Bio: The Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En spelfilm producerad av National Geographic, det ser man minsann inte varje dag. Inte nog med det, det här är Peter Weirs första film på åtta år - han har inte gjort något sedan MASTER AND COMMANDER år 2003, och fem år innan dess kom TRUMAN SHOW. Weir är dock fortfarande mest känd och populär för sin DÖDA POETERS SÄLLSKAP från 1989, vilken många fortfarande har som favoritfilm - och själv kan jag bli direkt provocerad av folk som utan ironi säger "carpe diem".
Jag har alltid upplevt det som att Weirs filmer haft ett om inte direkt vänsterbudskap, så ett humanistiskt och ett där auktoriteter och förstoppad borgerlighet ifrågasätts. THE WAY BACK är dock ett frontalangrepp på kommunismen, så Weir är trots allt inte en gammal övervintrad proggare.

Manuset bygger på en viss Slavomir Rawiczs memo-
arer, i vilka han beskriver hur han flydde från ett fångläger i Sibirien och fotvandrade hela vägen till Indien. För några år sedan avslöjades det att Rawicz av allt att döma aldrig flydde från lägret, eftersom han frigavs 1942... Nåja, detta har inte hindrat Weir och hans medförfattare från att tota ihop en historia där en brokig skara karlar flyr från just ett fångläger i Sibirien och tar sikte på Indien - och ja, de ska ta sig dit till fots.

Ed Harris är den naturliga stjärnan i filmen, sida vid sida med Colin Farrell, som dock mest har en glorifierad gästroll. Gustaf Skarsgårds roll är betydligt större och svensk som han är, har han hamnat på de svenska filmaffischerna - det är han förstås inte i andra länder. Och jodå, han gör inte bort sig, pojken Skarsgård, han lär fortsätta att få jobb i Hollywood.

Det är ett farligt traskande i den här filmen. De går och går och går, och man-
skapet reduceras när de dukar under en efter en. De drabbas av sjukdomar, de svullnar upp, de bränns av solen - så till den milda grad att THE WAY BACK blev Oscarsnominerad för bästa make up-effekter.

Filmen är lång, över två timmar, och jag tyckte allt det blev rätt tradigt emellanåt. Men storyn är intressant och landskapsvyerna ofta svindlande. Berg, öknar, snöstorm, skogar. Ibland pratas det polska och ryska, oftast engelska med polsk och rysk brytning. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Och hur vanligt var det att tibetanska munkar talade flytande engelska på 1940-talet? Och indier?

(Biopremiär 25/3)