Provocerande idioter, Uppsaladivisionen

Det är inte speciellt lätt att provocera mig, men det finns några saker jag absolut inte klarar av:

* Att bli kallad "mannen". Jag får då alltid lust att slå vederbörande på käften.

* Tonårstjejer i grupp som är högljudda och skrattar hysteriskt och okontrollerat.

* Fullkomligt obegåvade och trista serieskapare som röner framgångar tack var politiskt korrekthet.

* Idioter.

Idioter finns det gott om. Bland annat i Uppsala.
Igår spenderade Sydsvenskan ett uppslag på en intervju med den barnporrdömde mangaöversättaren Simon Lundström, en text som även försetts med kommentarer från några andra inblandade. Artikeln kan ni läsa HÄR.

Själv har jag inte skrivit så mycket om det här, det handlar om två blogginlägg - det första finns HÄR och nästa HÄR.

Men det här fallet är fortfarande fullkomligt vansinnigt. Ja, det är mer än vansinnigt. Det här är något av det mest idiotiska som hänt i kultur- och mediasverige. Den ende som framstår som vettig, är Simon själv - samt de som försvarar honom, förstås. Åklagaren Thomas Bälter Nordenmans kommentar "själv tycker jag nog att lagen är rätt rimlig. Man ska minnas att det finns mjukvara som kan göra om fotografier till teckningar med automatik, och om inte tecknade bilder förbjuds på samma sätt kan man ju se det som ett kryphål i lagen." är ju direkt skrämmande - resonerar man så, kan precis vem som helst åka dit för vad som helst.
Och boven i dramat - den riktiga skurken som borde straffas - är förstås Simons ex-flickvän, som anmälde honom i något slags försök till sabotage eller möjligtvis hämndaktion.

I mitten av 1990-talet var jag redaktör för filmtidningen Magasin Defekt. När vi gjorde ett temanummer om Japan ville vi förstås ha med en artikel om animé, så självklart anlitade vi Sveriges främste expert på området, som var och är Simon Lundström - även om hans smak allt annat än överensstämde med vår. Vi ville ju ha bisarra och sjuka grejor (om än inte barnporr).

Nu har ju förvisso den stora mangavågen i Sverige dött ut, men vore jag serieförläggare med avsikt att ge ut manga, skulle jag - nu när han fått sparken från Bonniers - ögonaböj anlita Simon som översättare och konsult. Bäste man på rätt plats. Att anklagelserna mot honom är dumheter goes without saying.

(Vore jag TV-producent på en till SVT konkurrerande kanal, skulle jag tveklöst hugga Ola Lindholm, oavsett vad han hittat på. Så länge det inte är en mördarheroinist, så...)

Slutligen kan jag återigen inte låta bli att jämföra mangafallet med respekterade herrar som Robert Crumb och deras moraliskt ibland mycket tveksamma och provocerande produktion. En produktion som finns på de flesta svenska bibliotek.

Hade dårfinkarna i Uppsala sett detta, hade de säkert imploderat.

Eller så hade det gått för dem.