och de har visst delvis finansierat filmen med prispengarna. Fast det här kan ju inte ha kostat så mycket att göra.
I eftertexterna står det inte vem som spelar vem, men huvudrollerna innehas av
Rolf G. Ekroth, Sven-Olof Molin, Helena Bengtsson. Det hela kretsar kring gatumusikern Janos, som jag först trodde var hemlös, men senare visar det sig att han bor i en liten, extremt skitig lya; den är proppfylld med skräp. Janos verkar även vara gammal missbrukare och han super visst ibland.
Stig Manner är en gammal lumphandlare som av någon anledning kallar sig manager och jobbar stenhårt på att få Janos att slå igenom som artist. Det är svårt. Janos beter sig lite hur som helst, och även om han kan spela gitarr, är han trots allt rätt kass som artist - och han ser ju för jävlig ut.

Det blir dock lite småknäck här och var, Janos får uppträda på riktigt tradiga, ledsna ställen. Den låt han spelar oftast är "Vem kan segla förutan vind".Trots många hårda ord, råder en stark vänskap mellan Stig och Janos, de stöttar och hjälper varandra - för när Stigs för Janos helt okända dotter oväntat anländer till stan, är det Stig som behöver hjälp.
FRAM-
TIDENS MELODI känns som en novellfilm för TV som dragits ut till långfilmslängd. Och hade jag zappat in på den här på TV, hade jag bytt kanal efter ett par minuter. Någonstans är filmen halvintressant, tonen är så dokumentär att det faktiskt skulle kunna vara en dokumentärfilm om dessa rollfigurer, men så är dock inte fallet. Skådisarna gör bra ifrån sig, de övertygar i sina roller, och jag får intrycket att killen som gör Janos faktiskt är en gammal hemlös missbrukare. Dialogen framförs på bred värmländska och en lustig detalj är att filmen är textad på svenska! Det hela ser även ut som en typisk svensk film från 1970-talet; samma typ av människor, miljöer, samma ton och anslag, och jag hade inte blivit förvånad om den var 40 år gammal (några tekniska prylar avslöjar dock inspelningsåret).
Men filmen blir lite tjatig, den står och stampar och känns alldeles för lång. Och den har inte på bio att göra. Vem kommer att betala för att se det här på stor duk?

(Biopremiär 10/6)