Igår fyllde Juliette Binoche 47. Av ett rent sammanträffande var jag igår på en pressvisning av hennes senaste film.
Jag hade inte läst någonting alls om MÖTE I TOSCANA. Inte nog med det, av någon anledning - troligen den svenska titeln - hade jag inbillat mig att det skulle handla om en solig feel good-film, en ljuv och romantisk kärleksfilm.
Nu är förvisso Abbas Kiarostamis film ett slags kärleksfilm, men det här var långtifrån det jag väntat mig. Tvärtom, filmen visade sig vara en ganska dyster historia.
William Shimell spelar den brittiske förfat-taren James Miller, som åkt till Toscana för att promota sin nya bok. Till presskonferensen kommer Elle (Binoche), en fransyska som har ett litet galleri i staden. Med sig har hon sin irriterande lille son.
James Miller visar sig förutom engelska tala både italienska och franska, vilket förstås kommer väl till pass, då detta är en fransk film.
Eftersom Miller har en ledig efter-middag, tar han och den nya bekant-
skapen Elle en tur på landet, där de börjar prata. Och prata. Och prata. Millers bok handlar om kopior och original, och då hans och Elles dialog börjar låta som den mellan ett äkta par, börjar man misstänka det ena och det andra. Är Miller Elles man? Eller bara en kopia?
Jag ville verkligen att MÖTE I TOSCANA skulle vara bra, men jävlar i min lilla låda vad snacksalig den är. Jag började snart att tänka på annat, medan de babblade på uppe på duken. Jag tappade intresset totalt.
Jag har faktiskt inget som helst att säga om den här filmen, mer än att jag tyckte den var skittråkig, så pass att jag hade svårt att hålla mig vaken.
Men skådisarna är utmärkta.
(Biopremiär 11/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar