De tre första bilderna ur Mission: Impossible - Ghost Patrol

Direkt från UIP:s högkvarter:

Bio: Hanna

Foton copyright (c) Sony Pictures

Vad händer om man kombinerar den kritikerrosade svenska filmen FLICKAN med en typisk hårdför, amerikansk actionfilm? Tja, eventuellt får man något som liknar HANNA. En egentligen ganska märklig film.

16-åriga Hanna spelas av Saoirse Ronan, från Peter Jacksons gravt misslyckade FLICKAN FRÅN OVAN, och sedan hon var ett eller två år gammal, har hon av mystiska orsaker uppfostrats av sin far Erik (Eric Bana) långt, långt uppe i snöigaste Finland. Inte nog med att de bor ensamma i en koja i ödemarken - Erik tränar dessutom upp den lilla tösabiten till att bli en synnerligen effektiv mördare, slagskämde, hemlig agent och jägare; HANNA öppnar med att titelfiguren jagar ren med pilbåge - det är hon som håller i bågen, inte renen!

Men så en dag är det slut på det fridfulla livet. Det är dags att ge igenom på vem det nu är som orsakat denna spartanska tillvaro, så Hanna trycker på en knapp på en blinkande mojäng och snart anländer ett gäng soldater, beväpnade till tänderna. Efter att ett par soldater dödats, lyckas Erik fly, medan Hanna tillfångatas.

Hanna vaknar upp i ett topphemligt högkvarter någonstans i Marockos öken. Skurken i dramat heter Marissa, en iskall agent spelat av Cate Blanchett. För henne är det viktigaste av allt att hitta och döda Erik - han anses extremt farlig, tydligen vet han lite för mycket om någonting superhemligt, någonting som av allt att döma har med Hanna att göra.

Det dröjer inte länge innan Hanna lyckas fly efter att ha dödat ett helt gäng agenter, och i öknen träffar hon på en flummig engelsk familj på husbilssemester. Hon tjuvåker med dem geno Europa för att försöka återförenas med Erik i Berlin. Och hon har hela tiden Marissa och hennes hejdukar efter sig.

Regissören Joe Wright har tidigare gjort filmer som STOLTHET OCH FÖRDOM, FÖRSONING och SOLISTEN - allt annat än actionfilmer. Jag har ingen aning om vilket målgrupp han riktar sig till med HANNA. Filmen är nämligen väldigt splittrad och lite för arty-farty för sig eget bästa.

Det här ser ofta ut som en europeisk konstfilm. Ronan liknar flickan i FLICKAN (hon saknar ju nästan ansikte) och vissa skira bilder i soljjus ser ut som hämtade från den svenska filmen.

Ibland slår filmen över i komedi. Flera scener är avsiktligt roliga, oftast på ett skruvat, surrealistiskt sätt.

Och så fläskas det på med stenhårt action; slagsmål och eldstrider, ibland till och med i slow-motion. Blod sprutar.

Som sagt: det är lite egendomligt det hela. Filmen hamnar mellan flera stolar. De som förväntar sig renodlad fläskaction lär bli besvikna - eller förvirrade.

Rätt många svenska kritiker klagade på att utmärkta UNKNOWN innehåller alldeles för många logiska luckor, något som inte störde mig det minsta. HANNA, i sin tur, är egentligen en enda gigantisk logisk lucka - vilket inte heller stör mig. Men som exempel: för att jaga tag på Hanna anlitar Marissa en blonderad tysk bög och dennes två skinheads till hantlangare. Inte de mest diskreta personer man kan skicka ut på ett sådant uppdrag, och nog måste väl superagenten Marissa ha tillgång till betydligt mer professionella människor?

Men jag tycker ändå att HANNA är en helt okej film. Den är hyfsad underhållande, aldrig tråkig, en del inslag och rollfigurer är bra, och ibland kunde jag inte låta bli att stampa takten till The Chemical Brothers stenhårda filmmusik. Trots att jag självklart inte är gammal syntare.

(Biopremiär 6/7)

It's Tom Cruise vs Michael Nyqvist

Dagens födelsedagsbarn!

Hasse Alfredson!

80 år idag!

TJOSAN!*

*En gång på Bokmässan för kanske tjugo år sedan bad jag Hasse signera en bok. Han hade bråttom och egentligen inte tid, och sa "Det får bli nåt snabbt" - så istället för en limerick eller längre hälsning, skrev han "TJOSAN!", vilket nästan blev ännu bättre.

Bio: Kronjuvelerna

Foton copyright (c) Filmlance

Av någon anledning har Ella Lemhagens nya film KRONJUVELERNA blivit oerhört hajpad. Jag vet inte riktigt varför. Lemhagen har tidigare gjort PATRIK 1,5, som åtminstone jag gillade, och en TSATSIKI-film, men i övrigt handlar det väl inte om några större kioskvältare. Således måste hajpen bero på skådespelarna. Bill Skarsgård, Björn Gustafsson (nej, inte Alfred, utan den andre) och Alicia Vikander från TILL DET SOM ÄR VACKERT, en film som i princip inte sågs av någon alls, men som ändå gjorde henne till något slags ny stjärna och utlandshopp.

Dessutom har det skrivits en hel del om den här nya filmens look. Den är till stor del skjuten i Litauen för att ge det hela något slags lätt overklig sagokänsla, även om det ska utspela sig i Sverige.

Det sistnämnda; looken, är väl det som räddar KRONJUVELERNA. För jag vet allvarligt talat inte om jag sett en riktig praktkalkon, eller bara en lagom misslyckad film, eller vad det är jag sett.

Filmen bygger på en "originalberättelse" av Carina Dahl, som även skrivit filmmanuset tillsammans med Lemhagen, och det var det kanske inte så bra att hon gjorde. Det här är nämligen oftast alldeles för litterärt. Under hela filmen kände jag att detta nog hade fungerat bättre som bok, eller kanske ännu bättre som tecknad serie.

KRONJUVELERNA öppnar med att drygt tjugoåriga Fragancia (Vikan-

der) smyger upp till en stor villa, från vilken Richard Persson (Skarsgård) kommer ut - och genast blir skjuten i huvudet. Fragancia arresteras och förhörs av en polis spelad av Tomas von Brömssen, och därefter får vi i långa återblickar följa Fragancia, hennes liv, familj och vänner, från att hon var liten flicka fram till dådet.

Redan på BB när Fragancia föds, blir det strul. Rickard föds nämligen samtidigt och hans stenrike och stränge far, spelad av Loa Falkman, tappar det lilla spädbarnet, som får en silverplatta inopererad i pannan och aldrig blir riktigt normal. Direktör Persson vill att sonen ska bli världens bäste hockeyspelare, men det är Rickard för kass för. Rickard verkar dock lite förtjust i Fragancia, som växer upp med sin fattiga, men kärleksfulla familj - föräldrarna spelas av Michalis Koutsogiannikis och Alexandra Rapaport. Hon får senare även en lillebror med downs syndrom.

En dag anländer konståkande hockeyspelaren och charmören Pettersson-Jonsson, som Fragancia blir kär i, men när han senare växer upp till stor hockeystjärna (och då spelas av Gustafsson) och lämnar byn, blir han bög och får ihop det med en amerikansk hockeyspelare. Och parallellt med detta blir Rickard allt konstigare, direktör Persson alltmer psykopatisk, och Fragancias familj råkar ut för alltmer eländes elände med sjukdomar och fattigdom.

Egentligen funkar KRONJUVELERNA inte alls. En av anledningarna fick jag reda på först efter pressvisningen: filmen kommer senare att visas på TV i en tretimmarsversion. Det är väldigt uppenbart att stora sjok av filmen fattas. Det blir rät hoppigt och konstigt emellanåt.

