En givmild snuttgurka

Jag var tidigare i eftermiddags borta på Kirseberg och besökte ett galleri.
När jag promenerade tillbaka mötte jag en ung, söt tjej som leende kom fram till mig, hållande vad jag trodde var en karta.
Ah! En ung dam i nöd! tänkte jag.
- Hej! sa tösen. Jag undrar om jag får överlämna lite läsning?
- Javisst får du det, svarade jag.
...Och så fick jag Vakna! och Vakttornet.

Kalkonens dag närmar sig!

Ingelstad Kalkon AB

Pressmeddelande

Kalkonens dag!

2011-04-29 18:42

Kalkonens Dag den 3:e maj
För 4:e året i rad firar Ingelsta Kalkon ”Kalkonens Dag”. ”Vi vill med denna dag fira att vi för 18 år sedan började erbjuda kalkon även i dagligvaruhandeln”, säger marknadschef Eva Smidfelt, Ingelstad Kalkon AB. Vi tog ett stort steg från gårdsbutiksförsäljning till rikstäckande försäljning i DVH. Vårt högkvalitativa sortiment av svensk fågel passar till vardag och fest och kan köpas i hela Sverige.
I våra egna butiker/restauranger firar vi detta datum med att erbjuda våra kundmedlemmar 25 % rabatt på hela vårt sortiment och passar på att bjuda på smakprover från vårt nya grill- och sommarsortiment som lanseras denna dag. Gårdsbutiken på Österlen firar vi i dagarna 2, d.v.s. både den 3:e och 4:e maj.
I dagligvaruhandeln har vi i anslutning till den 3:e maj provsmakning (demonstrationer) i ett 60- tal butiker samt prova- på- erbjudanden i olika former.

Bio: Thor

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Att jag älskar tecknade serier torde vara välbekant vid det här laget - jag menar, jag är ju trots allt ledamot av Svenska Serieakademin. Och jag växte upp med bland annat superhjälteserier. Men - jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Marvels hammarviftande Thor, som skapades 1962 av Stan Lee och Jack Kirby. Jag har liksom aldrig riktigt läst den serien. Thor har aldrig haft sin egen serietidning här i Sverige, och när jag läste superhjälteserier som mest på 1970- och början av 80-talen, kunde det på sin höjd hända att Thor dök upp som utfyllnad i någon annan Marvelhjältes tidning. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Thor var en ganska konstig serie, det var för mycket kosmiskt mumbo-jumbo, och Thor själv såg allt lite jönsig ut; han passade inte riktigt in med de andra hjältarna.

När jag tänker på Thor - eller snarare Tor, som ju vi svenskar kallar honom - ser jag inte Marvels guldlockige superhjälte framför mig.  Som liten glytt läste jag några av de ursprungliga nordiska gudasagorna, jag minns att jag lånade barn- och ungdomsböcker med sådana på biblioteket, och jag tyckte att berättelserna var rafflande och fräsiga - åtminstone i de versioner jag läste. Men den Tor jag först kommer att tänka på, är figuren i dansken Peter Madsens albumserie Valhall, som började 1978 och avslutades 2010 med volym 15. Detta är en enastående serie och Madsen tilldelades 2010 Seriekadamemins Adamsonstatyett för bästa internationella serieskapare - mycket välförtjänt. He he, det slog mig just att jag 1979 eller '80 vann det första Valhallalbumet när jag röstade i ett nummer av Svenska Serier. Det var Semics version som gick under namnet Valhalla som jag fick.

År 1992 besökte Stan Lee bokmässan i Göteborg och jag gick förstås på hans seminarium och presskonferens. Lee visade en teasertrailer för den då kommande Spindelmannenfilmen som James Cameron skulle regissera - som vi alla vet sket det sig med den filmen; Sam Raimi gjorde filmen som hade premiär tio år senare. Lee sa också att den Marvelfigur han helst vill se en film om, är Thor - men en sådan film skulle bli alldeles för dyr och komplicerad att göra; kom ihåg att detta är hela nitton år sedan. Då vore det nästan omöjligt att göra en övertygande film om åskguden. Men - Stan the Man sade sig ha en idé: det vore möjligt att göra en animerad film om Thor! Så, om vi några år senare skulle läsa om den största, dyraste animerade filmen någonsin, ja då vet vi att Thor är i faggorna.

Men nej, det sket sig ju med den animerade filmen också. Nitton år senare har dock THOR slutligen haft premiär - och då förstås som spelfilm, i regi av Kenneth Branagh.

Det här är dock inte första gången Thor dykt upp på film. Redan 1966 hade han sin egen tecknade TV-serie, och i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS från 1988 spelas han av Eric Allan Kramer, som såg osannolikt fånig ut i sin vikingaskrud.

Nu är det som så här att när det gäller superhjältefilmer, är det inte svårt att göra mig nöjd. Jag gillar de flesta. De enda jag inte kan påstå att jag gillar, är STEEL med Shaquille O'Neal och ELEKTRA. Men jodå, jag tyckte faktiskt att CATWOMAN var rätt kul - inte bra, men kul. Herregud, jag gillar ju de två Kapten Amerika-filmerna från 70-talet med Reb Brown, och de charmiga, kortlivade Spindelmannenserien med Nicholas Hammond, även den från slutet av 70-talet. Och säg vad ni vill, men David Hasselhoff är Nick Fury!

Branaghs film kan dock inte jämföras med de ovan-
nämnda. THOR är en gigantisk, enorm film - och den är bra. Bra på riktigt.

En del tänker nog att Kenneth Branagh var ett synnerligen märkligt val för att regissera en Marvel Comics-film - men den brittiske Shakespearetolkaren säger att han läste superhjälteserier när han växte upp, och att serierna om Thor på många sätt har drag av Shakespeare. Scenerna från Asgård och Valhall är väldigt teatrala, pompösa, operaliknande - på ett bra och passande sätt! -  och handlingen kretsar mycket kring förhållandet far och son, vilket Shakespeare ofta ägnade sig åt i sina pjäser.

Den allra första rollfiguren vi får se i filmen, är Stellan Skarsgård (i närbild, till och med) som dr Erik Selvig, som tillsammans med dr Jane Foster (Natalie Portman) och hennes komiska sidekick Darcy (Kat Dennings) befinner sig mitt ute i en öken nattetid för att studera ett astronomiskt fenomen. Föga anar de att en asagud är på väg mot Jorden och kommer att trilla ner framför deras bil - bokstavligt talat.

Den australiske skådisen Chris Hemsworth är den kaxige, självsäkre Thor, vars farsa Oden (Anthony Hopkins) valt som efterträdare på Asgårds tron - något Thors vekare, introverta bror Loke (Tom Hiddleston) inte är så förtjust i (alla gudarna har förresten fått sina svenska namn i filmens undertexter - alla utom Thor). Den ambivalenta Loke har onda planer och han ser till så att de gamla ärkefienderna frostjättarna kan ta sig i i- och attackera Asgård - vilket de gör just när Thor ska tillträda som ny kung.

Thor blir vansinnig och tillsammans med sina polare anfaller han frostjättarna i deras värld - men han går för långt. Oden blir besviken och inser att Thor inte är redo att bli kung - så han sparkar ut Thor och hans hammare Mjölner från Asgård, med kursen ställd mot Jorden.

Vilsen och bortkommen i sin nya värld och assisterad av Jane och hennes vänner, försöker Thor - som utger sig för att vara en dr Donald Blake - få tillbaka sin hammare från agentorganisationen SHIELD (genomgående felstavat som SHEILD i undertexterna!), något som visar sig vara lättare sagt än gjort, eftersom Thor har förlorat sina superkrafter.. För att göra det hela ännu värre, har Loke tagit över regimen i Asgård och han har skickat en gigantisk metallvarielse tioll Jorden för att bli av med Thor för alltid...

Storyn i THOR är förhålandevis tunn och enkel, men jag tycker faktiskt att detta är en fördel. Ös på med fet underhållning utan att göra det hela för tillkrånglat! Och THOR är verkligen en underhållande film! Det här hade kunnat bli en exceptionellt fånig och/eller pretentiös film, men så blev det tack och lov inte.

Branaghs film lever förstås stort på utmärkta skådisar som Skarsgård (i en stor roll), Hopkins och Portman, och vi får även se Rene Russo som Odens fruga Frigga - henne har jag saknat, jag har inte sett Russo i något på evigheter. Men hur funkar (den oerhört långe) Hemsworth? Tja, han funkar väl. Han är hyfsat charmig. Men personligen tycker jasg att det är något konstigt med hans ansikte - jag vet inte vad det är. Något med ögonen. Och ser han inte lite för barnslig ut?

Hur som helst, jag ska inte klaga - han är ingen Robert Downey Jr, men han gör inte bort sig som åskgud.

Det är en väldig massa action i filmen, flera stora, bombastiska slag, och Branagh hanterar dessa lika väl som de dramatiska scenerna med bara dialog. Och lyckligtvis funkar även humorn i filmen - en del scener är väldigt roliga, i synnerhet när Thor stövlar in i en djuraffär och vill köpa en häst. Stan Lee själv dyker upp i sin sedvanliga cameo, den här gången är han en långtradarchaffis som enligt eftertexterna heter Stan the Man!

Okej, en grej tycker jag är lite konstig: några av asarna är asiater och afrikaner. Öh? Var kom de ifrån? Förvisso var ju vikingarna handelsmän som skaffade kontakter och vänner i stora delar av världen (de våldtog och skövlade inte överallt), men multikultigudar uppe i Asgård känns inte alls rätt, utan mer som politiskt korrekt 2010-tal.

THOR är en fantastisk film att se på. Javisst, det är skitmycket CGI, men resultatet är imponerande - i synnerhet Asgård och Valhall. Scenerierna, kostymerna och produktionsdesignen får mig att tänka på Mike Hodges festliga BLIXT GORDON (1980), men även en del om Tinto Brass' beryktade CALIGULA (1979).

...Synd bara att man valde att göra det här till ännu en 3D-film, den första från Marvel. Jag gissar att det inte först var meningen att det här skulle bli en 3D-film och att den konverterades efter inspelningen. 3D:n tillför ingenting alls, allt som händer är att bilden blir mörkare och aningen suddig - ett vanligt problem. Och här i Sverige får vi ju även något suddiga undertexter i knät. I det här fallet är 3D:n fullkomligt onödig, som det oftast är.

Nå, undermålig 3D kan inte stoppa THOR från att vara en riktigt kul popcorn-
rulle. Det här är maffigt, högljutt superhjälteröj som bäst - eller nästbäst. Nej, det är ingen ny SPIDER-MAN 2 eller IRON MAN - de två bästa superhjältefilmer som gjorts - men jag kan inte annat än rekommendera THOR.

THOR är den första av sommarens fyra superhjältefilmer. De övriga är W-MEN: FIRST CLASS, GREEN LANTERN och CAPTAIN AMERICA: FIRST AVENGER. Men det är svårt att sia om hur THOR kommer att funka utanför Amerika. Ungar läser ju ínte serier idag. Vi som växte upp med serietidningar och som fortfarande läser serier är i de flesta fall över fyrtio. Få svenskar vet att det finns en superhjälteserie baserad på vår gamle asagud. Få svenskar vet vilka Gröna Lyktan och Kapten Amerika är. De flesta känner bara till Spindeln och X-Men tack vare filmerna. Och tack vare den politiska situationen ute i världen just nu, kan det kanske vara lite svårt att lansera Kapten Amerika-filmen i Europa. Jag tror inte att den hjälten går hem bland Möllankidsen. Men jag för egen del ser fram emot den - dess trailer är ju fantastisk!

Slutligen: Nej. Tyvärr spelas inte "God of Thunder" med KISS på soundtracket. Oden vet varför.
Just det: som vanligt får du inte glömma bort att stanna kvar under eftertexterna. I vanlig ordning följer ytterligare ett par scener som avslutas med en riktig cliffhanger - och Nick Fury gör sitt obligatoriska framträdande. Men det är fortfarande en kass idé att låta Samuel L Jackson spela Fury! Jag begriper inte varför man har valt honom (tydligen är Fury svart i Ultimate-tidningarna, men ändå...).

Jag ser att C-G gav THOR en etta i dagens Metro. Han måste ha gått fel och hamnat på RED RIDING HOOD. Själv sätter jag detta betyg:

(Biopremiär 27/4)

DN om Fantomen

I gårdagens DN skrev Sverker Lenas en förhållandevis lång artikel om sitt förhållande till Fantomen, med anledning av Lee Falks hundraårsdag. Texten kan läsas HÄR.
Men varför påstår Lenas att stilen i Fantomen är gammaldags, att texten beskriver det man ser i bild? Jag kan inte påminna mig att det varit så på flera decennier - men det är kanske möjligt att dagsstrippen, som jag inte läser, fortfarande är lite träig?

Dagens glada jubilar: Lee Falk, 100!

Minsann! Just idag fyller allas vår Lee Falk hundra! Synd att han är död, bara.
(Förvisso hävdas det ibland att Falk ljög om sin ålder, men vi kan nog utgå från att det trots allt är sant att han föddes den 28:e april 1911. Vad som dock är sant är att han faktiskt dog på riktigt den 13:e mars 1999)
Till förra årets bokmässa kom Fantomenföreningen Scandinavian Chapter ut med en maffig bok om Fantomen, i vilken bland annat jag medverkar. Till årets bokmässa i september slår de till igen med en ny bok, den här gången om Lee Falk.
Jag snor Andreas Erikssons presentation rakt av:

Lee Falk föddes som Leon Harrison Gross den 28:e april 1911 i St. Louis, Missouri som son till Eleanor Alina och Benjamin Gross. Benjamin Gross avled några år senare, och Eleanor gifte om sig med Albert Falk Epstein. Han tog sig namnet Lee Falk efter college. Lee hade länge varit hans smeknamn, och både han och brodern Leslie tog sig samtidigt efternamnet Falk efter styvfadern Albert. Redan vid 19 års ålder skapade Lee Falk serien om magikern Mandrake. Han sålde in sin idé till det stora seriesyndikatet King Features Syndicate i New York. Han insåg dock att han inte skulle klara av att både skriva och teckna serien och rekryterade därför tecknaren Phil Davis. Efter en tid av förberedelser debuterade Mandrake i amerikanska dagstidningar den 11:e juni 1934.
Ursprungligen hade Mandrake riktiga magiska krafter – om han förvandlade en skurk till en råtta, så blev personen verkligen en råtta! Men Falk insåg att för stora krafter begränsade serien, och ändrade den så att Mandrakes enda superkraft är att med sin blick och en gest omedelbart kunna sätta personer i djup hypnotisk trans. Den hypnotiserade skurken tror sig bli förvandlad till en råtta, men är det inte på riktigt.
Eftersom Mandrakes krafter är övernaturliga, så kan han betraktas som en superhjälte, kanske rent av den allra första.
Till sin hjälp har Mandrake alltid haft Lothar, en otroligt stark afrikansk prins. När serien debuterade på 1930-talet, fanns det knappt några andra färgade huvudpersoner på seriesidorna. Lothar var dock länge ociviliserad, men moderniserades gradvis och gick från att vara Mandrakes betjänt till att bli hans närmaste vän.

Mandrake & Lothar

Efter Mandrake skapade Lee Falk den serie som han skulle bli mest känd för – Fantomen. Tillsammans med tecknaren Ray Moore, som tidigare assisterat Phil Davis på Mandrake, presenterade han en mystisk förklädd brottsbekämpare från en exotisk djungel. Fantomen debuterade den 17:e februari 1936, och firar 75-årsjubileum i år.
På några få år hade Falk alltså skapat en hjälte med övernaturliga krafter (Mandrake) och en maskerad hjälte med åtsittande dräkt och mask som inte visar ögonen (Fantomen) – koncept som blivit stilbildande för efterföljande superhjälteserier.
Efterhand utvecklades Fantomenserien och legenden bakom figuren växte. På sin faders mördares dödskalle svor han en ed att bekämpa sjöröveri, girighet, grymhet och orättvisor i alla dess former, och inte nog med det – hans ättlingar skulle följa i hans fotspår. På så vis uppstod myten om Fantomens odödlighet. Den nuvarande Fantomen är den 21:e i raden av brottsbekämpare som har följt dödskalleeden.

Fantomens svenska debut i Vecko-Revyn

Fantomen har sitt tillhåll i Dödskallegrottan i De Djupa Skogarna, där han bor tillsammans med Bandarerna, den pygméstam som räddade livet på den blivande förste Fantomen. Till sin hjälp har han hästen Hero och vargen Devil. På sin högra hand bär han en dödskallering som efterlämnar ett märke på hakan på de skurkar som kommer i Fantomens väg. På sin vänstra hand har han det goda märket, som han ger till de personer som förtjänar Fantomens beskydd.
Trots den skrämmande framtoning som Fantomen har för skurkar, så är han en godhjärtad och glad person under masken. Fantomen har aldrig dödat någon skurk, och familjelivet med hustrun Diana och barnen Kit och Heloise har varit en stor del av serien. För Lee Falk var det viktigt att hans hjältar verkligen var goda förebilder också.
På 1960- och 70-talen, när hans serier hade som störst spridning i världen, betraktades Lee Falk som en av världens mest lästa författare. Ungefär 100 miljoner kunde dagligen ta del av hans serier på 40 olika språk. Han arbetade alltid med fyra olika äventyr parallellt, eftersom dagstidningarna publicerade olika följetonger med Mandrake och Fantomen på vardagar respektive söndagar.
Lee Falk skrev manus till sina serier fram till sin död den 13 mars 1999, den sista tiden från sjukhuset. Mandrake och Fantomen är de serier som producerats längst av sin skapare, 65 respektive 63 år.

Citat från Lee Falk

”Min enda politiska åsikt är för demokrati och emot diktatur.”
”För mig är Fantomen och Mandrake mycket verkliga – mycket mer än riktiga personer som jag sällan träffar. Du måste tro på dina egna figurer.”
”Jag antar att det är det jag är – en berättare. Vissa barn sjunger för att imponera på sina föräldrar. Jag brukade komma ner och hitta på berättelser för mina föräldrars vänner - konstiga berättelser som bara ett barn skulle kunna hitta på. Jag antar att jag aldrig slutade.”

Boken om Lee Falk

Bokprojektet till Lee Falks ära påbörjades 17:e februari 2011 – dagen då Fantomenserien firade 75-årsjubileum! På denna dag beslutade The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorer’s Club att en klubb med vårt namn och syfte måste göra något för att uppmärksamma Lees 100-årsdag. Eftersom fjolårets bok med anledning av Fantomentidningens 60-årsjubileum blev en succé, beslutade vi att göra ett nytt bokprojekt.
Med hjälp från Lees familj, vänner och fans, sammanställer vi en bok för att hedra den legendariske historieberättaren. Boken kommer att innehålla artiklar om Lee och hans arbete, minnen från familj och vänner, en samling intervjuer med Lee, samt foton, illustrationer från serier, och bidrag skrivna av Lee Falk själv.
Eftersom det är kort tid för att producera och ge ut denna bok under året då Lee Falk firar 100-årsjubileum och Fantomen 75-årsjubileum, är inte målet att detta ska bli den definitiva boken om Lee Falk – men den kommer att bli en bra utgångspunkt, och långt mer än allt som gjorts fram till nu.
Scandinavian Chapter planerar att ge ut den svenska versionen av boken på som hålls 22–25 september 2011. En engelsk version planeras att ges ut i slutet av året.

Om du har frågor om boken eller vill bidra eller hjälpa till på något vis, skicka ett mail til: boken@schapter.orgDen här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Om du vill få uppdateringar om boken när den ska släppas och finns tillgänglig att köpa, anmäl dig till vårt nyhetsbrev här
Det är inte endast med boken som Scandinavian Chapter kommer att hedra Lee Falk’s minne. Aktiviteter i Sverige inkluderar:

• 6–8 maj – Small Press Expo i Stockholm
  
• 27–29 maj – Carlstad Comic Con
  
• 22–25 september – Bokmässan i Göteborg
  

Bio: Heartbreaker

Foton copyright (c) UIP
Fransmannen Romain Duris är en lika osannolik som intressant filmstjärna. Han har de senaste åren seglat upp som en av Frankrikes största namn, trots att han vid första intrycket allt verkar lite goofy. Men Duris, han kan ju spela allt. Han är med i komedier. I thrillers. I dramer. Han kan vara allt från förste älskare till byfånen.
I Pascal Chau-
meils roman-
tiska komedi HEART-
BREAK-
ERS spelar Romain Duris Alex Lippi, professionell relationssabotör. Tillsammans med sina två assistenter; hans syster och hennes make (som ser ut som Richard Dreyfus!), anlitas de av folk som vill få någons förhållande att spricka. Oftast går det ut på att kvinnan i förhållandet ska falla för Alex, som ikläder sig olika roller beroende på sammanhanget. Alex och hans team fungerar närmast som ett gäng hemliga agenter med Mission: Impossible-planer för att lyckas med sina uppdrag.
Så anlitas Alex av en man som vill hindra sin dotter från att gifta sig med den hon är förlovad med. Dottern heter Juliette och spelas av Vanessa Paradis, och mannen som spelar engelsmannen Jonathan hon ska gifta sig med såg väldigt bekant ut - men jag kunde inte placera honom. Men jo, det är ju Andrew Lincoln från THE WALKING DEAD.
Alex tar reda på en massa fakta om Juliette - att hennes favoritfilm är DIRTY DANCING, att hon älskar WHAM!, att hon gärna äter roqueford till frukost och liknande grejor, och så dyker han - uppbackad av sina assistenter - upp och påstår sig vara Juliettes nye livvakt, skickad av hennes far.
Nu följer en lång rad förveck-
lingar och ibland rena slap-
stick-
situa-
tioner, medan storyn leder fram till det självklara: javisst, ni tror väl inget annat än att Alex och Juliette blir kära i varandra på riktigt, eller hur?
När eftertexterna rullade tittade jag på klockan. Hm. Var den inte längre än 105 minuter? Filmen kändes betydligt längre - beroende på att den tappade fart och började trampa vatten under den väldigt förutsägbara sista tredjedelen. Och det är ju inte bra.
En annan invändning jag har är att kemin mellan Romain Duris och Vanessa Paradis inte är den bästa. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Paradis - jag charmas inte av gluggen mellan framtänderna; den stör mig. Och trots att hon hunnit bli 38 och har batn med Johnny Depp, kan jag inte bli av med bilden av henne som minderårig lolita i början av karriären...
Men i övrigt är HEART-
BREAKER den klart bästa roman-
tiska komedi jag sett på bra länge. Jag gillar ju romantiska komedier, men de flesta Hollywood spottar ur sig är trots allt rätt avslagna - och ibland under all kritik.
Chaumeils film ser onekligen ut som en Hollywoodproduktion, den är väldigt glassigt, den har en cool look och ett ibland coolt soundtrack, den lånar drag av agentgenren, och större delen av filmen utspelar sig i Monaco och på franska rivieran - något den vinner på. Det är fantastiska miljöer, miljöer jag älskar.
Mycket i filmen är riktigt roligt. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen. Hade hela filmen varit lika bra som den första halvtimmen eller så, hade jag höjt betyget ett snäpp.
Men HEARTBREAKERS är helt okej och klart godkänd underhållning.

(Biopremiär 29/4)

 

Bio: Limitless

Det är rätt intressant att Bradley Cooper plötsligt gör kometkarriär i Hollywood. I TV-serien ALIAS var han Jennifer Garners snälle kompis och gjorde väl inget större intryck mer än att han var sympatisk. Men seriens stjärna Garners karriär på biodukarna har gått i stå och hon har väl mest varit hemma och fött barn. Och här kommer Cooper och medverkar i succéer som BAKSMÄLLAN.

LIMITLESS är en film jag sett fram emot. Efter att ha läst mycket om den verkade den väldigt bra; en typ av thriller jag saknat. Efter att nu ha sett filmen kan jag inte påstå att jag är besviken.
Bradley Cooper är Eddie Morra, en misslyckad författare som bor i en extremt sunkig lägenhet och som dumpas av sin flickvän. En gång i tiden var Eddie gift ("I fem minuter") och en dag springer han på sin före detta svåger på stan. De tar en öl och svågern, som tydligen brukade langa droger, ger Eddie en tablett med ett nytt, hemligt preparat som heter NZT.

Utan att känna till dess effekter - svågerns beskrivning lät otrolig - tar Eddie tabletten, och efter trettio sekunder börjar den verka. Människan utnyttjar bara 20% av hjärnans kapacitet. Tar man NZT använder man 100%! En fullkomligt fantastisk upplevelse, tycker förstås den plötsligt supersmarte Eddie.

Men så hittar Eddie svågern mördad - skjuten i pannan. Dock hinner Eddie förse sig med ett rejält lager NZT och hans liv förändras radikalt - han blir framgångsrik affärsman och rådgivare, och anlitas av mogulen Carl Von Loon (Robert De Niro) för att se till miljonerna strömmar till än mer.

Men nu visar det sig att någon är ute efter Eddie - han förföljs av en mystisk man som inte tvekar att mörda folk som kommer i vägen. Samtidigt jagas Eddie av en brutal öststatsskurk Eddie lånat pengar av. För att göra det hela ännu värre, börjar Eddie att känna av NZT:s biverkningar...

Visst finns det saker att anmärka på i LIMITLESS. För det första öppnar filmen med en av slutscenerna, något jag alltid tycker är onödigt och irriterande. Och Eddie agerar berättarröst filmen igenom - också onödigt, om det inte är en Mike Hammer-deckare. Och hela grejen med öststatssnubben känns påklistrad för att lägga till ännu ett spänningsmoment helt i onödan.

Men jag struntar glatt i dessa invändningar. Jag tycker nämligen att Neil Burgers (ja, han heter Burger!) film är fantastiskt underhållande, intressant, fascinerande och till och med spännande. Det här är tveklöst en av de bättre thrillers jag sett på rätt länge - det är trots allt sällan jag tycker att någonting är spännande.

Tankarna går till gamla fina 70-talsthrillers som till exempel MARATONMANNEN och liknande, fast berättat med ett väldigt modernt stuk. Eddie Morra får väl sägas vara en typisk Hitchcockhjälte; en kille som är på fel ställe vid fel tillfälle, och därför dras in i en snårig historia där han jagas av okända.

Filmfotot är ofta väldigt kreativt, med oerhört tuffa kameraåkningar; det är driv i berättandet, och ja - Bradley Cooper är en sympatisk hjälte. Här finns ett slagsmål och ett par actionscener, men i övrigt är bataljerna i princip ersatta av att Eddie tänker ut en annan lösning! Jag gillar också den lätt omoraliska sensmoralen i filmen.

Jag skäms inte för att rekommendera LIMITLESS som vårens och sommarens thriller. Om det nu inte kommer någon ännu bättre inom de närmaste månaderna.
Tom Ford har designat Eddie Morras snygga kostymer.

(Biopremiär 29/4)

Bio: Attenberg

Foton copyright (c) TriArt Film 

Jag kan väl inte påstå att jag sett så många grekiska filmer. Alldeles just nu kommer jag bara på tre stycken, alla väldigt udda, bisarra genrefilmer.

Här har vi ytterligare en grekisk film, udda den med, men en arthousefilm.

