Som barn på 1970-talet tittade jag förstås alltid på Julkalendern på TV, och jodå, det fortsatte jag väl med en bit in på 80-talet. Därefter brukade jag nöja mig med att se första avsnittet av nyfikenhet, för att de senaste tio-femton åren inte titta alls.
Jag minns att jag avskydde en del kalendrar, som BARNEN I HÖJDEN (vilken jag tycker jag borde varit för liten för, men ändå minns), RULLE PÅ RULSERÖD, DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN och Beppes konstiga grej om en lastbilschaffis. Märkligt nog vill jag minnas att jag såg - och var lite rädd för - BROSTER, BROSTER, men jag var oerhört liten när det sändes.
Samtidigt fanns det ju de jag verkligen gillade, jag var en av de få som tyckte STJÄRNHUSET och dess grekiska gudasagor var spännande. Men när jag som vuxen fått en massa gamla julkalendrar på DVD och försökt se om dem, har jag tröttnat illa kvickt. Det är väl bara FEM MYROR och kanske ALBERT & HERBERT som funkar. TROLLTIDER var inte som jag mindes den, JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT har jag inte sett om, inte TESKEDSGUMMAN heller. HERKULES JONSSONS STORVERK såg jag som sommarlovsföljetong på 70-talet, jag var en tvärhand hög julen den gick på TV.
Förra året gick det något som hette HOTELL GYLLENE KNORREN, som jag förstås inte såg ett enda avsnitt av. Jag läste dock i tidningar att många barn var rädda för morsan i familjen, hon var ofta vresig - på finlandssvenska. Serien bygger på en eller flera böcker av Måns Gahrton och Johan Unenge - den senare är en av landets trevligaste serietecknare. Inte nog med det, han kusin eller bror eller vad han nu är, kallade sig en gång i tiden för "Danny Young" och komponerade musiken till THE NINJA MISSION!
Nu går det upp en långfilm om familjen Rantanen och deras hotell, till skillnad från den - antar jag - vintriga TV-serien, är det nu sommar.
Och nej, jag kan omöjligt recensera den här filmen.
Mikael Syrén har regisserat den här historien om hur den rika familjen Grossman, som driver ett konkurrerande lyxhotell, av någon anledning utmanar Rantanens på en tävling i Agility; något slags hunddressyr. Grossmans skickar efter en superhund från utlandet, medan Rantanens tvingas ställa upp med minigrisen Pyret.
Tja, det är väl vad det handlar om. Det kommer lite nya gäster till Hotell Gyllene Knorren, det ska bli lite tok och farsan i familjen trillar och ser knasig ut. Stina Ekblad är en hård rikemanskärring med lapp för ögat. Till slut blir det tävling och kamp mot klockan och det går precis som väntat, trots att en journalist spelad av Vanna Rosenberg (rollfiguren heter Gudrun Wallraff!) försöker sätta käppar i hjulet.
Jag vet inte vad den här filmen har på bio att göra. Jovisst, man vill mjölka serien lite till, men det här är inget annat än ett barnprogram på stor duk. Allting är gjort så enkelt som möjligt och jag gissar att filmen är inspelad väldigt snabbt.
Det här är även en orgie i överspel - här ska det minsann göras skojiga grimaser och pratas med lustiga röster för de små barnen i publiken! Jag såg den faktiskt med små barn - en lågstadieklass eller två var inbjudna till pressvisningen, men de var förhållandevis tysta. De skrattade ibland när någon trillade. Biografchefens lilla dotter, som är tre äpplen hög, gillade när grisen fick en puss på slutet. Jag ser att filmen kostade 21 miljoner kronor att göra. Fråga mig inte vad de lagt pengarna på. Grismat?
Den här typen av barnfilm gör mig automatiskt uttråkad och sömnig. Och som vuxen kan jag inte avgöra om det är bra barnunderhållning eller inte. Det är i alla fall totalt harmlöst.
Men gå och se filmen med en unge och låt honom eller henne skriva sitt eget betyg på raden här under. Känner jag ungen rätt, blir det högsta betyg. Ungar ger alltid högsta betyg till alla filmer. I synnerhet om de fått godis.
_______________________________________
(Biopremiär 23/2)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar