Corto Maltese

Nej, det här ska inte bli någon recension av det nya Corto Maltese-albumet från Kolik Förlag; "Corto Maltese i Etiopien" - helt enkelt beroende på att jag inte fått något recensionsex och därmed inte har läst det.
Men Hugo Pratts äventyrare Corto har alltså äntligen - äntligen! - gjort comeback på den svenska marknaden, efter att ha lyst med sin frånvaro sedan 1980-talet.
Jag satt och läste Sydsvenskan tidigare i eftermiddags, och de ägnade hela framsidan på kulturdelen till att återge en helsida ur albumet, och inuti tidningen recenserar Mattias Oscarsson serien, som är från tidigt 1970-tal.
1979 hittade jag boken "En bok om Carlsen Comics" på Thörnqvists Bokhandel i Landskrona. Det var en synnerligen trevlig bok som delades ut gratis och som presenterade de serier Carlsen gav ut. Äntligen fick jag lära mig mer om Peyo, Franquin och de andra.
I slutet av 70-talet hade Carlsen även börjat ge ut vad de kallade "Serier för vuxna". Den här gratisboken innehöll kapitel om dessa och jag blev djupt fascinerad av Adèle av Tardi, av Bilal och av Hugo Pratts Corto Maltese. Jag hade aldrig sett själva serierna, utan fantiserade om hur de var, vägledd av illustrationerna i boken.
Men några år senare fick jag tag i dem; en del på biblioteket, en del köpte jag - och herrarna Tardi, Bilal och Pratt ligger mig fortfarande varmt om hjärtat.
De kortare avsnitten med Corto Maltese är de jag tycker bäst om - och jag föredrar dem i svartvitt. Det här nya albumet från Kolik är i färg, men jag tycker att Pratts lätt Milton Caniff-influerade teckningar är ännu vackrare i svartvitt.
De två albumen "Konsert för harpa och nitroglycerin" och "Krigsrosor och vinterdrömmar" gjorde djupt intryck på mig, de var djupt fascinerande; trots att de någonstans var äventyrsserier, upplevde jag dem som något annat. Det poetiska dominerade. En dimension som gick förlorad i de animerade filmer om Corto som gjordes för några år sedan.
Bara en sådan sak som att Corto Maltese vad det lider stupar för en sista kulan som avlossas under spanska inbördeskriget är ju ganska oemotståndlig.
Jag är ju ledamot av Svenska Serieakademin, och även om Hugo Pratt gick bort 1995, långt innan jag tillträdde, tycker jag att det är en stor skandal att han faktiskt aldrig fick Adamsonstatyetten för bästa utländska serieskapare.