Attenberg är namnet på staden där det filmen utspelar sig. Jag citerar pressmaterialet: "Attenberg. Ett arkitektoniskt experiment, byggt någon gång på 60-talet, som aldrig var meningen att härbärgera mänsklig värme utan bara de arbetare som jobbade på den närbelägna aluminiumfabriken."

Detta hade jag ingen som helst aning om, och det framgår inte av filmen. Jag tyckte mest att det liknade en ganska idyllisk, sovande grekisk småstad, full av sockerbitsliknande hus vid kusten.

Ariane Labed spelar 23-åriga Marina, som håller på att  upptäcka och utforska sin sexualitet. Hon är väldigt, väldigt osäker på sig själv och sina känslor. Är hon asexuell? Är hon lesbisk? Kan hon känna ömhet? Njutning?

Hennes bästa kompis Bella är mer promis-
kuös, och Marina övar tung-
kyssar på Bella, som försöker lära henne hur man gör. Marina trräffar efter ett tag en något äldre kille, men vet inte riktigt hur hon ska gå tillväga när hon umgås med honom, varken socialt eller sexuellt.

Till på köpet är Marinas far döende i cancer. Hon bor ensam med honom, jag gissar att modern är död, och deras förhållande är lite märkligt det med.

Athina Rachel Tsangaris film vann priser på både Thessalonikifestivalen och i Venedig. Det förvånar mig inte. Det här är inte bara en typisk filmfestivalfilm - det är även en typisk film som vinner priser.
Det är även en riktigt pretentiös konstfilm. Den är förbannat jävla pretentiös! ATTENBERG är urtypen för en film som är mer intressant än bra. Jag vet inte om jag vill känna folk som tycker att det här verkligen är bra på riktigt. Filmen är ett stillsamt porträtt av en ung tjej, men i slutänden är det hela fullkomligt meningslöst. Åtminstone upplever jag det som poänglöst. ATTENBERG ger mig absolut ingenting.

Tsangari har gjort en ganska snygg film. Emellanåt är den lite rolig. Flickorna är söta. Ett par sexscener är väldigt vågade (gör de det på riktigt?).

Men agerandet och all dialog är teatralisk, och ofta är det så arty att det blir direkt löjligt. Jag vet ibland inte om det är meningen om det ska vara roligt eller ej.

Då och då klipps det in scener där Marina och Bella går längs en stengång, där de ömsom utför silly walks, ömsom imiterar djur. Marina gillar att se Sir Richard Attenboroughs filmer om gorillor på TV, och i en scen hoppar hon och farsan runt i en säng och leker apor. Ibland leker Marina andra djur.

ATTENBERG är så smal att man kan sticka den genom ett nålsöga. Jag hörde att det i Malmö kommit drygt femtio pers till en förhandsvisning. Jag har svårt att tänka mig att det går att hitta så många fler som kan tänka sig att se det här. Målgruppen är väldigt liten.

Jag kan inte påstå att det är en särdeles tråkig film och den är hela tiden intressant, jag satt hela tiden och väntade på att något skulle hända (vilket dock aldrig skedde), men jag kommer aldrig att se den igen. Det är livet för kort för.

ATTENBERG kommer garanterat att rosas av mina kollegor på fredag.

(Biopremiär 29/4)

DVD: The Phantom

THE PHANTOM (Scanbox)

Imorgon släpps den på DVD i Sverige - den omdiskuterade miniserien från Syfy Channel om Fantomen. Ni förväntar er säkert att jag ska recensera den här, men nix, det ska jag inte. Jag recenserade nämligen THE PHANTOM (den australiska DVD:n) i januari åt den amerikanska Fantomenbloggen The Ghost Who Blogs.
Ni kan läsa min uttömmande recension HÄR.
Dock satte jag förstås inget betyg på den bloggen, så det kommer här:

Norsemannen igen

Okej, här är så trailern till Charles B Pierces THE NORSEMAN. Jag vet inte vilka som ser mest fejk ut, vikingarna eller indianerna. Det ser inte bara billigt ut, utan påminner även om något slags re-enactment. Men vore jag tolv hade jag nog älskat det här. Det hade jag kanske fortfarande gjort.



Här är trailern till en vikingafilm jag dock har sett:

Jag kan inte låta bli att publicera de här...

...Men om man nu gör filmer om Tor, varför ser man inte till att måla en affisch i stil med den häR

(Jag har tyvärr inte sett denna Charles B Pierce-film från 1978, men den kan ju BARA vara bra!)

Bill Wattersons återkomst!

Bill Watterson kommer för all framtid att vara ihågkommen och älskad för sin serie Kalle & Hobbe. Men faktum är att han inte har producerat någonting på hela sexton år! Åtminstone inget som andra än möjligtvis släkt och vänner har sett.
Tills nu.
Denna målning är Wattersons bidrag till en insamling till förmån för forskning kring Parkinsons. Den bara dök upp i ett paket som skickats till folket bakom insamlingen.

Cannon Films!

Av en slump trillade jag över den här trevliga och informativa artikeln, publicerad i The Village Voice i november förra året:

 

For Cannon Films, Chuck Norris + Godard = Success http://www.villagevoice.com/2010-11-17/film/for-cannon-films-chuck-norris-plus-godard-equals-success

 

 

TOPPRAFFEL! sörjer: Annalisa Ericson

(Detta blogginlägg skrev jag redan igår, men pga strul med Google, gick det inte att publicera)

Så har svensk films Grand Old Lady till slut satt dansskorna. Annalisa Ericson var väl det närmaste vi kom de stora dansstjärnorna i Hollywood under dess glans- och dansdagar. Ericson är ju också främst hågkommen för de filmer i vilka hon dansade med Nils Poppe; tillsammans var de Sveriges svar på Ginger & Fred. Numret "Den saltaste bönan i stan" är kanske det mest ihågkomna enskilda revynumret. 85 år gammal gjorde hon debut på Dramaten!

Själv minns jag förstås Ericson i första hand som Kajsa Hillman i Arne Mattssons fem Hillmandeckare, varav MANNEKÄNG I RÖTT inte bara är den bästa, utan en av de bästa svenska filmer som gjorts. Åtminstone en av de snyggaste. Dessutom var filmen en prototyp till den italienska giallon och Mario Bavas BLOOD AND BLACK LACE framstår nästan som en plankning.

Annalisa Ericson var tydligen även försedd med ett urjävligt humör, något som betingade henne det mindre smickrande smeknamnet Arga-Lisa Elaksson.
Hennes siste make, filmkritikern Jürgen Schildt, hade sågat flera av Ericsons filmer innan de träffades och gifte sig.
En bekant till mig åkte en gång pågatåg mellan Malmö och Helsingborg tillsammans med Ericson. Mitt emot dem satt det en gammal lodid med stort, yvigt skägg. Plötsligt utbrast Ericson: "Jag tror minsann att han onanerar bakom skägget!"
Annalisa Ericson blev hela 97 år gammal. Hon dog av sig själv.
R.I.P.

Tips inför morgondagen

Ikväll står Street Church utanför Royal - som är stängt för renovering - och bjuder på kaffe, kaka och bibelord. Det var längesedan jag såg dem ute på stan nu. Häromåret stod de utanför Royal ganska ofta, tycker jag, och en av männen verkade gilla att prata med mig; mycket om film, och jag försågs med deras Metalbibel och Bikerbibel och Skånebibel och allt vad de heter. Men sedan en dag frågade mannen mig om jag tror på Kristus, och han verkade inte särdeles nöjd med mitt svar. Jag har inte sett honom eller Street Churchs kaffebord sedan dess.

Men nu är de alltså på plats igen. Och jag serverades en välbehövlig kopp kaffe, några kakor och ett par kolor av en söt tjej, och mannen - samme man - gav mig deras nya bön- och psalmbok, som heter "Bön- och psalmbok". Den handlar dock inte om bönor; något jag annars är väldigt förtjust i och äter ganska ofta (med sallad, kryddor, olivolja och ibland riven ost).

Ett gäng unga tonårskillar hoppade och stojade runt kaffebordet och en Street Church-kvinna sa "Vill ni ha kaffe, pågar?" varpå en kille svarade "Men jag är muslim!", för det var de, allihop. "Men ni kan väl dricka kaffe för det?" tyckte kvinnan, och så serverades glyttarna kaffe.

I en liten korg låg hoprullade papperslappar med bibelord att ta mig sig på vägen. Jag försågs med en sådan. Det som stod på den lät bra. Det ska jag minsann följa.

 

"Jesus säger: Gör er inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer."

Matteus 6:34

 

...Men inte fan blir jag mer kristen för det.

Fast tack för kaffet!

Almighty Thor!

Den officiella trailern till nya THOR. Nej, inte Kenneth Branaghs, som har premiär på onsdag. Nej, det här är trailern till The Asylums mockbuster, som har premiär på Syfy Channel den sjunde maj. Titta! Richard Grieco är med! Och vem har regisserat, om inte Christopher Ray - son till... Just det! Han är Fred Olen Rays grabb!

Den blodfattiga långfredagen fortsätter

3: Jag blev fotograferad av en hop unga, japanska turister. De verkade väldigt intresserade av att fotografera denne stilige man som satt i solen och läste "Svensk sensationsfilm" av Daniel Dellamorte.
4: På en trottoar på Gamla Väster hade ett gäng boende ställt fram bord och stolar, samt grillvagnar med mat, olivoljor, vin och sprit, och åt missag som om de satt i en trädgård. Eller som om de lekte uteservering på restaurang.

Den blodfattiga långfredagen

Det är tydligen sant som de säger. Långfredag är en av årets tradigaste dagar.

Idag har jag bara lyckats med två saker.
1: Jag har skaffat mig en tjusig solbränna. Jävlar, vad det bränner i nyllet nu.
2: Jag tvingades lyssna på två gubbar i 65-årsåldern som förde ett av de mest fördomsfulla, okunniga och rasistiska samtal jag hört. I en evighet. Och jag orkade inte flytta på mig. Det var fullkomligt fantastiskt. De spydde gallar över såssarna, i synnerhet de i Malmö, men även ren allmänt. Anna Lindh hade visst smak för fläsk - människofläsk. Såssebögarna har inget till övers för människor. Dessutom är de "pensionisttyver". De enda som är värre än såssarna, är invandrarna. Äckliga karlar det inte går att prata med. Fast polskor och tjeckiskor klär sig bättre än andra kvinnor.
Men gubbarna hade heller inget till övers för Sverigedemokraterna, de är idioter hela bunten.
Skånepartiet verkade vara det enda som gick hem i stugorna.
Ja, ja.

Här är några tjusiga bioannonser. Så här trevligt kunde man ha på de amerikanska filmetablissemangen för exakt 43 år sedan; i april 1968. En bra månad, ett bra år.

En månad senare gick 60-talet under.

  

  

Norska ninjor!

Åh, herrejösses... Mycket ska man se innan byxorna ramlar av... Norske spionen Arne Treholt var ninja!

Jag tittar närsynt på påsken

Jag tog och skrev en liten trevlig, djupt seriös artikel på engelska som berättar allt om hur vi firar påsk här i Sverige. Den kan ni läsa HÄR.
Och då känner jag mig väl tvungen att även önska alla trogna - och otrogna - läsare en glad påsk.
Ät mycket ägg!

Bio: Vår dag skall komma

Foton copyright (c) Atlantic Film
Det politiske, grekiske regissören Costa-Gavras son Romain gjorde den våldsamma, uppmärksammade, omdiskuterade videon till M.I.A.:s låt "Born Free", i vilken amerikansk polis samlar upp rödhåriga pojkar som brutalt bussas iväg till ett fält där de dödas. En enkel allegori för främlingsfientlighet.
När nu Romain Gavras gör långfilmsdebut är det med en fransk film på samma tema. Lite underligt.
Vincent Cassel är förstås något av en favoritskådis. Förutom att även ha producerat VÅR DAG SKALL KOMMA, innehar han den ena huvudrollen - och han gör åter paradrollen som ärkesvin.
Olivier Barthelemy är den unge, rödhårige Rémy som har problem hemma med sin skrikiga white trash-familj. Dessutom verkar det som om han har homosexuella tendenser han inte kan hantera.

Cassel är den livströtte psykologen Patrick, rödhårig även han. När han introduceras i filmen äter han förstrött chips medan han ointresserat lyssnar på en gråtande patient.
Rémy och Patrick råkar träffas och tillsammans ger de sig ut på en odyssé där de till en början verkar vilja förverkliga sig själva och vara stolt rödhåriga. De beslutar sig för att försöka ta sig till alla rödhåriga människors paradis: Irland.
Dock spårar färden snart ur i en virvel av förnedring, vidrigt beteende och våld. Patrick och Rémy rånar och misshandlar och lever jävel.

Vid ett tillfälle tar de in på ett hotell, där Patrick raggar upp tre unga, topplösa engelska brudar. En av dem spelas av Alexandra Dahlström från FUCKING ÅMÅL! Det här är hennes livs roll. Hon är enbart iförd stringtrosor och har en liten orgie med Vincent Cassel, innan brudarna blir förbannade och drar.
Patrick går ut till hotellets bubbelpool där det sitter ett par och gosar. Självklart pissar Patrick i poolen.
Första delen av VÅR DAG SKALL KOMMA är egentligen en alldeles för övertydlig allegori. Gavras skriver oss på näsan. Men när det hela sedan spårar ur vet jag inte riktigt vad han är ute efter, mer än att eventuellt chockera publiken.
Det Frankrike våra huvudpersoner färdas genom ger nästan intryck av att vara postapokalyptiskt. Här finns väldigt få människor. Mycket är öde.
På sätt och vis gillar jag Gavras film. Den har vissa inslag som tilltalar mig, och så har den Vincent Cassel.
Men fan vet om jag vill se den en gång till.

