När det gäller Ken Loach vet man aldrig riktigt vad man kan förvänta sig. Eller, jo, det vet man kanske. Men så här är det: Loach tillhör ju de där som står på vänsterkanten och predikar. Jag är inte ung och arg längre, jag vill inte ha fläskiga vänsterbudskap längre, jag vill ha bra film. Och jag har aldrig varit förtjust i skitig diskbänksrealism.
Med LOOKING FOR ERIC överraskade Loach mig. Det var ju en riktigt rolig och trevlig liten film. Visst, det handlade fortfarande om den skitigaste typen av diskbänksrealism och dialogen bestod mest av härjade typer som skrek "fåcking cunt!" till varandra. Men ändå. Jag gillade Loachs fotbollskomedi.
Eftersom det dröjde några dagar innan jag fick möjlighet att se ROUTE IRISH, hann jag läsa ett par recensioner. Flera kritiker kallade den "hårdkokt thriller" och liknande, och tja, det lät ju lovande. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle få serverat där jag satt i biosalongen, omgiven av ... ingen alls. (Det var bara jag som ville se filmen på visningen jag valde)
Route Irish kallas sträckan mellan Bagdads flygplats och den gröna zonen (känd från Matt Damon-rafflet, förstås). I början av Loachs film informeras vi om att detta är den farligaste vägsträckan i hela världen.
Mark Womack spelar Fergus, ett råskinn som tillhört SAS - Special Air Services (Who Dares Wins) - och som varit därnere och skjutit "towelheads" tillsammans med Frankie (John Bishop), Fergus' bäste vän som han känt hela livet.
Men nu är Frankie död. Han hade stannat kvar och stridit efter att Fergus åkt hem till Liverpool, och filmen öppnar med en begravning under vilken Fergus konstaterar att inte mycket är kvar av Frankies skalle.
Fergus får en arabisk mobiltelefon i sin hand. På den finns en kort filmsnutt under vilken man ser hur Frankies team med "cowboys" oprovocerat skjuter ihjäl en familj i en bil och två förbipasserande pojkar - av allt att döma bara för att de ville döda araber. Frankie blir upprörd och fly förbannad på teamet, men där bryts filmen.
Nu börjar Fergus att luska i händelsen. Han godtar inte den officiella förklaringen. Vad hände? Varför? Vilka mördade Frankie? Var det medlemmarna i det egna teamet?
ROUTE IRISH tävlade i Cannes förra året, och för att lanseras som thriller är den väldigt ... ospännande. Allvarligt talat infinner sig ingen spänning alls - möjligen lite grann mot slutet, när pusselbitarna faller på plats.
Ken Loach berättar historien med sitt sedvanliga diskbänksrealistiska stuk, istället för att ta till de enklaste spänningstrick.
Ett problem är att samtliga medverkande är mer eller mindre osympatiska. Jag kan inte kalla Fergus "hjälte", eftersom han ofta beter sig som ett svin. Han vrålar och skriker och är inte sen att ta till nävarna när han irriteras av någon på puben. Kvinnan han under berättelsens gång får ihop det med (Andrea Lowe) är inte så mycket trevligare. Få medverkande klarar av att säga en mening utan att vråla "fåcking!".
Mot slutet är det dags för Fergus att bli vigilante, men han hämnas och torterar och dödar och vrålar i så långa, utdragna scener, att jag tröttnade och hoppades att även han skulle få en kula i pannan. Jag gillade inte heller slutscenen, men storyn kunde säkert inte sluta på något annat sätt i Loachs ögon.
På ett par ställen har man även slängt in autentiska bilder på krigets offer, samt den där läckta filmsnutten där en amerikansk helikopter pangar oskyldiga på ett torg. Ken Loach tar alla chanser att spy galla över USA.
Men trots mina invändningar här ovan - jo, de blev ju en hel del, konstaterar jag - tycker jag ändå att ROUTE IRISH är helt okej. Det handlar förstås inte om ett hafsverk och det är rätt intressant att få den här konflikten skildrad ur ett brittiskt perspektiv. Även om det är väldigt PK - och med det menar jag inte "privatknöllare".
Så jag kan med gott samvete dela ut nedanstående betyg.
(Biopremiär 20/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar