Bio: The King's Speech

Foton copyright (c) SF Film
Lysande kritik, tolv Oscarsnomineringar och Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter i rollistan. Klart man var nyfiken. Skulle det här kunna vara annat än bra? För en gångs skull måste jag säga att chansen att THE KING'S SPEECH skulle vara överskattad eller rent av trist var mikroskopisk.
Och jodå - jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Tom Hoopers drama är något av det bästa på bio just nu och lär säkert nämnas som en av årets bästa filmer när 2011 ska sammanfattas.

Och då hör det till saken att det var i censur-
samman-
hang jag första gången hörde talas om THE KING'S SPEECH. Det kan tyckas märkligt, men amerikanska MPAA satte kaffet i vrångstrupen när de hörde vissa repliker och ville fläska på med en rejält hög åldersgräns. Som vi alla vet är ju fula ord väldigt skadligt för amerikaner.

Colin Firth, denne aktör som lyckas kombinera stiff brittisk träsmak med coolhet på ett unikt sätt, är George, "Bertie" kallad och hertig av York - och till på köpet den blivande kung George VI av England, efter att hans äldre bror (Guy Pearce) har valt att gifta sig med en kvinna av folket och därmed hoppa av den kungliga karusellen.

George är av rätt skrot och korn för att ta sig an kungarollen - det är bara ett problem i vägen: hans kraftiga stamning.

Filmen öppnar när George tvingas hålla ett viktigt tal för första gången. Inte nog med att publiken på plats är massiv, talet direktsänds även i radio. Vi i biopubliken svettas lika mycket som stackars George, vi lider verkligen med honom när han kämpar för att få fram orden.

Georges läkare kommer med skumma tricks för att bota stam-
ningen; han får hertigen att prata med munnen full av glaskulor och tycker att han ska röka fler cigarretter, eftersom tobak är nyttigt och bra för nerverna, säger han (kung George dog i lungcancer 1953).

Helena Bonham Carter spelar Georges trogna och charmerande hustru Elizabeth, som lyckas leta upp en viss Lionel Logue (Geoffrey Rush), en man som driver en obskyr liten klinik i en skabbig källare där han använder sig av oortodoxa metoder för att bota talproblem. Den misslyckade skådespelaren Lionel ställer en rad krav för att hjälpa den blivande kungen, bland annat kräver han att de ska behandla varandra som jämlikar och tilltala varandra "Bertie" och "Lionel", något George till en början har svårt för.

Det var ju värst vad han ser ut idag, Ivanhoe...!

Efter en del intriger, bråk och motsättningar blir det omaka paret förstås de bästa vänner. I synnerhet när George upptäcker att Lionels mystiska metoder faktiskt fungerar. George har rätt kort stubin, och när han brusar upp och börjar skrika svordomar lyckas han alltid undvika att stamma. Och ja, det var dessa scener MPAA hade invändningar mot. Även BBFC i England tyckte det var för mycket - enligt uppgift skriker Colin Firth "fuck" sjutton gånger - och satte på grund av detta en 15-årsgräns, som senare sänktes till 12, eftersom ju filmen i övrigt är harmlös. I Sverige är filmen förstås barntillåten.

THE KING'S SPEECH är ett synnerligen njutbart drama, dessutom genomsyrat av en mild humor. Den sanna historien berättas i en lugnt tempo, ofta i vackert disiga bilder, och den engagerar och intresserar hela tiden. Skådespelarprestationerna är utmärkta. Förutom de ovannämnda, får vi även se Derek Jacobi som ärkebiskop, Michael Gambon som kung George V och Claire Bloom från "Det spökar på Hill House" som dennes maka. Och dyker upp som premiärministern om inte gamle Ivanhoe - jepp, en knappt igenkännlig Anthony Andrews, som blivit väldigt gammal. Så kan det gå när man väljer lady Rowena istället för Rebecca.

WINTER'S BONE är en väldigt bra film, men när det gäller kampen om Oscarsstatyetter, tycker jag nog att THE KING'S SPEECH förtjänar fler. Filmen är mer traditionell än WINTER'S BONE, men å andra sidan kan jag tänka mig att se om THE KING'S SPEECH lite då och då.

(Biopremiär 4/2)