Men frågan är om detta kommer att bli så mycket bättre i en 50% längre version. Här finns ingenting som engagerar. Inramningen är alltså något slags kriminalgåta - vem sköt Rickard och varför - men svaret på detta är ganska uppenbart redan från början och därför blir det aldrig spännande. Roligt blir det aldrig heller. Och inte heller de romantiska bitarna fungerar, jag kan omöjligt bry mig om de korta romanser som ibland ploppar upp.

Dialogen är väldigt teatral och orealistisk; den funkar inte alls när den yttras av levande människor. Jag är väldigt trött på alla dessa filmer utan människor som känns verkliga - MELANCHOLIA och liknande. Allt de säger är konstruerat och onaturligt. Även om en film utspelar sig i något slags sagovärld, eller science fiction- eller fantasymiljö, måste man acceptera det hela som något slags verklighet, och det gör jag aldrig i KRONJUVELERNA. Herregud, till och med FREDAGEN DEN 13:E-filmer och vanliga tramskomedier har mer realistiska personer.

Lemhagens film innehåller dessutom lite för många parallella historier, vilka samtliga är för korta. Kanske blir detta lite bättre i den längre versionen.

Dock har filmen Loa Falkman, som i vanlig ordning är utmärkt som ärkesvin; här är han närmast en nästan parodiskt överdriven variant av Hasse Alfredsons direktör i DEN ENFALDIGE MÖRDAREN. Direktör Persson välter saker, misshandlar sin son, våldtar sin fru, avskedar sina fattiga anställda, ja, han bär sig verkligen åt som fan! Han är filmens största behållning.

Det är även trevligt att se Michael Segerström i en mindre roll som präst, medan jag undrar varför Jason "Timbuktu" Diakaté har en liten roll som sjuksköterska. Don't give up your dayjob. Han får inte rätt på sina få repliker, som dessutom känns som hämtade ur en gymnasieuppsats som försöker vara lite djup och fin.

Men som sagt, KRONJUVELERNA är en rätt snygg film, fotot är till större delen utmärkt.

Vad som är lite intressant, är att tjejen som spelar Fragancia som tonåring nog medverkar mer än Alicia Vikander. Och Björn Gustafsson är knappt med alls, känns det som. Att en halvautomatisk pistol genomgående kallas "revolver", även av polisen, känns ganska typiskt.

Gamle serietecknaren Anders Westerberg står för filmens storyboards. Alicia Vikander har en hyfsat omotiverad nakenscen och fäller repliken "Det där är inte kramp ... det är helribba!".

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om det här. Jag har väldigt svårt att tänka mig att KRONJUVELERNA kommer att gå hem i stugorna.

 

(Biopremiär 29/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Gene Colan

Jag har åtskilliga gånger berättat om den gång i mitten av 1970-talet då jag fick ett nummer av serie-

tidningen Dracula (det vill säga Marvels Tomb of Dracula) av min moster; hon hade hittat det i bowlinghallen i Landskrona. Tidningen innehöll det avsnitt som introducerade privatdeckaren Hannibal King (som i sista rutan avslöjades som vampyr) och den gjorde djupt intryck på mig.

Liksom övriga avsnitt var det Marv Wolfman och Gene Colan som låg bakom serien.

I torsdags dog Gene Colan i cancer, 84 år gammal.

Colan var förstås en legend i seiebranschen och han började rita professionellt redan 1944 - men det var väl först under Marvels första storhetstid på 60-talet han slog igenom med Sub-Mariner, Dr. Strange och framförallt Daredevil. På 70-talet tecknade han främst Howard the Duck och ovannämnda Dracula, vilken passade utmärkt för hans ganska ovanliga, skuggtyngda teckningsstil.

På 80-talet tecknade han bland annat miniserien Nathaniel Dusk efter manus av Don McGregor; en serie som gjordes i blyerts utan att tuschas. Tyvärr färglades den dock, och när Horst Schröder körde den på svenska i tidningen MAXX i stort format, såg den för jävlig ut; Colans snygga bilder hade förstörts av grönsakssoppefärger.

Förra året träffade jag serieöversättaren Christer Follin på en liten tillställning. Jag hade aldrig träffat honom tidigare och konstaterade snabbt att helst ville betraktas som musiker. På främst 80-talet läste jag massor av serier Follin översatt, jag gillade hans försvenskningar. Men: på den här tillställningen berättade han något jag inte ville veta. Han sa nämligen att han tyckte att Tomb of Dracula var fruktansvärt dålig, och ett nummer hade hans vänner utsett till ett "kultnummer". I detta hade Follin bara fjantat sig och ändrat på allting.

Jag blev självklart förbannad.

I vilket fall: nu har Gene Colan sällat sig till de andra legenderna i den stora seriestudion ovan molnen. Frid över hans minne.

GENE COLAN

1926 - 2011

R.I.P.

 

 

Tja, JAG tycker att det här ser lovande ut!

Den kommande KILLER ELITE bygger på en roman som heter "The Feather Men" (jag är föga förvånad över namnbytet) och verkar således inte ha något med Sam Peckinpahs film från 1975 att göra.

Oavsett vilket, det här verkar ju vara riktigt härligt, grabbig fetaction av det slag vi alltför sällan får se idag.

Rock you like a hurricane...

TOPPRAFFEL! sörjer: Peter Falk

För ett år sedan, var det kanske (eller var det två?), upptäckte jag att Peter Falk hade en hemsida. Jag klickade på länken och möttes av ett meddelande från Falks hustru, som berättade hur sjuk Falk var och att sajten därför låg nere i väntan på ett eventuellt tillfrisknande, vilket förstås kändes lönlöst - Peter Falk led nämligen av Alzheimers.
De börjar allt bli glesare i leden bland de gamla TV-hjältarna från 1970-talets favoritserier. Dennis Weaver är borta. Tony Curtis. Telly Savalas gick bort redan på 80-talet.
Och i torsdags dog Peter Falk, 83 år gammal.

Så som jag minns det tittade förstås alla på COLUMBO på 70-talet. För-
visso var vi ju populär-
kulturellt
svältfödda på den tiden och tittade på allt som rörde sig, men COLUMBO - som min mormor uttalade "Kållåmbu" - var populärt och ofta rätt bra. Det handlade om långfilmslånga avsnitt och de jag sett om på DVD har hållit ganska hög klass, och till på köpet bjöds det ofta på kul namn i skurkrollerna (något som avhandlades i ett nummer av hädangångna tidningen Kapten Stofil).
Fast de avsnitt som gjordes när figuren återkom ett par decennier senare har jag inte sett - tydligen spelades det allra sista avsnittet in 2003.
Han var ju en lite osannolik hjälte, Peter Falk; enögd och hopsjunken, oftast rufsig och dan. Och väldigt sympatisk. Förutom rollen som den älskade TV-deckaren medverkade han i en hel del långfilmer, men när jag tänker efter är det ganska få av dem jag har sett.
HÄR kan ni läsa The Guardians långa dödsruna.

PETER FALK

1927 - 2011

R.I.P.

Bio: Bad Teacher

Efter att ha sett den så kallade Red Band-trailern för BAD TEACHER hade jag faktiskt hyfsat stora förväntningar på den här nya komedin. För er som inte känner till det, är en Red Band-trailer en barnförbjuden trailer som kan innehålla svordomar, sex, naket, blod, våld och annat omoget ungar gillar. Trailern till BAD TEACHER innehöll en del grovt språk - och var riktigt kul.

Regissören Jake Kasdan, som till MÄNNISKOR EMELLAN-regissören Lawrence Kasdan, har tidigare främst jobbat för TV och har bland annat regisserat ett avsnitt av CALIFORNICATION, en av de få, ny(are) TV-serier jag faktiskt ser och gillar (annars föredrar ju jag favoriterna från 1970-talet). I BAD TEACHER spelar Cameron Diaz junior high-lärarinnan (motsvarande ungefär en mellanstadiefröken) Elizabeth Halsey, som efter att ha sagt upp sig från sitt jobb - vilket hon hatar - dumpas av sin stenrike fästman, eftersom han insett att hon bara är ihop med honom för pengarna.
Elizabeth flyttar in i en liten, sketen lägenhet (där hon har en minst sagt bisarr snubbe som roommate), och tvingas börja undervisa igen. Och hon avskyr det. Hon hatar sitt jobb, hon hatar eleverna och hon hatar sina irriterande kollegor. Hon gör det här enbart för pengarna.

Men en dag dyker den unge och av allt att döma väldigt rike Scott Delacorte (Justin Timber-
lake) upp, han är ny lärarvikarie, och Elizabeths nya mål är att få honom att falla för henne. En av orsakerna, förstår ni, till att Elizabeth behöver en massa pengar, är att hon tänker genomgå en bröstförstoring. Och en sådan är dyr. Men om hon har en större hylla, kan hon få vilken rik kille hon vill.

Emellertid upptäcker en av de andra lärarna, den mest irriterande; Amy Squirrel (Lucy Punch, som faktiskt ser ut som en ekorre), vad Elizabeth har i kikaren. Hon konstaterar att Elizabeth låter sin klass kolla på filmmedan hon själv sover vid katedern, att hon röker gräs, att hon förfarar sprit i klassrummet och att hon bara är ett rövhål som är ute efter att snärja den mesige och töntige Scott. Den avspände och ganska coole gympaläraren Russell (Jason Segel) inser också allt detta, men dessa fakta gör att han blir förtjust i henne.

Ska jag vara ärlig, är Elizabeth Halsey den minst roliga rollfiguren i BAD TEACHER. Trailern gav mig intrycket att hon skulle vara makalöst kul, men det är hon inte. Och problemet med Kasdans film är Cameron Diaz och hennes roll.  När man ser en film som BAD TEACHER är förstås realism inte det första man är ute efter, men Elizabeth är lite för mycket, hon är ett enda stort "Varför?". Varför är hon lärarinna? Varför beslutade hon sig för att bli en sådan? Hur fan lyckades hon bli en lärarinna? Hur fick hon sedan jobbet på skolan? Visst, hon är väldigt manipulativ, men om hon nu hatar allt med yrket, varför valde hon inte något helt annat, något hon kanske till och med skulle tycka om?

Men vad som trots allt gör BAD TEACHER lite kul, är de andra rollfigurerna. Det var de som fick mig att skratta. Lucy Punch är underbar som den "knasiga" (enligt henne själv), alltid överdrivet glada Amy, vars löjliga "svordomar" är obetalbara: medan Elizabeth spottar ur sig "fuck" i parti och minut, säger Amy saker som "Oh, shut the FRONT DOOR!".

John Michael Higgins är bra som den delfinälskande rektorn, och det är även Phyllis Smith som den lite äldre och överviktiga Lynn, som verkar beundra Elizabeth och tycka att hon är cool. Och ja, den mesige Justin Timberlake är passande mesig som Scott, som bland annat framför en mesig kärlekssång. Men bästa figuren är nog Dave Allen, som bara medverkar i ett par korta scener. Han är den konstige, skäggige läraren som liknar Gilbert Shelton, och som i en scen är DJ på en fest och jonglerar med en LP-skiva.

Cameron Diaz blir 39 nu i sommar och hon börjar ärligt talat se rätt sliten ut. Jag tänker mig ju liksom fortfarande henne som den där oemotståndligt söta, unga tjejen i THE MASK - en film som snart är tjugo år gammal. Hon lever kanske ett hårt liv nuförtiden, vad vet jag. Fast hon är fortfarande rätt attraktiv och biltvättarsekvensen i BAD TEACHER är ganska ... fantastisk.

Avslutningsvis måste jag nämna en intressant detalj med den här filmen: I USA har den inte oväntat gått och blivit Rated R; det vill säga, den har en 17-årsgräns på grund av "sexual content, nudity, language and some drug use". Men här i Sverige är filmen barntillåten. "Framställningen innehåller ingenting som bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn," skriver Statens Medieråd i sitt utlåtande.

(Biopremiär 25/6)

Eftertexterna till Bikini Jones and the Temple of Eros:

Global Smurf Day

Denna pressrelease kom för en stund sedan:

På lördag, den 25 juni, kommer Peyos födelsedag, skaparen av smurfarna, att uppmärksammas stort runt om i världen. Global Smurf Day är ett internationellt evenemang i väntan på filmen Smurfarna som går upp på biografer över hela landet den 2 september.

På Global Smurf Day kommer man att kunna delta i smurfrelaterade aktiviteter över hela världen. Det kommer att uppmanas och uppmuntras att komma till olika smurfevenemang iklädd smurfkostym i ett försök att sätta ett nytt Guinness världsrekord för största samlingen av personer klädda som Smurfarna inom en 24-timmarsperiod på ett flertal arenor. Händelserna kommer att synkroniseras runt om i världen - man kommer alltså att kunna se flest smurfar som någonsin har samlats på en och samma gång! Kontrollanter från Guinness World Records ™ kommer att finnas på plats i 12 städer runt om i världen där det förväntas att hundratals deltagare kommer till eventen klädd som smurfarna (vit smurfhatt, vita byxor och skor, och blåmålad kropp).

Bland de städer som deltar i rekordförsöket som en del av Global Smurf Day finns Bryssel, Belgien (Peyos hemland), Aten, Grekland, Scheveningen (Haag), Holland, Dublin, Irland, Mexico City, Mexiko, Panama City, Panama, Warszawa, Polen, Moskva, Ryssland, Johannesburg, Sydafrika, New York, USA, och London, Storbritannien.

Global Smurf Day innefattar också en riktig smurfupplevelse i bland annat London där The O2 förvandlas till "O-Blue" och i New York där South Street Seaport blir Smurf Street Blueport. Andra exempel på firandet av Global Smurf Day är byn Júzcar i Andalusien där en av de berömda vita byarna, kända för sin karaktäristiska vitkalkade väggar, har målats helt blå! Smurf-figuriner i naturlig smurfstorlek, dvs tre äpplen höga, kommer att inta Trocadero-terrassen i Paris, det stora torget i Reykjavik, på Colombia's El Dorado International Airport i Bogotá och trafikerade områden i Genève och Zürich i Schweiz. I Taiwan kommer landmärket Red House omvandlas till ett "Blue House", som befolkas av smurf-figurer. I Köpenhamn intar smurfarna Tivoli där det kommer att vara ett evenemang med bland annat ansiktsmålning och dance-alongs.

Smurfarna gör sin första 3D-resa till biograferna i Columbia Pictures/Sony Pictures Animations hybrid live-action och animerade familjekomedi Smurfarna. När den onda trollkarlen Gargamel jagar smurfarna ut ur deras by, genom en magisk portal och in i vår värld, landar de mitt i New Yorks Central Park. Bara tre äpplen höga och strandsatta i The Big Apple måste smurfarna hitta ett sätt att komma tillbaka till sin by innan Gargamel får fatt i dem. Smurfarna är regisserad av Raja Gosnell och producent är Jordan Kerner. Manuset är skrivet av J. David Stem och David N. Weiss, Jay Scherick och David Ronn utifrån en berättelse av J. David Stem och David N. Weiss, baserad på karaktärerna och serien av Peyo. I den svenska versionen kommer bland andra Loreen Talhaouis att göra rösten till Smurfan.

För mer information om Global Smurf Day eller Smurfarna, besök www.GlobalSmurfsDay.com. 

Jag bör förstås tillägga att jag, som läste Peyos serie redan när albumen gavs ut av Semic i början av 1970-talet, innan Carlsen Comics tog över, självklart kallar figurerna för "Smurferna". Det var så de kallades i serierna och på albumomslagen. Smurfarna, med ändelsen "-arna", var de små blå plastfigurer Sveriges befolkning började att samla å det vansinnigaste på i slutet av 70-talet.

Bio: Paul

 

 

Foton copyright (c) UIP

Simon Pegg och Nick Frost slog igenom för den breda, internationella allmänheten 2004 när SHAUN OF THE DEAD hade premiär. En väldigt rolig - och väldigt brittisk - komedi i regi av edgar Wright. Betydligt mindre rolig var nästa film från Pegg, Frost och Wright; HOT FUZZ från 2007 - en actionkomedi som mest kändes som ett misslyckat vanity project; en kul grundidé, men en alldeles för lång film med långt mellan skratten.

Nu är Pegg och Frost tillbaka framflör kameran i PAUL, som de även skrivit manus till, men detta är en amerikansk-brittisk sampruktion, och för regin står Greg Mottola, som bland annat gjort SUPERSUGEN. Pegg och Frost är Graeme och Clive, två science fiction-nördar från England på sitt livs första USA-resa. De inleder sin turné på ComicCon i San Diego, för att i en husbil sedan åka runt och se severdheter som Area 51 och Roswell.

Plötsligt, mitt ute i ingenstans, händer dock något oväntat. En bil framför dem råkar krascha och när Graeme och Clive stannar för att hjälpa till, hittar de den avspände, cigarettrökande rymdvarelsen Paul (som är datoranimerad och vars röst görs av Seth Rogen). Paul har häckat på Jorden i 60 år efter att hans farkost kraschlandade, och han har utvecklat ett typiskt, jordiskt (= amerikanskt) slackerbeteende, något som passar bra när han nu tvingas umgås med dessa likasinnade engelsmän.

Självklart slutar inte handlingen där, för givetvis är ett gäng halvklantiga och mystiska agenter av Men In Black-stuk på jakt efter den förrymda rymdvarelsen, och dessa killar kommenderas av en ännu mer mystisk kvinna vars identitet och ansikte döljs till slutet (fast utan att jag i förväg visste att hon skulle medverka, listade jag ut vem det var).

Vidare lyckas Graeme även finna kärleken i form av en söt, väldigt religiös tjej (Kristen Wiig - passande förnamn) som inser sanningen om livet när hos träffar Paul. Hennes ännu mer religiöse far sätter efter huvudpersonerna han med.

PAUL är långtifrån helgjuten. Den hamnar lite mellan två stolar, den känns som en liten brittisk independentkomedi som fått lite för hög budget; Mottolas film blir varken den där lilla coola festivalfilmen eller den riktigt breda, fläskiga Hollywoodkomedin - den är alldeles för ojämn.

Som helhet är det ganska trivsamt och småroligt, och tammefan om jag inte kommer att tänka på ALF; den där gamla sitcomen från 80-talet. Men PAUL innehåller ett element jag i längden började irritera mig på: ett konstant svärande. Som svensk blir jag förstås inte upprörd av grovt språk, och det känns som om Pegg och frost mest vill vara buspågar som utmanar amerikanska moralister genom att jämt och ständigt krydda dialogen med svordomar. Ibland består skämten enbart av att man svär, som om man inte kom på något annat. Det blir roligt när den religiösa tjejen hittar på egna, konstiga könsordskombinationer, men annars är jag för gammal för att tycka det är coolt. I USA blev filmen "Rated R for language including sexual references, and some drug use". Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns på grund av ett par mildare actionscener.

En rad kul bipersoner - och skådisar - passerar revy, vilket livar upp. Favoriten David Koechner, känd från otaliga, festliga biroller, spelar en flängd redneck. Jeffrey Tampor, en annan favorit från otaliga biroller, dyker upp som exentrisk science fiction-författare. Jane Lynch, en tredje favorit, har en alieninspirerad sylta. Steven Spielbergs röst hörs i ett telefonsamtal. Det är de här detaljerna som lyfter filmen.

Med tanke på hur många andra bioproduktioner som dumpas direkt på DVD i Sverige, måste jag säga att jag förvånas lite över att PAUL går upp på bio här. Jag har svårt att tänka mig att detta blir en kioskvältare. Det känns allt lite som en typisk direkt-på-DVD-film. Men visst. Filmen får väl ändå anses vara okej. 

 

(Biopremiär 22/6)

CONAN THE BARBARIAN - Red Band Trailer

Vår favoritbarbar och Lionsgate fortsätter att fläska på... Här är en splajsans ny "restricted" trailer, det vill säga en barnförbjuden variant:

DVD: Crash and Burn

CRASH AND BURN (Warner Home Entertainment)

Russell Mulcahy gjorde en gång i tiden succéer som HIGHLANDER och RICOCHET - men sedan dess har karriären vacklat betänkligt med alldeles för många, usla direkt-på-video-filmer - även om han ju gjorde bioreleasen RESIDENT EVIL: EXTINCTION. CRASH AND BURN från 2008 visar sig vara en TV-film, fast den här DVD:n är en tilltuffad “Unrated”-version. 
Handlingen är oerhört förvirrad. Två killar jobbar åt en skurk spelad av Michael Madsen. De snor bilar. Folk jagar varandra. Det körs bil. Vem är vem? Vad händer? När ska bilarna krascha och brinna?  
Men efter halva filmen tar det sig något, när den ene killen visar sig jobba för FBI och det blir mer action och ordning på storyn. Detta, samt det faktum att Madsen har en hyfsat stor roll, gör att jag kan sätta en tvåa.

DVD: Battle of Los Angeles

BATTLE OF LOS ANGELES (CcV)

WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES är en riktigt usel, närmast osebar film - gjord med en fullkomligt gigantisk budget. Men det här är inte den biofilmen. Detta är en låg-lågbud-
getfilm från ökända bolaget The Asylum, snabbt gjord för att casha in på storfilmen med snarlik titel och handling.
“Mäktig sci-fi-action” står det på omslagets baksida. Tro dem inte. Däremot är filmen mycket roligare och mer underhållande än originalet, och trots att det här egentligen är skitdåligt, är faktiskt handlingen bättre, även om det dröjer innan den uppenbarar sig. 40 minuter in i filmen presenteras vi för hjältinnan, som hör och häpna spelas av Nia Peeples från TV-serien FAME! Hon skänker lite klass. Men det blir ändå en etta i slutbetyg - men den är stark!

 

DVD: The Hit List

THE HIT LIST (Sony Pictures)

På 1990-talet försågs Cuba Gooding Junior med en Oscar och var uppe i smöret. Sedan dess har hans karriär inte gått som planerat och han verkar vara fast i direkt-på-DVD-träsket. 
Thrillern THE HIT LIST är en ganska märklig film. Gooding spelar en mystisk hitman med dunkelt förflutet. Cole Hauser är en man som sitter i en bar och krökar eftersom han är förbannad på arbetskamrater och vänner. De två träffas och Gooding ber Hauser göra en lista på fem personer han vill se döda. Den berusade Hauser klottrar ner fem namn - och fögar anar han att den skumme främlingen faktiskt beger sig ut och börjar mörda dem. Nu måste han stoppas... 
THE HIT LIST öppnar med fräsiga förtexter och musik som hämtade från en Bondfilm. Därefter blir det otroligt ojämnt. Filmen svajar osäkert mellan händelsefattiga, avslagna, direkt tråkiga scener och explosiv action. En ganska intressant story slarvas bort.

När Malmö bjuder på kalas

Igår fyllde Västra Hamnen tio år. Västra Hamnen, det är det där flotta, nybyggda området där bland annat Turning Torso återfinns - och inte så mycket annat. Åtminstone inte när inte solen skiner. Sommartid lockas många badgäster till stället, men annars är Västra Hamnen dött, kallt och ogästvänligt, tankarna går till det där lägenhetskomplexet som Dario Argento använde sig av i TENEBRAE; det som en gång i tiden uppförts av fascisterna och därmed automatiskt stod för ondska. Västra Hamnen är något slags svindyrt lyxområde som bara känns lite fel.
Fast nu är ju Torson och det andra uppfört av sossarna i Malmö, och igår bjöd de in till kalas. Alla Malmöbor var välkomna att fira. Eftersom jag ändå skulle gå på en vernissage på slottet, passade jag på att titta förbi, och... Ja, mycket till kalasstämning var det ju inte.
I vanliga fall svindyra Barista bjöd på kaffe och märkligt nog fanns det knappt någon kö dit, så jag högg en mugg och norpade några chokladbitar.
Nere vid havet stod Malmös starke man, sossebossen Ilmar Replokal, och höll ett långt och fruktansvärt tråkigt tal om Västra Hamnens historia och om byggnaderna där. Han talar inte skånska, Ilmar. Komma här och styra och ställa, och så är han inte skåning, vad är det för sätt? Fast han har ju mustasch, förstås.
Jag noterade en lååång kö en liten bit ifrån kaffeståndet. Det var kön till de grillade korvarna. Kommunen bjöd på korv med bröd. Så jag ställde mig där och när jag väl kom fram, försågs jag med en i det närmaste kall, rå grillkorv, eftersom grillmästarna inte hann med ordentligt. De borde kokt korvarna istället.
Nere vid vattnet uppträdde ett ungt par som jonglerade med brinnande facklor. Det var väl inte den smartaste aktivitet man kunde ägna sig åt, eftersom det hade börjat blåsa rejäl. Visst, i Västra Hamnen blåser det alltid, men nu började det likna storm.
Jag träffade en bekant och vi beslutade oss för att tillsammans gå till slottet och titta på konst, men först fick det bli en mugg kaffe till. Nu hade det plötsligt bildats en rätt lång kö till kaffeståndet. Det var väl alla som ville ha kaffe på korven.
En fet autografjägare stoppade Ilmar Replokal och bad om hans autograf.
På scenen började en operasångerska av riva av lite trudelutter.
Det började regna.
Vi begav oss.
Ännu en typisk dag i Malmö.

Conan ... TV Spots

Sambre lever än!

Jösses! Det här var ju en liten överraskning. Jag hade ingen aning om att Yslaire fortfarande producerar serien Sambre. Det första albumet kom ju på svenska på 1980-talet - kanske kom det ytterligare något album? På 90-talet skaffade jag ett par album på danska. Men nu fick jag nedanstående nyhetsmail från Glénat, och konsterar att det kommit ut ännu mer på franska - om än med uppenbarligen väldigt långa mellanrum. Eller finns månne dessa på danska?

Si vous ne visualisez pas correctement cette page


Pour vous désabonner
Pour nous contacter
Découvrez aussi les autres newsletter Glénat

Bio: Something Borrowed

Foton copyright (c)Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden
Som förhoppningsvis är bekant, har jag absolut ingenting emot romantiska komedier - tvärtom. Dock är SOMETHING BORROWED egentligen ingen romantisk komedi, vilket en del har stämplat den som. Nej, det här är en regelrätt chick flick, med alla genrens ingredienser, inklusive en mardrömsframkallande scen där de två huvudrollsinnehavarna dansar koreograferat på vardagsrumsgolvet.
SOMETHING BORROWED bygger på en bestseller och vid den amerikanska premiären blev Luke Greenfields (som främst regisserat för TV, men han gjorde Rob Schneider-komedin THE ANIMAL, som visst jag var ensam om att tycka var skitkul) film mer eller mindre totalslaktad. Detta är en ganska anskrämlig film, men riktigt så illa som jag trodde den skulle vara, är den inte - jag har sett värre.

Kate Hudson och Ginnifer Goodwin spelar Darcy och Rachel, bästa vänner sedan barndomen. Nu ska Darcy gifta sig med stilige Dex (Tom Cruise-kopian Colin Egglesfield), en gång i tiden Rachels studiekamrat. Det är bara det att Rachel och Dex egentligen har varit kära i varandra under alla år, utan att vågra erkänna det för varandra - eller ens för sig själva. Och så här tätt inpå det förestående bröllopet ställer detta faktum till problem: det är verkligen på tiden att inse fakta!

Låt mig ta det positiva först: Ginnifer Goodwin är riktigt bra i sin roll. Hon är söt och väldigt sympatisk, jag hade själv kunnat falla för henne, vilket underlättar om man ska se en romantisk film. Colin Egglesfield må vara något makalöst slätstruken, han är egentligen fullkomligt meningslös, helt färglös, och bara en pretty boy - men låt gå för det. Romansen mellan Rachel och Dex funkar och deras känslor för varandra känns realistiska. Och det är detta som gör att jag kan sätta nedanstående betyg.
Det är allt det andra som stinker. Framför allt Kate Hudson. redan i filmens öppningsscener, som utspelar som på en nattklubb (där de av någon anledning har IKEA:s lampa Lampa på borden!) där Rachels 30-årsdag firas, undrar jag hur fan jag ska stå ut med Darcy i nästan två timmar. Hon har en fruktansvärd, nasal röst. Hudson har gått och fått ett konstigt, fläskigt utseende; henne hals har liksom försvunnit, hon ser ut som en vandrande dildo - och rollfiguren är fruktansvärt jobbig. Darcy är en white trash-brud som verkar höra hemma i en husvagn.
Ni vet hur det kan vara när man träffar på gamla barndomskompisar eller klasskamrater. Man inser att man inte har ett skit att prata om, man har absolut ingenting gemensamt. Det hela blir jobbigt och man förstår varför man idag har det ungänge man har. Så är det med Rachel och Darcy. De må ha varit bästisar som barn - men kom igen, den betydligt mer sofistikerade Rachel skulle troligen aldrig umgås med en typ som Darcy i vuxen ålder.
Och inte skulle rikemanssonen Dex få ihop det med- och till och med planera att vifta sig med en hönshjärna som darcy. Hur fan gick det till? Vi får se hur de två träffades i en flashback, men det förklaras aldrig hur Dex kunde falla för puckot.

Det figurerar förstås även några andra personer i det centerala gänget. Dels har vi John Krasinski som Rachels kompis Ethan (självklart hemligt förälskad i Rachel), och han funkar också bra och är ibland lite kul - i synnerhet när han låtsas vara bög för att bli kvitt den efterhängsna Claire (en hyfsat kul Ashley Williams). Och så har vi en snubbe som heter Marcus (Steve Howey), som jag tror är Dex' kompis, men jag vet inte riktigt. Han ska vara en wild & crazy guy, men är extremt enerverande, han är bara ett högljut pucko, klar trailer trash-varning där med, och han verkar mest passa ihop med Darcy - och jösses, föga överraskande håller jag här på att gå händelserna i förväg...!
SOMETHING BORROW. Hu. Det här är ganska illa. Komiken är i princip icke-existerande. Hade filmen bara handlat om Rachel och Dex är det mycket möjligt att jag gillat filmen. Nu gör jag inte det. Greenfields film vänder sig enbart till de som läser Amelia och Vecko-Revyn - de två tidningar som citeras i bioannonserna.
Vi andra får väl åter se om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY... och NOTTING HILL.
Eftertexterna avbryts förresten för en märklig bonasscen, som avslutas med en "To be continued", vilket vi nog ska tolka som ett hot.

(Biopremiär 17/6)

Bio: Super 8

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Något jag verkligen saknar från min barndom, är att bli så sådär enormt uppfylld av en film. Super-
entusiasmen. När jag sett en riktigt bra film på bio, kunde jag bli alldeles svettig, och jag tänkte inte på något annat än filmen på flera dagar eller ibland veckor - i fallet STJÄRNORNAS KRIG varade entusiasmen förstås i flera år. Jag pratade, ritade, skrev och lekte om mina favoritfilmer. De var omtumlande. Jag kunde även känna samma sak när det gällde serietidningar. När jag slog upp en tidning öppnades sig en ny värld, en annan dimension, som jag gladeligen lät mig sugas in i.
Om det idag vore 1979 och jag vore elva år gammal, och fick se JJ Abrams Steven Spielberg-producerade SUPER 8 (som utspelar sig just 1979), hade jag tyckt att det var världens bästa film någonstin (näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås). Här finns allt mitt elvaåriga jag ville ha - och ska jag vara ärlig: allt även mitt medelålders jag vill ha.

Sommar-
lovet har just börjat och ett gäng killar i, tja, fjorton-
års-
åldern ska göra en episk zombiefilm på super-8 (som ju trots allt stavas med bindestreck). Killarna är standarduppställningen med den dominerande tjockisen med dåligt bordsskick som ska regissera, den ettrige lille snubben med stora tänder och tandställning, den blyge grabben, och så vidare - samt självklart den grubblande, lite allvarlige, i det här fallet Joe Lamb (Joel Courtney), son till den lilla stadens sheriff (Kyle Chandler), och vars mor nyligen omkommit i en tragisk arbetsplatsolycka.
Till gänget sällar sig även tösabiten Alice (Elle Fanning), eftersom killarna behöver en snygg brud till filmens enda kvinnliga roll - och jodå, visst är det så att ett par av pojkarna är hemligt förälskade i Alice, vars far (Ron Eldard) är en våldsbenägen alkis som indirekt orsakade Joes mors död.

En kväll beger de sig ut till en enslig liten järnvägs-
station för att filma en viktig scen, och just då kommer ett tåg farande. "Production values!" skriker tjockisen och de vänder kameran mot tåget. Samtidigt kommer en bil körande - och rullar upp på rälsen framför tåget. Resultatet blir en majestätisk kraschscen, ett inferno av explosioner som fångas på pågarnas film.
Väldigt oväntat kommer plötsligt armén snabbt farande och våra unga hjältar flyr. De följande dagarna fortsätter killarna att spela in sin film, medan soldater söker igenom trakten, de letar efter något ... okänt. Något som det visar sig finns på den där super-8-rullen...
Visst handlar det om ett utomjordiskt monster, det lär väl knappast komma som en överraskning, eftersom SUPER 8 har jämförts med både E.T. och NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN (även THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET har nämnts, men den filmen har jag aldrig sett). Och javisst stämmer det att här finns klara likheter med nämnda filmer. Fast jag har aldrig varit speciellt förtjust i E.T. - och jag tycker att SUPER 8 är en mycket bättre film, och det hade jag i ännu högre grad tyckt 1979. Här bjuds det på mer äventyr, mer action, mer explosioner och mer rymdmonster - även om det dröjer väldigt länge innan vi får se monstret.

SUPER 8 ser ut som en film från '79. Den har samma bild-
kvalitet, registilen och klipp-
ningen känns som från den eran, liksom handling och rollfigurer. Dessutom tycker jag att det är ett väldigt realistiskt 1979 som visas upp. Titta bara på de olika pojkrummen! Om en svensk film ska utspela sig på 70-talet, har ungarna Che Gue Vara på väggarna. Eller Karl Marx. Men hallå, hur många mellanstadiekillar hade sådan skit på väggen i verkligheten? JJ Abrams' (som även står för manus) unga huvudpersoner har fyllt sina rum med prylar jag själv hade (Big Jim-prylar!) och massor av sådant jag ville ha (Auroramodeller!). Att lille Joe har Robert Crumbs "Keep on truckin'"-affisch på vägen ser jag som ett litet bonus. Och jodå - på 70-talet planerade även jag om mina kompisar att spela in en episk actionfilm på super-8. Planerna grusades när min farsa plötsligt kom in i mitt rum och påpekade att en super-8-rulle bara varar tre minuter. Istället gjorde jag en liten treminutersdokumentär om min familj och huset vi bodde i.
Jag tycker alltså mycket om den här filmen. Det här är helt enkelt toppunderhållning från början till slut. Fantastiska skådespelarprestationer från de flesta, även om ett par av killarna är lite småjobbiga typer. Handlingen är fängslande och spännande. En del föräldrar kommer kanske att klaga på att det möjligtvis blir lite väl rysansvärt på ett par ställen, lite väl våldsamt (det stänker till och med lite blod på ett par ställen), och amerikanska föräldrar klagar nog på att det förekommer ett "fuck" i dialogen och på att en kul, långhårig äldre kille hela tiden är pårökt. Men den egentliga målgruppen för filmen kommer självklart inte att klaga.
SUPER 8 är ett toppraffel som förtjänar en stor publik i sommar. Nu lär väl nya Harry Potter-filmen slå alla sommarrekord, men för min del är det nog SUPER 8 som är årets stora sommarfilm. Åtminstone tycker mitt elvaåriga jag det. Mitt vuxna jag håller än så länge på X-MEN: FIRST CLASS, i väntan på Kapten Amerika.
Glöm inte att sitta kvar under eftertexterna för att se pågarnas zombiefilm i sin helhet!

(Biopremiär 17/6)

Bio: Unknown

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox

1995 kom TV-serien NOWHERE MAN, som jag tror hette MANNEN SOM FÖRSVANN i Sverige. Pilotavsnittet regisserades av Tobe Hooper och jag tyckte att det var grymt spännande och fascinerande: en man satt på en restaurang tillsammans med sin fru, tror jag det var, när han slank in på toaletten. När han återvände kände hustrun plötsligt inte igen honom. Ingen annan heller. Även andra avsnittet minns jag som bra, men efter ytterligare några avsnitt av de 25 som gjordes, slutade jag titta - det hela blev för dumt, TV-makarna kom aldrig med några tillfredställande förklaringar på det som skedde. Något som är vanligt i den här typen av thrillers; idén är så bra att det sällan går att komma med en tillfredställande förklaring.

Nu får Joel Silver-produktionen UNKNOWN sin försenade Sverigepremiär, och jag kom osökt att tänka på NOWHERE MAN. Liam Neeson är dr Martin Harris, som tillsammans med sin fru Liz (January Jones) anländer till Berlin, där han ska delta i ett arrangemang. Väl framme på hotellet konstaterar Harris att han troligen glömt en väska på flygplatsen, och utan att Liz noterar det, hoppar han in i en annan taxi och åker tillbaka.

 

Diane Kruger spelar den bosniska taxichaffisen Gina, och det bär sig inte bättre än att de kör av vägen och hamnar i plurret. Fyra dagar senare vaknar Harris upp på ett sjukhus och beger sig genast till hotellet - där det visar sig att ingen vet vem han är. Han saknar identitetshandlingar och vad värre är, är att Liz inte känner igen honom - inte nog med det, vet visar sig att hon är gift med en annan dr Harris (Aidan Quinn).

Harris börjar tro att han är galen. Om han inte är dr Harris, vem är han då? Men han är ju säker på att han har rätt. Och varför dyker det plötsligt upp folk som vill mörda honom? Vad är det här för någon jättekonspiration?

Bruno Ganz spelar en före detta Stasiagent som Harris anlitar för att luska i det hela, och även Gina letas upp, och tillsammans närmar de sig gåtans lösning. Det blir jakter, action och en kamp mot klockan.

Den tidigare träbocken Liam Neeson har ju gått in i en andra andning som filmhårding, med tuffa roller i filmer som till exempel TAKEN och THE A-TEAM. Den här gången spelar han ännu en tuff kille och gör det på ett övertyg-
ande sätt. UN-
KNOWN påmin-
ner förstås om andra minnesförlustraffel som Jason Bourne-filmerna och THE LONG KISS GOODNIGHT, och om seriealbumen om XIII, men det hindrar inte spanjoren Jaume Collet-Serras (HOUSE OF WAX, ORPHAN) film, baserad på en roman av Didier Van Cauwelaert, från att vara en bra - riktigt bra, till och med - thriller i Hitchcocks anda.

Visst, har man sett ett större antal filmer och läst ett gäng böcker i den här genren kan man förstås räkna ut en del överraskningar i förväg, det gjorde i alla fall jag, men det spelar ingen roll.
Skådespelaruppbådet i filmen är utmärkt - även Frank Langella dyker upp - och på det hela taget, är detta en förhållandevis vuxenorienterad thriller. Handlingen är hela tiden intressant och filmen blir faktiskt riktigt rejält spännande emellanåt.

Mest överraskande av allt, är att upplösningen hör och häpna är tillfredställande!
Det här är tveklöst en av årets bästa thrillers!

Fast det är ju lite lustigt att irländaren Liam Neeson spelar amerikan och tyskan Diane Kruger, som ser svensk ut, spelar Bosnier.

(Biopremiär 17/6)

Seriefrämjandets Unghundenplakett

PRESSMEDDELANDE UNGHUNDENPLAKETT

Positiv förlag får årets Unghundenplakett

Seriefrämjandets prestigefulla Unghundenplakett för främjande av barn- och
ungdomsserier i Sverige går i år till Positiv förlag. Priserna delas ut av
den kände historikern och serievännen Dick Harrison på Bok- och
biblioteksmässan i Göteborg (Seriefrämjandets seriescen, monter A02:39,
lördag 24 september kl. 15.00).

Juryns motivering: "Positiv förlag har, helt på egen hand och mot alla
odds, startat den utmärkta månatliga barnserietidningen 'Tivoli med
vänner'. Tidningen innehåller enbart originalproducerade svenska serier och
har engagerat en stor del av Seriesveriges tecknare i produktionen av
barnserier. Man har ett redaktionellt helhetsgrepp, ett personligt tilltal
och en nära relation till sina unga läsare med serieworkshops, aktiva
insändarsidor etc. Dessutom har förlaget givit ut en inspirerad
serieversion av barnboksklassikern 'Loranga, Masarin och Dartanjang',
tecknad av Sara Olausson."

Positiv förlag startades av Camilla Nyman och Jennie Warg 2008, med syfte
att ge ut en ny högkvalitativ serietidning för barn i åldern 5-10 år.
Första numret av "Tivoli med vänner" kom ut våren 2009. Utöver huvudserien,
som handlar om ett kringresande tivoli, innehöll tidningen både fasta
serier och gästserier av olika svenska serieskapare. Bland kända namn som
medverkat kan nämnas Johan Wanloo, Joakim Lindengren och Anna-Clara
Tidholm. Trots lovord från kritiker och recensenter har Tivoli dessvärre
dragits med svårigheter vad gäller distributionen. Efter en lång tid med
problematisk ekonomi tog förlaget i början av juni 2011 därför det sorgliga
steget att upphöra med butiksdistributionen, vilket, eftersom
prenumerationerna enbart inte räckte till, innebar att tidningen måste
läggas ned. Efter detta besked har dock prenumeranter börjat strömma till
på tidningens prenumerationssida (www.positivforlag.se/prenumerera/), och
förhoppningsvis kan tidningen överleva.

Seriefrämjandet har valt att gå ut med nyheten om Unghundenpriset redan nu
med anledning av Positiv förlags situation. Namnet på övriga pristagare
kommer att offentliggöras inför utdelningen. Pristagarna utses av en
speciellt utnämnd jury. Juryns sekreterare och kontaktperson är Ola
Hammarlund.

Mer om Urhunden-priset, finns att läsa på: www.serieframjandet.se/urhunden

Bio: Blue Valentine

Foton copyright (c) SF
Jag har klagat på det förr, och jag måste förstås klaga igen. Malmö må klassas som "storstad" och vara Sveriges tredje största stad, men när det gäller film på bio hamnar vi ibland på efterkälken.
BLUE VALENTINE hade Sverigepremiär den första april i år. Och den gick upp i Lund. Men icke här i Malmö. Först i fredags, den tionde juni (!), fick filmen sin Malmöpremiär på Spegeln. Och det dröjsmålet är ju verkligen i längsta laget, det lär väl inte dröja länge innan den kommer på DVD.
Långfilmsdebuterande Derek Cianfrances BLUE VALENTINE (som enligt uppgift jobbade med filmen i tolv år och skrev 67 manusutkast) har vunnit flera priser på festivaler runt om i världen och har nominerats till än fler. Huvudrollsinehavarna Michelle Williams och Ryan Gosling nominerades till varsin Golden Globe, och Williams nominerades till och med till en Oscar. Efter den svenska premiärer var kritikerna lyriska, fyror och femmor och glittrande superlativer stod som, spön i backen, och jag var lite nyfiken på filmen.

När jag nu gick iväg för att äntligen se filmen, slog det mig att jag ju inte visste vad den skulle handla om. Jag hade tidigare mer eller mindre struntat i alla läsa eventuella handlingsreferat, eller så hade jag förträngt dem. På affischen står det "A love story" och det illustrerande fotot kan få en att tro att det handlar om romantik och grejor.
Men vad som serveras är en typisk täckjackefilm. Ni vet, en sådan där grå, amerikansk independentfilm där rollfigurerna ofta bär ful täckjacka.
Michelle Williams och Ryan Gosling är Cindy och Dean, ett gift par med en liten dotter. De är ett typiskt arbetarklasspar, komplett med white trash-tendenser, och de bor i ett fult hus i Brooklyn - och i en här filmen skulle Brooklyn kunna vara precis var som helst i USA, det enda man ser är några gråa, anonyma och ytterligt tråkiga hus och gator.

Parallellt med varandra visas historien om hur Cindy och Dean träffades och varför de gifte sig, och historien om hur deras äktenskap och liv håller på att rasa ihop. Den senare berättelsen är den dominerande och den som inleder filmen, för att senare avbrytas för tillbakablickarna.
Riktigt varför så många kritiker är lyriska vet jag inte riktigt. Visst - Williams och Gosling är utmärkta i sina roller, men herregud: det här har vi ju sett förut, hundratals gånger! Folk klagar på klichéer i vanlig underhållningsfilm, men klyschorna är ju lika många om inte fler i "seriösa dramer". Det är eländes elände, det är sprit, det är lite misshandel, det är en hel del bråk och skrikande, och det är trasiga människor.
De scener som handlar om hur paret träffas är roligare än resten, mycket beroende på att Cindy och Dean då tillåts vara glada och roliga, och Cindy berättar en kul vits om en child molester (som jag förviso hör tidigare, men ändå).
...Men jag är så oerhört trött på filmer som anstränger sig för att vara fula (ja, jag vet att många ungdomar tycker att det är "snyggt" när det är skitfult); det oerhört gryniga bilderna i bakgrundshistorien sköts på Super-16, medan scenerna i nutid filmades på det digitala formated RED. Även ljudet är anskrämligt; ibland var jag glad att filmen var textad på svenska. I en scen när de åker buss dränks Goslings repliker nästan helt av motorljudet. Och det är förstås ett medvetet, konstnärligt val från Cianfrances sida.
I USA fick filmen först åldersgränsen NC-17 (inga under 17 släpps in) på grund av några inte särdeles vågade sexscener, men efter överklagan sänkes gränsen till R; barn under 17 kommer in i vuxens sällskap. Här i Sverige fick filmen inte oväntat en 11-årsgräns. Och detta säger mer om dubbelmoralens USA än om Sverige.
BLUE VALENTINE är väl en okej film. Men jag hade kunnat vara utan den. Den gav mig ingenting alls. Det här var liksom bara ännu en typisk amerikansk independentfilm. Och allt annat än en feel good-film. 

(Malmöpremiär 10/6)

Tomte-Nisse

Jag har träffat Jalle Lorensson några gånger; han jobbade ett tag i Landskrona, och jag medverkade dessutom i ett avsnitt av hans kortlivade TV-program, där jag pratade skräckfilm.
En gång på 1990-talet, innan DVD-eran, ringde Sticky Bomb till mig. Han undrade var man kunde hitta Star Wars-boxen; VHS alltså. Jag blev väldigt förvånad när han ringde, men det visade sig att han bodde (bor än?) i Ängelholm och alltid läst mig i NST.
Men av någon anledning har jag aldrig träffat eller pratat med Nisse Hellberg.
Förrän nu.
I torsdags träffade jag nämligen Nisse på en vernissage och vi stod och pratade en stund. Först om rockkonserter i regn, men snart om något betydligt intressantare:
Den gamla serietidningen Svenska Serier.
Nisse Hellberg medverkade ju i nummer 2/1981 av denna legendariska tidning; han hade tecknat färgserien "Herman Frid" efter manus av Clas Rosenberg, som Nisse startade dåvarande Wilmer Pitt med. En komisk äventyrsserie med politiskt budskap, Herman träffade på några tomtenissar i skogen som hade problem.
Jag köpte tidningen när den kom ut, men först 1989, tror jag det var, när jag läste om den, hoppade jag till när jag konstaterade vilka som låg bakom serien. Och jag tog faktiskt och skrev ett litet brev till Nisse och undrade om hans seriekarriär.
Ett par veckor senare fick jag ett lååångt, handskrivet svar från Nisse, i vilket han berättade allt om serien. Vägen till publicering hade nämligen varit allt annat än okomplicerad. Det visade sig att serien ursprungligen hade varit alldeles för lång för att publiceras i befintligt skick, och därför hade den kapats ner - och det ganska rejält. Så pass att Nisse till slut tröttnade på hela skiten - och på Semic (när jag skrev brevet till Nisse, var för övrigt Semic min huvudsakliga arbetsgivare).
Jag läste om "Herman Frid" häromåret, och nu när jag känner till omständigheterna, ser jag förstås att serien är rätt illa tilltygad. Och när jag tänker efter, tyckte jag nog att den var lite konstig berättarmässigt även när jag läste den 1981.
En annan intressant grej Hellberg berättade, var att han alltid uppmuntrats av sina föräldrar att rita och fått mycket beröm och så, men att han i slutändan insåg att han inte riktigt hade det som krävdes för att bli den tecknare han ville bli. Så han satsade på rock 'n' roll istället. Precis som jag. Jag var - och är - för lat för att rita serier, åtminstone längre sådana, och därför la jag tuschpennan på hyllan och satsade på manusförfattande istället.

Sean Bean - hårdast i Hollywood!

Kolla bara! Läs den HÄR artikeln! Jag gillar i synnerhet den här meningen:
"He seemed okay and wanted to have another drink."

En gammal favorit...

När får vi se den här i ny lyxutgåva?

B-film?!

Oj, jag var visst inte ensam om att dela ut en trea till PRIEST. Även tjejen som recenserade filmen för TT Spektras räkning, Karin Vad-hon-nu-heter, drog till med en trea.
Men så såg jag recensionen i Metro... Tösabiten där gav filmen en tvåa och kallade den för "B-film". Okej att ge den en tvåa - men kalla den B-film? Jag vet att folk i allmänhet inte vet bättre, men får filmkritiker i stora dagstidningar vara så här okunniga?
PRIEST hade en budget på sextio miljoner ... dollar! En normal svensk bioproduktion brukar ha en budget på drygt tjugo miljoner ... kronor!
En amerikansk B-film, vilket idag oftast innebär en film gjord direkt för DVD eller kabel-TV, brukar ha en budget på mellan $600 000 och $6 000 000, bland annat beroende på stjärnor i rollerna. Ibland kan budgeten vara betydligt lägre, ibland högre.
Men. En bioproduktion med release i hela världen och med en budget på $60 000 000 är självklart ingen B-film. Oavsett vad den handlar om.
Tösen i Metro skrev även något om att man får lökighet på köpet när man ser PRIEST.
Men allvarligt talat, grabbs and girls, är det lökighet man vill ha, bör man lämpligen gå och se MELAMCHOLIA och THE TREE OF LIFE.

Bio: The Tree of Life

Foton copyright (c) SF

Av någon anledning hade THE TREE OF LIFE premiär i Malmö en vecka senare än Stockholm, och på grund av sen pressvisning, kommer min recension först nu (eftersom jag tillbringade helgen med att läsa Simenon istället för att recensera film). Men den som väntar på något gott...

...Den väntar inte på den här filmen.

Terrence Malick är regissören är främst är känd för att ta en så jävla tid på sig att göra fillm. Fem filmer på fyrtio år, eller vad det är. Malick är mer omtalad för detta än själva filmerna. Debuten DET GRYMMA LANDET gillar jag. DEN TUNNA RÖDA LINJEN minns jag som rätt bra och väldigt snygg, om än ganska tråkig. THE NEW WORLD såg jag aldrig på bio och jag tror att jag aldrig såg klart på DVD:n. HIMMELSKA DAGAR har jag inte sett.

Det var först tänkt att THE TREE OF LIFE skulle få sin premiär på förra årets Cannesfestival, men Malick ångrade sig och fortsatte att redigera och pula med filmen i ytterligare ett år, så att den inte fick sin premiär i Cannes förrän i år. Då hör det till saken att det är flera år sedan han spelade in sitt verk, och han har visst velat göra filmen i flera decennier.

Frågan är varför han velat göra den här filmen. Tydligen är det en förtäckt självbiografi, men ändå. Varför?

Efter pressvisningen i Cannes möttes filmen av både burop och applåder. Många hatade den - många älskade den. Och väldigt överraskande fick filmen motta Guldpalmen som bästa film.

Även i Sverige har en del kritiker varit märkligt gentila med betygen. Titta bara i bioannonsen. Det är ju inte klokt. Fyror? Femmor? Ord som "Mästerverk"? Har vi sett samma film? För jag får en känsla av att ska man uppskatta det här, måste man vara en religiös amerikan med dålig smak.

THE TREE OF LIFE ska vara en hyllning till livet, och med jämna mellanrum avbryts handlingen för långa scener som visar Jordens och livets uppkomst. Det är Big Bang och natur och dinosaurer, allt visas i vackra bilder, som ackompanjeras av sakral musik och viskande röster, och det är så långsamt att det i det närmaste går i slow-motion.

Huvuddelen av filmen handlar dock om lille Jack (Hunter McCracken), som i 1950-
talets Texas växer upp i en strängt religiös familj, där Brad Pitt spelar benhård och av allt att döma känslokall far, som dessutom vill kallas "father" och inte "dad". Nykomlingen Jessica Chastain är mor till Jack och hans bröder, en ganska vek person som också trycks ner av familjehuvudet.

De drabbas av diverse tragedier under åren, när Jack bröder omkommer, och de litar hela tiden på Gud. Jacks barndomsidyll grusas allt mer, han blir desillusionerad och han ifrågasätter sin tro. Ibland får vi även se Jack som vuxen, då spelas han av Sean Penn (världens tråkigaste människa), som går omkring i New York och ser ut att ha en fis på tvären. Han är en vilsen själ i storsraden och han verkar inte ha förlåtit sin far.

THE TREE OF LIFE varar nästan i två och en halvtimme - och den känns som om den är fjorton timmar lång. Visst är filmfotot makalöst vackert. Brad Pitt är bra och obehaglig i sin roll, medan Chastain är söt och vacker och jag undrar varför hon inte bara tar pågarna och drar.

Men den här filmen är direkt provocerande pretentiös! Ofta är det direkt löjeväckande. Ibland är det riktigt vulgärt. De där viskande rösterna på soundtracket är bara för mycket. Emellanåt känns det som att bläddra i ett nummer av Vakna eller Vakttornet. Slutscenerna är hemska.

Hade Malick nöjt sig med att bara skildra familjens liv på 50-talet och klippt bort resten; det vill säga Jack i nutid och livets uppkomst, hade vi fått en betydligt bättre film. Och kortare.

Så, hur många syndiga dvärgar tänker jag ge till det här? Nja, jag struntar nog i dvärgarna. Den här filmen får allt ett eget betyg:

(Malmöpremiär 10/6)