Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!
Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.
RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.
Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!
Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.
För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.
För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!
Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!
Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.
Passa även på att elda upp resten av det här möget.
Jösses! Jävlar!
Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.
Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.
För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!
Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.
Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.
All dialog är stel, styltig och tea-tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.
Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.
I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.
På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!
Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:
(Biopremiär 20/4)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar