Bio: Aurora

De senaste veckorna har det på tidningarnas kultursidor stått en hel del om den rumänska filmvågen, om den rumänska trenden och hur rumänsk film av idag ser ut. I dessa artiklar och recensioner pratas det om hyperrealism och realtid.
En gång i tiden sa Torsten Jungstedt - frid över hans minne - att vi måste komma ihåg att film först och främst är underhållning. Jag håller med. Underhållning är ett ord vi först och främst förknippar med lättviktigt tidsfördriv - men så behöver ju fallet inte vara. Även dramer av Bergman, Strindberg, Shakespeare eller vem som helst måste besitta ett visst underhållningsvärde för att man ska orka ta del av berättelsen från början till slut, för att intresset ska hållas vid liv under hela resan, för att vi ska bry oss om rollfigurerna och deras öden.
När upphör en långfilm att var en långfilm för att i stället bli något annat?
Jag han ibland irritera mig på så kallad videokonst - i synnerhet när det i praktiken inte är något annat än en kortfilm som visas på ett konstgalleri. För att komma med ett enkelt men illustrativt exempel: om man ställer upp två bildskärmar bredvid varandra och låter dessa interagera med varandra, till exempel genom att låta en dialog spelas upp mellan två personer, en i varje skärm, ja, då kan jag gå med på att det är någon form av konstverk snarare än filmkonst. Men i de flesta fall handlar videokonst om kortare filmer med för- och eftertexter. Filmerna kan vara fullkomligt obegripliga och bara bestå av lösryckta, konstiga klipp, med de blir lik förbannat kortfilmer.
Cristi Puius AURORA upplever jag som motsatsen till långfilm. Den bryter mot alla orsaker till att jag älskar film, till att jag började intressera mig för film. En del av er minns kanske när jag förra året gjorde ett försök att se POLIS, ADJEKTIV; en rumänsk film som fick mig att somna efter en halvtimme. AURORA är likadan, fast i kvadrat.
AURORA varar i tre timmar - och då är den nerklippt efter att ursprungligen ha varit fem timmar lång. Det är en direkt provocerande långsam och händelselös film om en man som av oklar anledning ska begå mord. Något som som framgår ungefär halvvägs in i filmen. Mannen spelas av Puiu själv och filmen utspelar sig i ett grått, fult och deprimerande Bukarest.
Jag upplever det som att AURORA upphör att vara en långfilm. Istället blir det något slags pretentiöst, humorbefriat konstprojekt som utspelas på biografer. Filmen skulle kunna vara en ambientbakgrund på en klubb där det bara serveras vodka och kålrötter.
Min gode vän och kollega Tommy tyckte att AURORA var "rätt spännande" (i sättet den är gjord på, antar jag). Själv sov jag som en klubbad oxe. Jag undrade varför jag såg en film som slösar flera minuter på att visa en man som går i gyttjan mellan två parkerade långtradare.
Och jag känner att jag kan inte recensera det här. Lika lite som jag kan recensera barnfilm som riktar sig till tre-fyraåringar.

(Biopremiär 18/2)