Bio: Norwegian Wood

Foton copyright (c) Tri Art Film

Hur skulle det sitta med lite japansk arthouse såhär på tisdagseftermiddagen?

Här har vi den första releasen från Mattias Norborgs nya bolag Tri Art Film, den nya filmen av vietnamiske regissören Anh Hung Tran, som gjorde DOFTEN AV GRÖN PAPAYA och CYCLO.

Till skillnad från som många andra filmer baserade på romaner, bygger den här på en bok jag faktiskt plockat upp och hållit i handen på diverse boklådor. Jag vet inte riktigt varför, kanske tyckte jag titeln var rolig, kanske för att modern japansk litteratur översatt till begripliga språk är rätt ovanligt. Inte för att jag ville läsa den, men ändå.

Norwegian Wood. Det är en låt med The Beatles. Fast det enda jag tänkte på väg in i biosalongen var förstås "Huh huh huh huh... He said 'wood'... Huh huh huh huh...!"

Filmen börjar år 1967 och vi lär känna en allvarlig ung man som heter Watanabe (spelad av Kenichi Matsuyama). Hans kompis tar livet av sig och ett par år senare får Watanabe ihop det med kompisens före detta flickvän Naoko (Rinko Kikuchi). Det är dock en ganska introvert tösabit och hon verkar inte riktigt ha kommit över exets död.

Snart träffar Watanabe även en annan tjej, Midori (Kiko Mizuhara), utåtriktad, glad och Naokos motsats. Och Watanabe vet inte riktigt hur han vill ha det.

Eller något sådant.

NORWEGIAN WOOD varar i 133 minuter och är väldigt japansk på det där märkliga sättet: det är skitsvårt att komma underfund med rollfigurerna. Alla beter sig underligt, det går inte att relatera till någonting. Watanabe är en melankolisk kille och går omkring med samma nollställda ansiktsuttryck genom hela filmen, utom när han är upprörd eller ledsen. Det är som att betrakta varelser på en främmande planet.

Det är en väldigt snygg film, det här. Filmfoto och miljöer är tjusiga. Det är också en väldig massa poserande från skådespelarna, något som spär på det artificiella intrycket. Filmen innehåller tre-fyra självmord, men de berör aldrig, eftersom det inte går att bli engagerad i det som försiggår.

Det är en långsam och lite tråkig film, men samtidigt onekligen fascinerande. Det är även fräckt att alla är klädda som i en gammal Godzillafilm; skrikigt 1970-talsmode.

Det pratas väldigt mycket om sex i filmen, mest hela tiden faktiskt, och det förekommer flera sexscener (fast man får aldrig se något naket). Så ett tag trodde jag att titelns wood faktiskt åsyftade Watanabes ståndaktiga kroppsdel.

Alla tjejer i filmen är förresten väldigt söta, och namnen i eftertexterna är en salig mix av asiatiskt pch västerländskt. Filmen inleds med Fortissimos logga - Fortissimo brukar ligga bakom många filmer som tävlar i Cannes, och jo, NORWEGIAN WOODS känns som en väldigt typisk festivalfilm. Den visades i Venedig förra året.

 

 

 

 

(Biopremiär 18/3)