Bio: Sarahs nyckel

Foto copyright (c) SF Det verkar som om det står i Kristin Scott Thomas kontrakt att hon förbinder sin att medverka i varannan fransk film som får biopremiär i Sverige (medan Charlotte Rampling medverkar i var tredje). Jag recenserade flera stycken Scott Thomas-filmer förra året, och här har vi henne igen. I de flesta fall spelar Scott Thomas en brittisk kvinna, sedan länge bosatt i Frankrike - den här gången ska hon föreställa en New Yorker, sedan länge gift med en fransman och bosatt i Paris. Hon övertygar mer som fransyska än som amerikan. Hennes rollfigur Julia är journalist på ett amerikanskt nyhetsmagasin och hon ger sig på att skriva en artikel om ett av de mörkaste kapitlen i Frankrikes historia - sommaren 1942, då fransk polis hämtade tusentals judar från Paris judiska kvarter och spärrade in dem i arenan Velodrome d'hiver, i väntan på att de skulle skeppas iväg till koncentrationslägren. Det visar sig nämligen att den lägenhet Julia med familj ska flytta in i döljer dramatiska hemligheter. Lägenheten har funnit i Julias makes släkt sedan just 1942 och dessförinnan bodde där en liten judisk flicka som hette Sarah. I en parallellhandling till Julias research får vi följa Sarahs liv, från det att hon tar det snabba beslutet att låsa in sin lillebror i en dold garderob när polisen knackar på, via livet i läger där hon hela tiden med garderobsnyckeln i handen försöker fly för att rädda sin bror (hur tror ni han ser ut efter flera månader inlåst utan vatten och mat i en skrubb? Just det...), fram till livet som ung kvinna i frihet. Det är bara några månader sedan den nu DVD-aktuella I GRYNINGENS TIMMAR gick på bio, en film som också handlade om Vel d'hiv, och det känns lite märkligt att se de två filmerna så tätt inpå varandra. I GRYNINGENS TIMMAR var lite glättigare, mer strömlinjeformat Hollywoodanpassad. I SARAHS NYCKEL ser det ut som om man återanvänt samma kulisser, men använt sig av en filmfotograf med en mer gritty, skitig estetik. Men trots det allvarliga ämnet blir jag inte särdeles gripen av SARAHS NYCKEL. Det är lite för mycket tantfilm över det hela. Storyn skulle kunna vara något som publiceras under rubriken "Direkt ur verkligheten" i valfri veckotidning. Det är lite lagom gråtmilt, sådär. Framför allt den "fina" sista scenen fick mig nästan att fnissa till. Som alltid gör Kristin Scott Thomas bra ifrån sig, hon är en utmärkt skådespelerska - men som alltid upplever jag henne som rätt kall. Jag gissar att det är den air av brittisk aristokrat hon utstrålar som spökar. Flera scener är på engelska, bland annat när magasinet har redaktionsmöte - och dessa scener är påfallande illa agerade och allmänt taffliga. Som fallet ofta är i Europuddings på engelska med internationella stjärnor, men europeisk regissör, får jag intrycket att Gilles Paquet-Brenner - som regisserat SARAHS NYCKEL - inte har tillräckligt bra koll på engelska språket för att uppfatta när dialogen flyter trögt och replikerna känns stiffa. Aidan Quinn dyker upp mot slutet. Han har blivit grå och tjock och jag hade först problem att känna igen honom. Visst är väl SARAHS NYCKEL ett helt okej, klart godkänt drama, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det hela känns märkligt avslaget. Fast återigen börjar jag fundera på franska polisens handlande den där gången för 70 år sedan. Hur fan fick man Paris' poliskår att gå i Hitlers ledband på detta sätt?       (Biopremiär 25/2)