Bio: Brighton Rock

Foton copyright (c) PAN Vision
YOUNG SCARFACE. Så hette den i USA, den brittiska noirklassikern BRIGHTON ROCK från 1947 i regi av John Boulting och baserad på Grahsam Greenes roman från 1938. I Sverige döptes filmen till LAGT KORT LIGGER och fick inte premiär förrän 1957 (!).
Tyvärr har jag inte sett den här filmen, som ofta omtalas i väldigt positiva ordalag. Lord Richard Attenborough innehar huvudrollen som den unge smågangstern Pinkie, på väg upp i Brightons undre värld - och enligt uppgift är det hårdkokt, tufft och skuggorna ligger tunga filmen igenom.

Den här nyinspel-
ningen är Rowan Joffes (son till Roland) lång-
films-
debut; tidigare har han gjort ett par TV-filmer. Tonåringen Pinkie spelas den här gången av Sam Riley, som var Ian Curtis i CONTROL.
Pinkie är en sociopat, han är både religiöst och känslomässigt förvirrad, och i öppningsscenerna bevittnar han hur en rödhårig skurk (Sean Harris) från ett rivaliserande, mäktigare gäng mördar en kille i Pinkies gäng.
Pinkies gäng ser till att mörda den rödhårige, men kaféägarinnan Ida (Helen Mirren) misstänker vilka som ligger bakom.
På Idas kafé jobbar tonårstjejen Rose (Andrea Riseborough) som inte bara vantrivs med Ida och sitt jobb, hon hatar även livet - och hemma måste hon dras med sitt as till farsa. Av en slump träffar Rose Pinkie och trots att de är väldigt omaka blir de ett par. Rose blir av någon anledning förälskad i gangstern, åtminstone ser hon honom som någon som kan förändra hennes liv radikalt - medan han inte verkar hysa några större känslor för henne, tvärtom pratar han om att han hatar henne.
Självklart är romansen dömd att gå under på ett spektakulärt sätt. I synnerhet som Brightons mäktigaste gangster mr Colleoni (Andy Serkis) är ute efter Pinkies gäng. Och Pinkie blir bara allt mer galen.
Jag kände mig väldigt villrådig efter pressvisningen av BRIGHTON ROCK. Kluven. Rimligtvis borde jag tycka mycket om den här filmen. Den har intressanta miljöer, en klassisk story och en bra skådespelaruppsättning - förutom Mirren och Serkis syns även John Hurt och Phil Davis, den sistnämnde är en sådan där fantastisk karaktärsskådis vars ansikte man känner igen, men aldrig minns namnet på. Här är han gangstern Spicer.

Men det här funkar inte. Bristerna är för många, filmen svajar. Form-
mässigt pendlar stilen med att se ut som en påkostad bioproduktion och ett billigt TV-drama med statiska bilder på folk som sitter och pratar. Den nästa konstanta ödesmättade, dramatiska filmmusiken med körer och hela balunsen blir nästan löjeväckande.

Men det största problemet är nog Sam Riley. Riley fyllde 31 tidigare i år, men ska föreställa tonåring - något jag inte fattade förrän jag läste det. Han ser ut som Leonardo DiCaprios onda bror, och hans rolltolkning är fullkomligt enkelspårig. Han har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom, han är groteskt osympatisk och det är fullkomligt omöjligt att förstå vad Rose ser i honom. Visst, hon söker spänning, något nytt. Men han är fullkomligt charmbefriad - han är bara ett as. Nu är även Rose lite psykiskt instabil, men jag köper det inte.
Av någon anledning är handlingen framflyttad till 1964, vilket inte fyller någon större funktion. I synnerhet som det hela ser ut att utspela sig 1950. Plötsligt dyker det upp några maffiga, imponerande scener där ett enormt gäng åker vespa, följt av en gigantisk sammandrabbning mellan mods och rockers. Men så här i efterhand när jag tänker efter förstår jag inte riktigt vad detta hade med handlingen att göra, mer än att fungera som ett tumult man kan utföra mord obemärkt i.
Ibland går tankarna till Scorseses SHUTTER ISLAND, det är möjligt att Joffe ville göra något i den stilen, men han lyckades inget vidare. BRIGHTON ROCK hade fungerat bättre direkt på DVD. Nu när jag letar lite cfakta om filmen konstaterar jag även att kritiken hemma i England till större delen var rätt nedgörande. Vi rekommenderas se versionen från '47 istället.
Men Brighton är onekligen en fascinerande plats. Jag har aldrig varit där, men väl på en annan, liknande engelsk badort. Det är pittoreskt, gulligt - och alltid dåligt väder.

(Biopremiär 6/5)