(Biopremiär 22/4)

Bio: Arthur och de två världarna

 Foton copyright (c) Scanbox

Ingen pressvisning, så det blev en ordinarie kvällsvisning premiärdagen. Ganska lite folk. Små barn med föräldrar. Ganska högljudda ungar.

Jag förväntade mig det värsta. Jag gissade att jag skulle slockna tjugo minuter in i filmen och sova fram till den väntade slutuppgörelsen. De första två Minimojfilmerna var ju vedervärdiga (och Minimojerna låter fortfarande mest som Pillesnopparna).

Den förra filmen slutade tvärt mitt i handlingen och de ungar som ville veta vad som skulle hända sedan, fick vänta ett par år - fram tills nu. För här har vi sista delen i Luc Bessons trilogi.

Märkligt. För första gången somnade jag inte. Jag såg precis hela filmen från början till slut. Trots den irrriterande dubbningen till svenska.

Jag förstår fortfarande inte vad de här filmerna går ut på. Grabben Arthurs mormor och morfar bor i ett hus på den amerikanska landsbygden. I skogen bor det en afrikansk djungelstam (?!). Och om Arthur förminskar sig hamnar han hos minimojerna. De påstås vara tre millimeter höga, men verkar snarare vara tre-fyra centimeter, eftersom de kan färdas i leksaker.

I förra filmen växte den onde Maltazard till mänsklig storlek. Nu går han omkring och vill söndra och härska. Arthur och hans minímojkompisar försöker stoppa honom. Till slut blir det fullt krig.

Figurdesignen är lika ful som tidigare. Förvirringen är ganska stor. Mycket är ett enda stort Varför?

Men ändå tycker jag nog att den här filmen är bättre än de två andra. Självklart dels för att jag inte somnade. Men även för en del oväntade och lustiga inslag som tilltalade mig:

När den rövfule Maltazard går till en plastikkirurg och vill operera sig så att han ser mänsklig ut, tittar han ut genom fönstret. På en vägg där ute hänger en affisch med en målning föreställande Mandrake the Magician! När Maltazard sedan dyker upp hemma hos Arthurs mormor och morfar, ser han ut som Mandrake! Jösses. Vad jag kunde se, nämns inte King Features Syndicate i eftertexterna.

Och mot slutet råkar Maltazards vilde son Darkos få på sig en hjälm så att han liknar Darth Vader. Då dyker det upp en journalist som ska föreställa en ung George Lucas - som blir inspirerad!

...Och först här inser jag att de här filmerna ska utspela sig på 50-talet. Aha! Jag trodde bara att det var en idyllisk, gammaldags by i modern tid...

Mot slutet blir det nog väl mycket action, och amerikanska armén anfaller. Men jag hade inte speciellt tråkigt under visningen. De förra filmerna var fan så mycket värre. Och ungarna i publiken skrattade, kommenterade och hejade på hjältarna.

Mia Farrow spelar mormor - men lustigt nog är Farrow numera rätt lik Maltazard! Robert Stanton, som gör Arthurs farsa, är märkligt lik porrskådisen Tom Byron. I originalversionen gör Lou Reed och Iggy Pop två av rösterna. I den svenska versionen hörs bland annat Kristian Luuk.

Under eftertexterna framför Darkos (Iggy Pop) David Bowie's "Rebel, Rebel".

Jag är snäll och sätter följande betyg:

 

(Biopremiär 20/4)

Idag går världen under

Vi skriver den tjugonde april 2011. Idag ger Skynet robotarna eget liv och mänskligheten kan hälsa hem.
Fast de får allt ta och skynda sig på, Skynet. De har nu bara lite mer än två timmar på sig, om nu profetian ska lyckas slå in...

Minsann, här intervjuas ju Paul Naschy!

Bio: Red Riding Hood

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!

Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.

RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.

Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!

Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.

För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.

För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!

Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!

Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.

Passa även på att elda upp resten av det här möget.

Jösses! Jävlar!

Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.

Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.

För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!

Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.

Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.

All dialog är stel, styltig och tea-
tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.

Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.

I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.

På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!

Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:

(Biopremiär 20/4)

Bio: World Invasion: Battle Los Angeles

Foton copyright (c) UIP

Tänk, jag hade det på känn. Jag hade det på känn!

Att den här filmen skulle vara fullkomligt osebar, alltså.

Jag vet inte varför, men jag hade långt innan pressvisningen skapat mig en bild av hur WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES skulle vara, och kyss Karlsson om den inte verkligen är precis så. Nä, förresten, den är värre! Inte blev det bättre av att en kollega som redan sett filmen utomlands sa "Du kommer att tycka den är tradig!".

Jag gillar självklart Aaron Eckhart, han tillhör mina favoritskådespelare - men jag undrar vad fan han har i den här rullen att göra. Vad fick honom att tacka ja till rollen? Visst - en fet lönecheck, skulle jag tro. Men ändå!

Här spelar Echart sergeant Michael Nantz, en osedvan-
ligt plikt-
trogen och patriotisk marin-
kårs-
soldat. Alldeles i början av filmen regnar det meteorer över Los Angeles och andra städer. Jo min själ om det inte är rymdinvasion på gång!

Illasinnade rymdvarelser har anfallit Jorden, så nu blir det till att panga loss - så in i helvete, pågar och töser!

Nantz och en pluton ledd av löjtnant Elena Santos (Michelle Rodriguez) ska ta sig till en polisstation på fientlig mark, där de ska rädda ett gäng civilister.

Det är vad filmen går ut på. Skjuta, skjuta, skjuta - in och rädda folket - ut igen och skjuta, skjuta, skjuta.

Regissören Jonathan Liebesman (Kärleksman?!) har tidigare gjort den halvtaskiga skräckfilmen DARKNESS FALLS och THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag tyckte var överraskande bra. Men den här gången har han presterat en hemsk film. Han har valt att filma det hela med handhållen kamera. Det är ett förbannat viftande mest hela tiden. WORLD INVASION varar 116 långa minuter, och bortsett från en stund i mitten när hjältarna pratar med folket de räddat, så pangar och spränger man konstant. Konstant.

Här finns inte mycket dialog. Den dialog som existerar är mest av typen "He was the best damn Marine I've ever met!". Och så skjuter man lite till. Och lite till. Och ännu lite till. Eftersom filmen har åldersgränsen PG-13 i USA, är det hela ganska oblodigt, så det är inget underhållningsvärde modell RAMBO på slaktandet.

Rymdvarelserna får man knappt se alls. En sekund här, en sekund där, och får man se dem längre stunder, så är det i extrema närbilder, så att man fortfarande inte riktigt ser hur de ser ut. Liebesman hade lika gärna kunnat låta några killar rulla in sig i staniol och låtsas vara rymdvarelser, eftersom man ändå knappt hinner se på dem.

Ja, det här är en tradig film. Den är irriterande. Den är påfestande att titta på. Inga av de medverkande får någon närmare presentation. Varför ska jag bry mig om de här människorna?

WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES känns som en kombination av INDEPENDENCE DAY och DISTRICT 9, med manus av en journalist från GUNS & AMMO, och med en epileptiker som filmfotograf.

Argh!

Jag gissar att mockbusterbolaget The Asylums cash-in BATTLE OF LOS LANGELES med Nia Peeples, som snart släpps på DVD i Sverige, är mycket bättre...

 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)

Idolbildernas idolbild!

Tre svenska filmer till Cannes

P R E S S M E D D E L A N D E

Tre svenska filmer till Cannes

Vid en presskonferens idag (tisdag) annonserade Quinzaine des Réalisateurs (Directors’ Fortnight) att de valt ut inte mindre än tre svenska filmer.

Ruben Östlunds nya långfilm ”Play” är med bland de tre och det är första gången på 16 år som en svensk långfilm återfinns i ”Quinzainen”. Kortfilmerna ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” av Jens Assur och ”Las Palmas” av Johannes Nyholm finns också med.

Ur Ruben Östlunds "Play". Foto: Plattform
Ruben Östlunds tredje långfilm, som Quinzaine-chefen Frédéric Boyer kallar ett mästerverk, är en allvarlig och humoristisk beteendestudie inspirerad av autentiska fall där en grupp unga pojkar vid åtskilliga tillfällen rånade andra barn i centrala Göteborg. Det uppseendeväckande med rånen var att de startades med hjälp av en skicklig retorisk fälla där hot eller våld inte användes, det så kallade ”brorsantricket”.

- Frédéric Boyer har sagt att det är filmen han själv hade velat göra, och sådant är ju roligt att höra från så pass meriterade personer, säger en glad Ruben Östlund som menar att Cannes ger den ultimata uppmärksamheten för en film och ett utmärkt tillfälle att också prata om dess innehåll.

- Den verkliga bakgrunden till ”Play” är ju ett sorts rollspel mellan rånare och offer. Offren visste att de skulle bli rånade men valde att följa med rånarna till en bakgata för att på något sätt undvika en dramatisk situation. En sorts strävan att till varje pris undvika kaos, menar Ruben Östlund som just nu lägger sista handen vid klippning, ljud och bild av filmen inför Cannespremiären.

Det är andra gången som Ruben Östlund deltar med långfilm i Cannes. Förra gången var 2008 med ”De ofrivilliga” i sektionen Un certain regard. Förra året vann Ruben Östlund Guldbjörnen i Berlin för kortfilmen ”Händelse vid bank”.

”Play” har sin världspremiär i Cannes. Erik Hemmendorff / Plattform är filmens producent. Filmen distribueras av SF Film i Sverige och har svensk premiär hösten 2011. Filmen har fått produktionsstöd av Filminstitutets långfilmskonsulent Peter ”Piodor” Gustafsson.

"Killing the Chickens to Scare the Monkeys". Foto: Linus Meyer

Jens Assurs nya kortfilm ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” är en unik och aktuell historia hämtad från dagens Kina. I gråskalan mellan svart och vitt utspelar sig nio starka scener, där den inhemska politiken får oanade konsekvenser i en ung kvinnas liv. Den genomtänkta estetiken och berättartekniken syftar till att få åskådaren att reflektera och tänka efter (den första scenen är till exempel 15 minuter lång, utan några klipp). Därefter får publiken enbart ta del av fragment ur den unga kvinnans liv och på egen hand fylla i luckorna däremellan.

Jens Assurs förra film, ”Den sista hunden i Rwanda” rönte stor internationell uppmärksamhet och belönades med Grand Prix i Clermont-Ferrand och priset för Bästa kortfilm på Tribeca filmfestival.  ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” har fått förhandsstöd från kortfilmskonsulenten Andra Lasmanis.

- Vi i teamet har försökt att tänja på gränserna på så sätt att filmen kräver ett engagemang från tittaren, och då är det extra roligt att hamna i ”Quinzainen” som är känt för att premiera det djärva, säger Jens Assur och berättar att de som sett ”Killing the Chickens to Scare the Monkeys” känner att filmen stannar kvar hos publiken och ”gnager".

Filmen är också högaktuell med tanke på den senaste tidens arresteringar av konstnärer och intellektuella i Kina.

- Yttrandefrihet är en självklarhet och kräver ett rättssäkert samhälle. Det är ett universellt tema som har aktualitet på många platser världen över, säger Jens Assur.

Helmi Nyholm i "Las Palmas". Foto: Johannes Nyholm

För tredje gången deltar också Johannes Nyholm i Cannes-sammanhang. Hans två tidigare kortfilmer ”Drömmar från skogen” och ”Sagan om den lille dockpojken” har båda deltagit i Quinzaine des Réalisateurs.

”Las Palmas” var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival och handlar om en medelålders tant som på en chartersemester försöker träffa nya vänner och ha kul. Rollen spelas av regissörens ettåriga dotter, övriga skådespelare är marionettdockor.

Filmen belönades med stora Startsladdspriset i Göteborg tidigare i år och har fått produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis.

Drygt åtta miljoner personer har sett trailern till Las Palmas på Youtube.

- Fylla och bebisar är ett hett Youtube-tema, så det är roligt att man kunde kombinera dem och får ett stort intresse, säger Johannes Nyholm lite skämtsamt men menar att det inte finns någon motsättning mellan att göra något som fungerar både på Youtube och i Cannes. - Det är ett lysande nordiskt år i Cannes med hela tre svenska filmer i Quinzaine des Réalisateurs, sektionen för det djärva och framtidsinriktade. Det bådar gott för framtiden, säger Bengt Toll, Filminstitutets vd.

Ytterligare en långfilm med svensk anknytning är den bulgariska filmen ”The Island” i regi av  Kamen Kalev. Filmen är samproducerad med Chimney  Pot och Film i Väst. Åsa Mossberg (och Mikkel E.G. Nielsen, Danmark) har klippt filmen och Jean-Paul Wall har gjort musiken.

21 långfilmer och 14 kortfilmer är uttagna till Director’s Fortnight. Se hela listan här.

Quinzaine des Réalisateurs etablerades 1969 efter oroligheterna på festivalen året innan. Senast en svensk långfilm fanns med i sektionen var 1996 då Kristian Petris ”Sommaren” deltog. Andra svenska långfilmer som visats i sektionen är exempelvis Marianne Ahrnes ”Långt borta och nära”, Suzanne Ostens ”Skyddsängeln” och Roy Anderssons ”Giliap”.

Svensk film i Cannes genom åren: http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Utmarkelser/Cannes1/

Stockholm 19 april 2011

Jan Göransson

Presschef

Svenska Filminstitutet / Swedish Film Institute
 

Fler grejor på engelska

För er som inte hänger med - här är ytterligare ett gäng av mina recensioner på engelska:

RITUALS
THE LIFE OF DEATH
NIGHT OF THE DEMON
CASTLE OF BLOOD
WITHOUT WARNING
DON'T GO IN THE WOODS
THE LONG HAIR OF DEATH