När jag var barn visade TV en serie som hette UPP MED HÄNDERNA. Den gick ut på att man skulle lära sig teckenspråk och det gick att köpa en speciell kortlek som hörde till programmet.
Den nu bioaktuella UPP MED HÄNDERNA har ingenting med den gamla TV-serien att göra. Nej, det här är ett starkt Sarkozykritiskt drama av den övervintrade vänsterrevolutionären Romain Goupil.
ligen fullkom-
ligt onödiga scener som utspelar sig år 2067, i vilka två av filmens huvudpersoner intervjuas om en händelse år 2009 då de var tio respektive tolv år. Boende i Paris är Milana dottern i en Tjetjenisk flyktingfamilj. Glad, skärpt och duktig, men av någon anledning hänger hon efter skoltid med sina skolkamrater, som bildat en liten liga som säljer piratkopierade TV-spel och snor godis. Riktigt varför begrep jag aldrig, enligt pressinformationen är det "ett eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen".
mans med sin familj utvisad ur Frank-
rike, och nu verkar Milana stå på tur. Därför flyttar hon in hos kompisen Blaise och hans helfranska familj; modern Cendrine (Valeria Bruni-Tedeschi från hur många franska filmer som helst samt Spielbergs MÜNCHEN) behandlar Milana som sin dotter, medan farsan och en del andra är mer tveksamma. Samtidigt verkar det allt som om Milana och Blaise börjar bli lite betuttade i varandra.
Efter ett tag förvärras läget, polisen rensar upp, och Milana rymmer tillsammans med sina kompisar och gömmer sig i en källare. Detta inspirerar barn över hela Frankrike, Belgien och till och med i England att göra detsamma - de flyr och gömmer sig för att inte utvisas, alltmedan oroliga föräldrar letar efter dem.
De många barnskådespelarna i UPP MED HÄNDERNA är väldigt bra. Det är långtifrån så irriterande som amerikanska filmungar brukar vara - eller svenska för den delen. Visst uttrycker de sig lite lillgammalt och konstigt, men det beror nog på att fransmän trots allt inte uttrycker sig som vi svenskar.
Bruni-Tedeschi är ibland härligt trashig och i en scen simmar hon ryggsim i en å - medan hon har en cigarrett i mungipan. Det ser tammefan för jävligt ut.
Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.
(Biopremiär 25/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar