Bio: Illusionisten

Bilder copyright (c) Atlantic Film
Om jag vill vara riktigt kontroversiell kan jag till exempel slänga ur mig att jag inte är speciellt förtjust i Jaques Tati och hans filmer. För det är jag inte. I början av 2000-talet kom en DVD-box med allihop, så jag slog mig ner och såg om dem, och nä, jag kan väl inte säga att jag kände för att stämma upp i hyllningskören vilken till synes alla andra filmjournalister är medlemmar av.
SEMESTERSABOTÖREN har en del kul stunder, liksom MIN ONKEL, medan de är betydligt färre i FEST I BYN. PLAY TIME är otroligt snygg, men pretentiös och trist, tradiga TRAFFIC är består mest av utfyllnad, och den svenska produktionen CIRKUS är totalt värdelös.
Och det här är ju lite synd. Jag vill ju också gilla Tati.

Något jag är betydligt mer förtjust i, är tecknad film. I synnerhet äldre tecknad film. Jag brukar ofta upprepa mig själv när jag skriver om nya animerade filmer och ta upp det fascinerande faktum att de filmer som gjordes under 1930-, 40- och 50-talen var betydligt bättre än dagens film - animationsmässigt sätt. De handtecknade klassikerna från Disney, Warner, MGM och Fleischer Studios. Filmerna med hjärta och liv i de handdragna strecken. Visst är handlingen ofta bättre idag - BEAVIS & BUTT-HEAD DO AMERICA är roligare än DUMBO - men filmerna var otroligt mycket snyggare förr. 2D och ingen plastig datoranimering.

Förra året gjorde Disney ett försök att återgå till klassisk tecknad film med sin ovanligt vissna PRINSESSAN OCH GRODAN, men mästaren på området vill jag nog påstå att fransmannen Sylvain Chomet är. Han har tidigare gjort till exempel TRION FRÅN BELLEVILLE, som Oscarnominerades för bästa sång, och ett segment i episodfilmen PARIS, JE T'AIME. Nu är han tillbaka med ILLUSIONISTEN, som Oscarnominerades som bästa animerade film och som inte ska blandas ihop med trollkarlsdramat med samma namn som kom för några år sedan.

Manuset till ILLUSIO-
NISTEN är skrivet av Jaques Tati. Men är inte han död? Jo, han är ganska rejält död. Men han hade skrivit detta ofilmade manus som Chomet bearbetade och nu alltså gjorde animerad långfilm på - och den gode Chomet har dessutom komponerat musiken.

Huvudperson är Jaques Tatischeff, tydligt modellerad på Tatis klassiske figur Monsieur Hulot, som försörjer sig som illusionist i Paris 1959. Det går väl så där och han tvingas resa runt från teater till teater, från ett sunkigt hak till ett annat. Han beger sig till London, där hans framträdande genast hamnar i skuggan av det vilda rockbandet Billy Boy and the Britoons evighetslånga show.

Tatischeff far vidare till Skottland och på en pub där träffar han på den unga, fattiga tjejen Alice, som följer med den gamle fransosen på något slags turné. Tillsammans hamnar de ideligen i smålustiga episoder, samtidigt som de två utvecklas som människor, i synnerhet Tatischeff påverkas av Alice.

Det är en mycket finstämd historia, det här. Tatis ande ligger tung över filmen; precis som de gamla spelfilmerna, består ILLUSIONISTEN mest av en lång rad sammanfogade sketcher, de flesta ganska lågmälda, och precis som förr är dialogen knapp. Tatischeff får ur sig en och annan kort mening på franska, Alice fäller ett fåtal ord på vad jag antar är gaeliska (Sylvain Chomet bor och verkar förresten i Skottland), och det förekommer några fraser på engelska. Det hela påminner rätt mycket om PICASSOS ÄVENTYR.

Och det är omöjligt att låta bli att associera till en av männen bakom just PICASSOS ÄVENTYR, nämligen vår egen mästeranimatör Per Åhlin. Berättartekniskt finns det likheter mellan Chomets och Åhlins verk, och ibland kan även teckningsstilen påminna om Åhlin. Chomet är dock betydligt mer detaljerad och avancerad.

Teckningsstilen går i den fransk-belgiska skolan - nej, inte i Hergé- eller Franquinstilen, utan snarare som något vi hade kunnat få se i den för varje dag alltmer saknade Epix på 80-talet; som en av de serier vi alldeles för sällan får tillfälle att läsa på svenska idag.

Visst. Chomet har tagit hjälp av datorer - vi skriver trots allt 2011. Och i eftertexterna listas ett gäng koreaner. Men på det stora hela är detta en traditionell, handtecknad film, med närvaro, liv och känsla i varenda kärleksfullt pennstreck. Och det är fantastiskt snyggt. Ja, herregud vad snyggt det är. Jag blev alldeles tagen när jag såg filmen. Jag blev fullkomligt uppslukad av bilderna. Hänförd. Estetiskt är ILLUSIONISTEN en njutning som överträffar det mesta. Ja, det här är en av de snyggaste, mest välgjorda, imponerande tecknade filmer jag någonsin sett. Det här är nog den snyggaste tecknade film sedan, ja, vad ska jag dra till med? LADY OCH LUFSEN? För att ta en Disneyproduktion gjord innan även de började förenkla sin stil för att skära ner på kostnaderna.

Jag har egentligen bara två invändningar mot Sylvain Chomets film: den är aningen för lång; det sävliga tempot gör att den känns längre än den är. Man hade gott kunnat plocka bort tio minuter, en kvart. Och: jag hade gärna sett att den var lite roligare. Lite mer ordentliga skratt och inte bara mysiga leenden. Vore filmen kortare och roligare hade jag inte tvekat att dela ut högsta betyg till den. Nu får den nöja sig med en fyra.

Och självklart skulle den betydligt mer originella ILLUSIONISTEN vunnit den där Oscarn och inte TOY STORY 3, ett trist och förutsägbart val.

Se nu till att se ILLUSIONISTEN! Och självklart ska du se den på bio!

(Biopremiär 15/4)