Som säkert har framgått av mina skriverier de senaste tjugo åren, har jag aldrig varit speciellt inne på svart kultur och -populärkultur. Svart i betydelsen afro-amerikansk. Afrikansk kultur är jag ännu mer ointresserad av. Om det inte handlar om djungelraffel.
Blaxploitation är en genre som är väldigt cool - på pappret, men i realiteten tycker jag att de allra flesta blaxplorullarna är rätt trista. De räddas av den coola musiken. Just den där coola blaxplofunken är väl det enda i svart kulturväg jag gillar. Det värsta jag vet - bredvid reggae - är ju hiphop och dess medföljande kultur. Jag tycker att det är fruktansvärt. Och för att heta soul, är soulmusik märkligt överproducerat och själlöst.
Men det är klart, jag är uppvuxen i Landskrona, som förr i tiden var en väldigt trygg plats. Jag kände bara till två svarta människor i Landskrona, efter ett tag dök det upp en tredje. Jag lyssnade på rock framförd av vita band, alla i min omgivning var vita, mina kompisar med invandrarbakgrund var födda i Sverige.
Black Power-rörelsen och de Svarta Pantrarna är företeelser jag stötte på först i tonåren. Visst existerade de när jag var barn, men varför skulle jag känna till dem då? Jag hade nog trott att Svarta Pantrarna var en superhjältegrupp ledd av Luke Cage.
Nåja.
Danny Glovers svenska karriär går vidare efter att han skåde-spelat i långfilmen FÖR KÄR-
LEKEN. Han står nämligen som samproducent till den här svenska dokumentären om svarta amerikaners politiska engagemang och revolt under den period som nämns i filmtiteln; 1967-1975.
Enligt pressinformationen har mannen bakom filmen, Göran Hugo Olsson, hittat arkivmaterial som legat bortglömt i en källare i mer än trettio år. Exakt vilka avsnitt av filmen som utgör detta material framgår inte riktigt, ej heller om det någonsin har visats någonstans. Det förekommer även klipp från nyhetsprogram och liknande.
I THE BLACK POWER MIXTAPE berättas den afro-amerikanska medborgarrättskampens historia, främst genom intervjuer med Angela Davis, Stokely Carmichael och flera andra, och med jämna mellanrum ligger nygjorda intervjuer på ljudspåret, dock utan att man får se personen i fråga; här dyker folk som Melvin Van Peebles och Harry Belafonte upp, liksom en äldre upplaga av Angela Davis, samt en massa människor jag inte vet vilka de är - rappare, kanske? I filmklippen får man självklart se de väntade Malcolm X och Martin Luther King, men även mindre väntade herrar - som gamle kungen.
Stora delar av filmen handlar om väpnad kamp och jag har rätt svårt för det. Svarta barn drillas att hata polisen och lär sig hantera vapen. Och tycker man att detta är en självklarhet - vilket de intervjuade verkar göra - är man förstås inte bättre än de som anses vara fienden. 
Hela filmen är förstås intres-sant, men allra intres-
sant-
ast tycker jag att den del som handlar om TV Guide är. Just det. TV Guide. Amerikas mest lästa tidning. I början av 1970-talet skrev en journalist där om Holland och framför allt om Sverige, och vår syn på USA. Journalisten intervjuas och uttalar sig om det USA-hat som då genomsyrade Sverige.
Även om jag inte var medveten om de svartas kamp i USA när jag var barn, märkte jag av hatet mot Amerika. Jag förstod det inte. För mig som liten gosse var USA bäst i världen. Där gjordes de bästa filmerna och TV-programmen. Därifrån kom alla häftiga superhjälteserier. Mina favoritband var amerikanska. Allting som var häftigt var amerikanskt. Jag förstod inte varför vissa konstiga vuxna - till exempel på TV2 - var så avigt inställda till detta fantastiska land. Idag finns det ju åter horder av svenskar, främst yngre, som verkligen hatar USA. Beroende på Bush och alla krig. Men jag tycker att dessa hatiska svenskar ska åka över till några amerikanska småstäder och gå fram till de vanliga knegarna och säga "Fan, vad jag hatar er och ert jävla land!".
En grej som slår mig när jag ser Olssons dokumentär, är hur naiva vi var i Sverige för fyrtio år sedan. Lite oskuldsfulla - Sveriges oskuld togs inte förrän Palme mördades. Och som legendaren Jan Lööf sa förra året när någon, en kompis till mig, tror jag, frågade om hans inställning till vänstern på 60-talet: "Jag hade ju polare som dyrkade massmördare!". Lööf var inte alls speciellt vänster, han var väl mest humanist. Han fick ju trots allt kicken från serien Bellman, eftersom den inte var vänster nog.
Hm, nu måste jag nog hejda mig. Jag känner att jag håller på att glida ifrån ämnet. Var var jag?
Just det: här.
För att sammanfatta: THE BLACK POWER MIXTAPE, som visats både på Sundance (där den fick pris för bästa klippning) och i Berlin, är alltså väldigt bra, välgjord och intressant. Men som så ofta när jag ser den här typen av dokumentärfilmer mest bestående av talking heads: vad ska den upp på bio att göra? Det här är ett TV-program och ingen biofilm!
För övrigt var det längesedan jag såg en film där ordet "neger" förekommer så flitigt som i den här.
(Biopremiär 1/4)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar