Så når ännu en av de nyligen Oscarsbelönade filmerna de svenska biodukarna. Christian Bale och Melissa Leo utsågs ju till bästa manliga- respektive kvinnliga birollsskådis för sina prestationer i THE FIGHTER. Är de värda sina Oscars? Njä, det tycker jag nog inte.
David O Russells boxningsdrama är, som det brukar heta, baserat på en sann historia. I det här fallet mer sann än brukligt (jfr RITUALEN), även om den här storyn faktiskt känns väääldigt osannolik.
1978 vann Dicky Eklund (Bale), boxare från hålan Lowell, en match mot Sugar Ray Leonard; något han levt högt på sedan dess. Nu är det 1990-tal och HBO håller på att göra en dokumentär om Dicky, som planerar att göra comeback. Jag blev dock inte riktigt klok på om merparten av filmen utspelar sig på 80- eller 90-talet.
Dicky agerar även tränare för sin lillebror Micky (Mark Wahlberg), som dock är något mer motvillig till en karriär som boxare. Brödernas morsa (Leo) ser sig som deras manager.
Ett stort problem är att Dicky är en crackrökande jävla strulpelle som inte kan reda ut någonting, en svajig kille som för alltid kommer att vara fast i dåligheter. Han är kriminell och våldsbenägen, och till slut kastas han i fängelse.
Samtidigt har Micky fått ihop det med barten-dern Charlene (Amy Adams), något Mickys groteska white trash-familj absolut inte uppskattar. Micky vill leva ett normalt liv, ha det bra med Charlene och lägga boxhandskarna på hyllan.
Men så får Micky en chans han inte kan tacka nej till och så startar en Rockyliknande framgångssaga inom boxningen, plötsligt vinner han en massa matcher och slutligen får han en chans till världsmästartiteln (tyvärr ska han inte gå upp mot Ivan Drago).
THE FIGHTER är en ful och skitig film om riktigt räliga människor. White trash är bara förnamnet. Vi pratar hemska typer med hemska utseenden och hemska hem. Vänta tills ni får se Mickys och Dickys systrar - de är något alldeles vansinnigt fula. Och korkade. Och sju stycken!
O Russells film innehåller märkligt lite boxning för att vara en boxningsfilm. Till större delen är det här en vanlig misärskildring av den typ vi sett massor av gånger förut. Jävliga människor med jävliga liv. Det är dessutom en ganska lång film; rättare sagt, den känns längre än den är - detta beroende på att jag ofta tyckte att den stod och trampade vatten. Den tragglar samma saker om och om igen.
Mark Wahlberg gör en typisk Mark Wahl-berg-
roll. Han är precis som han alltid är, han tar sig igenom filmen med samma mer eller mindre nollställda ansiktsuttryck. Vilket å andra sidan passar hans rollfigur; en biffig boxare som nog inte har alltför mycket bakom pannbenet.
Amy Adams är riktigt bra, hon om någon borde förärats en Oscar för sin insats.
Och Christian Bale och Melissa Leo, då? Varför tycker jag inte att de förtjänar sina Oscars? Jo, helt enkelt därför att de ger två typiska "Oscar performances". De fläskar på med hela registret på en gång. Bale har en märkligt rörelsemönster och han skakar och svajar nästan konstant, som den pundare han är. Det ligger väldigt nära överspel. Och nära överspel ligger även Leo, vars supersjaviga pucko till morsa tenderar parodi.
Mot slutet blir THE FIGHTER onekligen lite spännande, åtminstone om man inte vet hur matcherna slutade. Men jag kände mig allt lite osäker när jag lämnade pressvisningen. Var det här så bra som jag först inbillade mig? Skulle jag sätta en fyra?
Nu har jag funderat ett antal timmar, och kommit fram till att jag måste sänka betyget ett snäpp.
För övrigt medverkar Sugar Ray Leonard som sig själv, och det ligger Led Zeppelin och Whitesnake på soundtracket. De riktiga Micky och Dicky dyker upp medan eftertexterna rullar.
(Biopremiär 11/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar