Bio: Justin Bieber: Never Say Never

Foton copyright (c) UIP
Åh, herrejävlar. Fy satan i helvete.
A man's gotta know his limitations...
Det här var min själ en pers att ta sig genom.
Jag har aldrig riktigt vetat vem Justin Bieber är. Jag har sett pågen på bild, men aldrig hört honom. Eller sett honom röra sig. Jag trodde att han kommit fram i AMERICAN IDOL. En kompis informerade mig om att Bieber, eller Beaver som jag hela tiden råkar säga, slog igenom efter att ha lagt ut videosnuttar på YouTube.

Här har vi nu äntligen filmen om hans liv. Och då hör det till saken att han är sexton, det lilla livet.
Nyligen uttalade sig herr Bäver om abort. Den här religiösa lille kanadicken är abortmotståndare. Efter att ha sett NEVER SAY NEVER kommer jag fram till att Justin Beaver är ett skäl att förespråka abort. Och mer effektiva preventivmedel.
I filmen varvas intervjuer med familjen och folket kring lille herr Bäver (en väldig massa ryggdunkande), med "gamla" YouTube-klipp och hemvideor, och med flashiga konsertframträdanden i 3D. Vi får se Beaver gå omkring i sin gamla hemstad, hur han tokar sig med kompisar och kollegor, men han intervjuas i princip inte alls. Andra sköter snacket, andra påtalar hur förträfflig ungen är.

Regissören Jon Chu har tidigare bland annat gjort del två och tre i STEP UP-serien, och han är noga med att med jämna mellanrum klippa in hysteriska, skrikande, jublande småflickor som dyrkar allt Beaver gör. Förutom Bäverns morfar syns nästan inga av hankön i publiken eller bland fansen på stan. Chus film är helt inriktad på småflickorna. Beaver ska framstå som gullig och charmig och få töserna att smälta. Han tittar in i kameran med sina bruna sammetsögon, han fyrar av ett bländvitt leende.
Han ber till Gud innan sina konserter, han ber till och med bordsbön innan han äter pizza på ett pizzahak. Jag får hela tiden lust att se honom råka illa ut, stå ivägen för en skenande sopbil, eller åtminstone en hammare. Det mest dramatiska som händer i filmen är att han får ont i halsen strax innan den utsålda konserten på Madison Square Garden.
Killen är kväljande. Han har frisyr som en badmössa. Jag vet inte vad han är mest lik, ett stolpiller eller ett ollon. Eller nej, han är nog mest lik en dansande dildo.
Hans musik är förstås tillräckligt slätstruken och tradig för att kunna sälja i miljoner.
Jag tillhör inte de där traderövarna som hatar USA och allt amerikanskt, men när Beaver går omkring och säger ett tillrättalagt "Follow your dreams" till folk, känner jag mest "Amerika über Alles - argh!".
Jag blev nervös av att se på det här. NEVER SAY NEVER? Never again!
Nu undrar kanske några Justin Bäver-fans som irrat hit varför jag gick och såg filmen när jag definitivt inte tillhör målgruppen. Jo: jag försöker ju se och recensera allt som går upp på bio i Malmö! Och TOPPRAFFEL! riktar sig inte till tolvåriga flickor.
Vad ska jag sätta för betyg på den här vedervärdiga, plastiga skiten? Tja, varför inte:

(Biopremiär 23/3)