Bio: Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Foton copyright © Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Trots vad jag tidigare skrivit, bar det sig inte bättre än att jag var på pressvisningen av PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN ändå. Det var nämligen som så här att Royal här i Malmö skulle nyinvigas och pressen hade bjudits in för visning av biografen följd av pressvisningen.

Royal har blivit Sveriges bästa biograf. Den 147 kvadratmeter stora duken har alltid varit- och är fortfarande Sveriges största, men nu har man byggt om och renoverat. Alla stolar är nya, 498 stycken. Detta innebär att några platser försvann, men nu får vi bättre benutrymme och bekvämare platser. Här finns några lyxplatser med fällbara läderfåtöljer. Taket och ljudsystemet är helt nytt, och ljudet är nu onekligen fantastiskt.

Själv fick jag bänka mig på främsta raden för att kunna se filmen - jag har ju tappat mina glasögon och väntar på nya. Det gick att se, men det var ju inte speciellt njutbart och jag fick huvudvärk efteråt. Fast recensera filmen kan jag förstås göra.

När jag var barn hade min bästa kompis' storebror några modellfigurer jag var väldigt fascinerad av. Skelettpirater! Detta är nästan 40 år sedan och jag hade ingen aning om vad det var för något, var de kom ifrån. Jag minns att jag såg kartongerna med modellerna i leksaksaffärer och de såg såååå coola ut.

Det dröjde till 2003 innan jag insåg att de där skeletten baserades på något slags attraktion på Diusneyland som hette Pirates of the Caribbean. Nej, jag hade ju aldrig varit på Disneyland, det har jag fortfarande inte, men den första filmen på temat hade premiär och blev en stor succé. Och jag får väl säga att jag tyckte att den första filmen var rätt bra; den var ett kul och underhållande äventyr, en klassisk svärdsvingarfilm med några fräsiga effekter - speciellt skeletten.

De två uppföljarna var dock rätt taskiga. I synnerhet den tredje, vilken var fruktansvärd och närapå osebar. Varför var de tvungna att göra allting så konstigt och obegripligt? Jag hade ingen aning om vad som försiggick medan jag såg detta bombastiska vrak till film. Men trots att det var en riktigt, riktigt dålig film, strömmade biobesökarna till i miljoner världen över.

Och här har vi så den fjärde filmen i serien, den här gången i 3D och av en ny regissör; Rob Marshall - killen som gjorde CHICAGO och floppen NINE. PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN fick sin världspremiär i Cannes häromdagen och de första recensionerna jag läste var rätt positiva, så jag hyste vissa förhoppningar vad gäller filmen.
 
Nja, Marshalls film är förstås bättre än del två och tre, fattas bara annat - men jag får väl ändå säga att jag kände mig besviken när jag lämnade biografen. Både Orlando Bloom och Keira Knightley är väck den här gången, och jag kan ju inte påstå att jag saknar den mesige tvåltollen Bloom. Istället har Johnny Depp och hans rollfigur Jack Sparrow gjort en Fonzie - han var en birollsfigur som med tiden kom att bli seriens stjärna.

Jag gillade öppningsscenerna i PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Dessa utspelar sig i London och Jack Sparrow, som ska skickas i fängelse, flyr på ett spektakulärt sätt och jagas av kungens soldater. Här finns en häftig diligensjakt och därefter dyker Keith Richards upp som Sparrows farsa och mumlar lite.

Kort därpå springer Sparrow på den sexiga piratbruden Angelica (Penélope Cruz), dotter till den fruktade piraten Bleckbeard (Ian McShane från DEADWOOD) och kanske, kanske inte, Jack Sparrows käresta - men de har minsann träffats tidigare. De fäktas med varandra och kysser varandra om vartannat och de fortsätter med detta filmen igenom, och de litar aldrig på varandra.

Geoffrey Rush återkommer från de tidigare filmerna som Barbossa och så är de dags att ge sig ut på en episk resa - och plötsligt är det inte så kul längre. Den här gången är de på jakt efter ungdomens källa, de resor till outforskade och exotiska platser, de möter zombies, och den där källan de letar efter vaktas av sexiga men dödligt farliga sjöjungfrur. En av dessa heter Syrena (spelad av den väldigt söta spanjorskan Astrid Berges-Frisbey) och tillfångatas, och en ung präst blir kär i henne. Just det, dessa sjöjungfrur är topless, men eftersom detta ju är en amerikansk PG-13-film, ser de till att dölja brösten på de mest kreativa sätt.

Problemet med den här filmen är att det inte händer speciellt mycket. Den är extremt tjatig och det känns som om de jagar varandra var tionde minut - och det är oftast Jack Sparrow som jagas. Det är en väldigt högludd film. Den är bombastisk, det bjuds på massor av strider och svärdsfäktande ... men jag blev uttråkad. Det är för lite variation. Filmen är alldeles för lång, en bra bit över två timmar, och det hela är lite trött. Johnny Depp spelar upp alla sina manér och slår man upp ordet "överspel" i ett lexikon lär man hitta en bild på Jack Sparrow. Penélope Cruz är dock rätt charmig, men jag får intrycket att ingen av de inblandade är särdeles intresserad; det här är bara ännu en pengamaskin.

Hans Zimmer är ännu en gång kompositör och hans magnifika filmmusik är definitivt det bästa med den här filmen. 3D-effekterna å andra sidan är inget att skriva hem om.

När jag pratade med några kollegor efter visningen höll flera inte med mig alls. Många av dem gillade filmen, och jo, det här kommer förstås att bli ännu en stor publiksuccé. Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en del fem om ett par år. Men snälla, gör den kortare och mer originell nästa gång, okej?

Jag tvekade en aning vad gäller betyget, men jag blir nog tvungen att välja det lägre alternativet.

(Biopremiär 18/5)