I lördags var jag på en middag där vi inte bara åt potatis & purjolökssoppa, utan jag och en vän började även att diskutera gamla legendariska science fiction-författare, främst Ray Bradbury, men även andra nämndes. En av dem var inte oväntat Philip K Dick, mannen som dog i förtid 1982 och som främst är känd för att ha skrivit en roman innehållande ett kapitel som blev BLADE RUNNER. Dick har förstås skrivit oändligt mycket mer än den, och bland det som har filmatiserats, hittar vi SCREAMERS, TOTAL RECALL, MINORITY REPORT, PAYCHECK och A SCANNER DARKLY - och de flesta har bearbetats ganska rejält under resan mot vita duken.
Jag har alltid varit svag för korta twist-end-historier; skräck och science fiction. Bland mästarna hittar vi förstås Bradbury och Dick, men även Richard Matheson och Robert Bloch - och många andra. När jag växte upp sög jag i mig massor av sådana här kortisar, antingen som noveller eller som tecknade serier. När den här typen av berättelser filmatiseras är det lilla TV-formatet perfekt: 25-minutersavsnitt i serier som THE TWILIGHT ZONE, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, TALES OF THE UNEXPECTED och THE RAY BRADBURY THEATRE.
Men som sagt - ibland får man för sig att göra långfilm av noveller som i original bara är ett par sidor långa. Ett skräckexempel är THE BOX som kom 2009. Mathesons korta novell har byggts ut till nästan två timmar med en lång, invecklad, långsökt story som inte fanns i originaltexten.
Jag har inte läst Philip K Dicks novell som THE ADJUSTMENT BUREAU bygger på och jag vet inte hur lång den är, men jag satt hela tiden och kände att detta hade varit perfekt som ett tjugominutersavsnitt på TV, försett med ett snärtigt slut.
Matt Damon, som verkar vara med i varannan film som görs numera, spelar den unge New York-politikern David Norris, som siktar på att bli senator. Under valnatten går dock inte saker som planerat, han kommer inte att gå segrande ur striden när rösterna har räknats.
För att lugna ner sig går Norris in på en herrtoalett, där han hittar unga, charmiga Elise (Emily Blunt), som kraschat ett bröllop och nu gömmer sig från några säkerhetsvakter. Norris och Elise börjar prata överraskande öppenhjärtigt med varandra, och innan de vet ordet av, kysser de varandra - men så måste Elise rusa, vakterna är på väg.
En tid senare råkar Norris stöta på Elise igen ombord på en buss. Vad Norris inte märker är att han förföljs av en mystisk man i hatt. Elise, som är en duktig dansös, visar sig vara den stora kärleken i Norris' liv, men ju mer han försöker ungås med henne, desto märkligare blir hans liv.
Norris förföljs nämligen konstant av mystiska män i hatt. Dessa kommer från filmtitelns hemliga byrå, och minsann om det inte är en mystisk och märklig sådan. The Adjustment Bureau kontrollerar nämligen människors öden. Allting är förbestämt, våra liv finns i böcker. Och nu har Norris och Elise råkat ställa till det eftersom de inte gjort vad som står skrivet. Detta misstag måste korrigeras så att världens gång kan fortsätta normalt. Men Norris flyr, han tänker inte ge upp.
THE ADJUSTMENT BUREAU är inte bara för lång. Långfilmsdebuterande George Nolfis film har dessutom hela tiden en tendens att bli direkt fånig. De här mystiska männen i hatt blir lite skrattretande. Hattarna bär de för att dessa gör att man med en sådan på huvudet kan öppna dörrar i tid och rum.
Javisst. Här finns många fascinerande idéer. Men det funkar aldrig riktigt. Filmen utger sig för att vara en thriller, men den blir aldrig någonsin spännande. Istället känns det här som ett kärleksdrama kryddat med en massa filosofiska tankegångar. Visst går associationerna även till MATRIX, men bara vad det gäller de filosofiska inslagen.
Vad som funkar riktigt bra är scenerna mellan Matt Damon och Emily Blunt. Under den där första scenen på herrtoaletten börjar det verkligen glöda till, och jag känner själv att jag säkert hade fallit pladask för Elise. Blunt är bra genom hela filmen. Damon gör väl sitt jobb, kanske är han aningen mer inspirerad än vanligt, men det är ju alltid lite köttbulle över honom. Eller kanske frikadell.
Terence Stamp medverkar som lömsk man i hatt. Stamp skänker alltid klass till de produktioner han dyker upp i, även om han oftast spelar samma typ.
Mycket av det jag anmärker på hade fungerat utmärkt i en skönlitterär text. Eller i en tecknad serie. Det hade även blivit ett rafflande avsnitt av THE TWILIGHT ZONE. Men utdraget till nästan två timmar på bio? Nej, det blir för dumt, jönsigt och oengagerande. Jag köper helt enkelt inte premisserna. Filmskaparna visar för mycket och de försöker förklara för mycket. Tyvärr.
(Biopremiär 11/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar