Åkidåki, ännu en kraftigt försenad filmrecension, självklart beroende på de där tappade glasögonen. Men så snart jag skrivit klart den här, har jag kommit i kapp. Att skriva en recension av en film många av er redan hunnit se, eller åtminstone hunnit läsa många recensioner av, känns lite avigt, men skit samma, here goes:
Precis som så många andra, blev jag väldigt överraskad av Todd Phillips BAKSMÄLLAN, som oväntat gjorde braksuccé för två år sedan. Jösses - en grabbig tramskomedi som blev både en publik- och en kritikersuccé? Det var min själ inte i jåns! Eller har det någonsin hänt?
SMÄL-
LANS vinnande koncept berodde på att den kombi-
nerade bra rollfigurer, spelade av inte alltför kända skådisar, med en flängd historia om minnesförlust, vilken berättades som något slags detektivhistoria. Framförallt innehöll filmen många överraskningar - och den var rolig. Riktigt rolig. Och den vågade gå långt. Den överskred gränser, sådant som får amerikaner att sätta i halsen och ropa på censur och skrika om samhällets förfall. BAKSMÄLLAN blev den (i USA) barnförbjudna komedi som spelat in mest pengar i filmhistorien. (I Sverige blev den dock inte barnförbjuden...)
Att det skulle komma en uppföljare var förstås oundvikligt. Frågan var om det verkligen går att upprepa succén. Går det verkligen att göra en film till på temat baksmälla?
Den här gången ska tandläkaren Stu (Ed Helms) gifta sig - och detta ska han göra i Thailand. Han bjuder med sig sina kompisar, och trots att han borde veta bättre, bjuder han efter stor tvekan till slut även med vettvillingen Alan (Zack Galifianakis); killen som i förra filmen drogade gänget i Las Vegas, och därmed bar ansvar för allt som skedde.
Väl på plats i Thailand tänker killarna bara ta det lugnt och chilla lite på stranden innan bröllopet, men plötsligt vaknar de upp på ett skitigt hotellrum i Bangkok utan att veta hur de kommit dit och vad de hade för sig under natten. Stu är dessutom försedd med en autentisk Mike Tyson-tatuering i ansiktet. Precis som förra gången måste de nu lösa fallet med, öh, sig själva; de måste hitta brudens lillebror, som de hade med sig och som försvunnit, och de måste ta sig tillbaka till själva bröllopet.
SMÄL-
LAN DEL II är till stor del nästan samma film en gång till. Bitvis är det en karbonkopia på den första filmen. Men trots detta finns det en hel del som skiljer filmerna åt:
BAKSMÄLLAN DEL II är seriens RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Todd Phillips har gjort en mycket mörkare film - och frågan är om det är vad vi, publiken, vill ha i det här fallet. Originalfilmen utspelade sig i den glada, plastiga leksaksvärlden Las Vegas. Den här gången är skådeplatsen ett makalöst sunkigt, skitigt Bangkok, en plats som i princip framställs som världens rövhål. Miljöerna är påträngande och obehagliga, och det hela är alldeles för allvarligt. Det är nämligen allvarliga grejor våra huvudpersoner har råkat ut för.
Annars är det precis som förra gången ett bra figurgalleri vi bjuds på och Bradley Cooper är en sympatisk kille. Dock kan jag inte låta bli att påpeka att Alan, som konstant är katalysatorn, är alldeles för osannolik. Om detta vore verklighet hade de här killarna aldrig tagit med sig en kille som Alan, de hade aldrig umgåtts med honom. Det går inte att ha med en sådan dåre att göra. Ibland är Galifianakis rolig i rollen, men ofta blir det åt helvete för mycket.
Det är möjligt att denna recension låter som en sågning, men riktigt så är inte fallet. Den första delen av BAKSMÄLLAN DEL II är rolig, och även slutet är kul. Och det är välgjort och välspelat. Problemet är alltså att helheten inte bjuder på speciellt många skratt.
Den här uppföljaren har redan spelat in en väldig massa pengar, så vi kan säkert förvänta oss en del tre. Men snälla, då får vi hoppas att de inte gör ytterligare en film där ett gäng killar vaknar upp med minnesförlust. Nu måste Phillips hitta på något nytt.
Och varför inte skicka killarna till Sverige för att fira midsommar? Det hade jag velat se!
(Biopremiär 25/5)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar