Bio: Elias och jakten på havets guld

Foton copyright (c) SF

För en del år sedan fick jag en reklampenna från SF med den lilla räddningsbåten Elias. Det var en sådan där penna som man lutade, och så gled Elias långsamt från den ena kanten till den andra. Pennan var en outsinlig källa till underhållning. I synnerhet efter alkoholintag. Bättre än Blu-ray.

Fast jag har aldrig sett något TV-program med Elias. Eller den första långfilmen. Idag såg jag den andra långfilmen.

Jaha. Ja, nu går skam på torra land! Hus som pratar? I den lilla hamnen Lugnvik har byggnaderna ögon och munnar och pratar. Hur jävla kul är det att vara ett hus? Stå där hela dagarna? Men även allt annat har ansikten. I synnerhet båtarna. Snacka om overkligt.

En dag dyker Elias upp, han har hittat en kustvaktsbåt som säger att Lugnvik måste fånga skitmycket fisk under vintern, annars måste hamnen stängas. Så Elias och hans båtkompisar beger sig ut för att fiska - men uj, då kommer det onda, moderna båtar med gigantiska fångstnät! I närheten finns en hypermodern fiskehamn och där härskar den onda Polardrottningen, och hon länsar havet på fisk.

Elias lär känna den lilla undervattensbåten Doppi och de beger sig ut på jakt efter en skatt som kan rädda Lugnvik.

Man har lagt ner mycket jobb på att göra havet realistiskt i denna norska, datoranimerade film. Rent allmänt är det hyfsat välgjort, även om jag tycker att figurernas ansikten är rätt groteska.

Jag gillade verkligen att den onda fiskestationen ser ut som något ur en James Bond-film eller möjligen som Rastapopulous högkvarter i TINTIN I HAJSJÖN. Sångnumren har jag mindre till övers för.

Precis som alltid när jag går på film riktad till väldigt små barn, somnade jag efter en stund. Så hur betygsätter jag detta? Varför inte så här:

 

 

(Biopremiär 25/3)