Den fjortonde april 1979

Det är rätt billigt att tjacka upp sig på tidsmaskiner idag. Åtminstone om man vill åka tillbaka till 1970-talet. Det räcker med att gå bort till Skivesset, till exempel, och köpa en trave gamla serietidningar från det decenniet. De kostar ett par spänn styck.
När jag tittar på svenska dokumentärer från- eller om 70-talet, ser det aldrig ut som jag minns det. Allting är grått och trist, allting är sunkigt, det är mycket aktivister och vänstermänniskor och vädret är dåligt.
Visst är minnet selektivt. Men mitt 70-tal var soligt och färgsprakande. Visst. Jag växte upp i en stor, idyllisk villa. Vi hade - och har ännu - sommarstuga vid havet. Vi åkte Europa runt på utlandssemestrar. Jag växte inte upp i en lägenhet bland fabriksarbetare och betong.
Men ändå.
Ska jag återuppleva 70-talet så som jag minns det, får jag titta på amerikanska TV-serier från den tiden. Plocka fram gamla LP-skivor. När mina föräldrar hade fest såg det trots allt ut som ett James Last-konvolut och inte som fyllefest på ölsjappet.
Jag gillade serier, superhjältar, Stjärnornas Krig och amerikansk rock. Jag hade inget till övers för proggkultur, som jag var lite rädd för.

Och numera räcker det ofta med att jag bläddrar i en gammal serietidning för att jag ska slungas tillbaka och känna dofter och se bilder.
Den fjortonde april 1979 var det första dagen det året då vi kunde sitta ute i varsin Baden-baden i trädgården. Det var min födelsedag (det är fortfarande min födelsedag idag) och jag läste seriealbumet jag fått: Gaston. "Katastrofernas konung". Jag minns detta väldigt starkt.
Jag läste förresten någonstans att 1979 var det år då det såldes flest serietidningar i Sverige någonsin. Vad som är ännu mer intressant är ju att videon slog igenom ett år senare och serierna började så smått att konkurreras ut.
1979 kom även det första numret av Svenska Serier, som inspirerade mig och gjorde djupt intryck.

Ibland räcker det med att jag hör en låt för att jag ska hamna i den där tidsmaskinen på väg tillbaka till en solig, bekymmerslös tillvaro på 70-talet. Som till exempel "Wouldn't You Like To Know Me" från Paul Stanleys soloalbum från 1978.
Nu är jag en medelålders man. Det är pissigt väder ute. Jag ska tillbringa en stor del av dagen på Filmstaden.
Men vem vet - jag letar kanske upp någon gammal serietidning för att råda bot på vardagstristessen.