Jag lyssnade inte så mycket på hårdrock under 1980-talet. Bandens musik blev allt mesigare och fånigare, och KISS sminkade av sig och ändrade soundet till syntinfekterad, mjäkig arenarock (vilken jag dock kan tycka är lite kul idag). Jag hade en kort period på 80-talet då jag lyssnade på Rainbow och ett par andra klassiska band, men den enda soloplatta med Gary Moore jag köpte, var "Wild Frontiers". Nej, nu ljuger jag nog. Jag köpte nog någon till. Har för mig att jag hade en obskyr liveplatta.
Det var väl mest "Over the hills and far away" jag gillade. Jag gillar fortfarande denna suggestiva låt, jag kan ibland få den i skallen när jag är ute och promenerar. Dock uppstod ett tag lite förvirring på 80- och 90-talen. Jag lyssnade inte så mycket på den typ av snäll, melodisk hårdrock Moore ägnade sig åt. Jag var betydligt mer inne på The Cure, Sisters of Mercy och The Mission. Och The Mission hade även de en låt som hette "Over the hills and far away".
På gymnasiet fick vi en gång i uppdrag att designa LP-omslag. Vi skulle hitta på dem själva. Jag gjorde en parodi på konvolutet till "Wild Frontiers". Fast jag bytte ut Gary Moore mot Gary Engman och plattan fick titeln "Mild Frontiers".
Jösses, detta hade jag helt glömt bort. Kom ihåg det nu när jag började skriva denna text.
Igår hittades Gary Moore död på ett hotellrum i Spanien. Han blev 58.
Med tanke på hur många celebriteter som hittats döda på hotellrum drar jag förstås slutsatsen att det är farligt att bo på hotell. Var det månne Hotellet Som Gud Glömde?
Eller rum 1408?
Inlägg
4 kommentarer:
Sjukhus är också livsfarliga att vistas på.
När det gäller hårdrock skulle jag vilja påstå att det var under 80-talet som hårdrocken blev riktigt hård. Sätt på "Reign in blood" och blekna.
Martin Kellerman har en rätt kul Gary Moore-historia i en förhållandevis tidig Rocky-stripp. Ett fan som tränger sig på Gary och får en autograf ritad i tusch på armen. Han springer runt i ett lyckorus och visar den för folk hela kvällen; först i nyktert tillstånd morgonen efter ser han att det står "Fuck off". Kärv kille, Gary Moore.
Judas Priest var väl hårda, vill jag minnas. När kom "Screaming for Vengeance", 1981? Det var väl snarare det att alla såg så roliga ut då. De såg inte tuffa ut längre.
Och förutom de band jag nämnde, tillbringade jag förstås - och självklart - hela 80-talet med att lyssna på Thåströms olika konstellationer. Det kändes tuffare än hårdrocken.
Även jag lyssnade på Imperiet och dom. Men så värst tufft skulle jag inte vilja säga att Thåströms 80-tal var eller lät. "We're only in it for the drugs" kändes ofattbart toof när den kom -79, och "Xplodera mig 2000" från -91 är nog det toofaste han gjoort. Men det där emellan har i alla fall i mina öron en annan sorts kvalitet än just toofhet. "Karenina", eh, ja...
Judas Priest är en bra utgångspunkt för vad som hände med hårdrocken under 80-talet. (Man kan ju välja att fokusera på annat än pudel- och mes-hårdrock.) 1980 var Priest och Iron Maiden det hårdaste som fanns (utan att fördenskull vara så värst hårt), förutom kanske Motörhead som kändes som lite vid sidan om hårdrocken. 1990 var inte ens Entombed det hårdaste som fanns. Däremellan blev hårdrocken Hård.
(Jag var länge ointresserad av "hårdrock" bland annat eftersom det kändes som att det inte var särskilt hårt, det fanns annat som slog mycket hårdare. Förutom då att det alltid verkade vara de mest puckade som var Hårdrockare. Men jag ändrade uppfattning när jag började lyssna på thrash och death runt 1991, och det senaste decenniet har jag till och med börjat förstå mig på Priest och Maiden också. Bara 20 år efter alla "puckade" typer.)
Gary Moore har jag dock aldrig varit ett fan av. Jag gillar Lizzy men där var han ju bara med tillfälligt.
Jo, men Thåström var ju mer storstad, förort, betong, ilska - oavsett om låtarna var punk eller vackra visor. Hårdrocken var spandex och roliga frisyrer. Det var det jag menade med att Thåström var tuffare.
Skicka en kommentar