Bio: Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult

Foton copyright (c) PA Svensson/Nordisk Film

Så får den då äntligen premiär, 2000-talets mest efterlängtade svenska film. Åtminstone bland oss som tyckte SVINALÄNGORNA var det tradigaste vi sett på länge och en skymf mot vår stolta, svenska filmtradition. Den stolta svenska filmtradition jag åsyftar är förstås främst den som sträcker sig från slutet av 1930-talet och ett tiotal år framöver, det vill säga de filmer som ansågs skadliga för vår moral och de enda av den tidens svenska filmer som fortfarande TV-visas med jämna mellanrum.

Redan när det började pratas om den här nya filmen - som då kallades ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET - hörde en del människor av sig till mig och trodde att jag var involverad i projektet. Varför gjorde de det? undrar kanske den oinsatte?

Jo, det är ju faktiskt som så att jag en gång i tiden jobbade som manusförfattare till den tecknade serien om Åsa-Nisse. Med start 1989 skrev jag under några år 130 manus - fast hur många som faktiskt tecknades och publicerades har jag ingen aning om. Det var dock ett väldigt fräsigt jobb. Jag gjorde dessutom mitt bästa för att om inte förnya serien, så ha kul med den. Bland annat införde jag RoboFjärsman och den illasinnade Ingemar Bengtsson-ligan.

Trots allt kan man göra mer med Åsa-Nisse än med till exempel 91:an, en serie jag också skrivit många avsnitt av. 91:an är ju oftast låst till förläggningen i Klackamo, medan Nesse och Klabbis kan röra sig fritt ute i världen - vilket de dock sällan gör.

Filmerna har jag ju också skrivit en hel del om i media de senaste tjugo åren. Åtminstone den tjugonde och sista i serien innan den nu återupplivades: 1969 års ÅSA-NISSE I REKORDFORM, i vilken Arne Källerud debuterar som Nesse - det blev även hans sista framträdande i rollen. Anledningen till att jag skrivit så mycket om just den här filmen, är att det är en av de mest konstiga filmer som någonsin har gjorts. Två tredjedelar av speltiden består av att Åsa-Nisse och hans kompis Sven (Klabbarparn är inte med) åker runt, runt, runt i en racerbåt. Kändisar dyker upp i irrelevanta scener som inte har med någonting att göra, och plötsligt slutar det hela tvärt - enligt uppgift tog pengarna slut innan filmen hunnit bli klar.

Men de tidigare, "riktiga" Åsa-Nisse-filmerna med John Elfström och Artur Rolén, då? I regi av Ragnar Frisk? Och med Gustav Lövås i paradrollen som Sjökvisten? Jodå. De är ju ett stycke fascinerande svensk filmhistoria som samtidigt speglade den svenska folksjälen. När folk ute i den stora världen ägnade sig åt den franska nya vågen, The Beatles, flower power, Hammerskräckfilm, EASY RIDER och MIDNIGHT COWBOY, ja då satt vi fortfarande och tittade på Åsa-Nisse och diggade Snoddas. Här gällde det att se till att tiden stod still!

De första Åsa-Nisse-filmerna var ganska traditionella svenska farser, men allt eftersom blev filmerna billigare och slarvigare - och alltmer fascinerande. Man fick även för sig att om man inte har speciellt roliga manus elle repliker, går det lika bra att skrika. Om man skriker blir det automatiskt roligt, verkar man ha resonerat. Och när man minst anade det, dök Bertil Boo upp som den sjungande bonden.

Men vad är egentligen Åsa-Nisse för en typ när allt kommer omkring? Jag har kommit fram till att han är en av landets främsta livsnjutare. Han och Klabbis vill ju inget annat än ha lugnt och skönt. De gillar att röka cigarr och dricka gök. De latar sig. De tjuvjagar och fiskar för att kunna äta gott. Och för att göra tillvaron ännu mer behaglig, uppfinner Nesse hela tiden saker som ska förenkla deras strävan efter en avslappnad tillvaro. Dock ställer dessa uppfinningar samt Åsa-Nisses och Klabbis andra upptåg oftast till det för dem.

...Så, efter denna utläggning: njä, det var nog inte oväntat att många trodde att jag var en av männen bakom det som skulle bli ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. I synnerhet som jag mest sysslat med film de senaste femton åren. Och tyvärr - jag är inte det minsta inblandad. Filmens manus är skrivet av Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, medan Fredrik Boklund (MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER) står för regin.

Ni som följer TOPPRAFFEL! vet att jag följt det här projektet och de senaste månaderna lagt upp teasers och trailers - och efter att ha sett den slutliga, långa trailern tyckte jag att det här kan bli precis hur som helst, trailern var direkt bisarr, och tidigare har 91:ans redaktör sagt att det manus han fått läsa var det mest utflippade han läst. Jag har även anmärkt på den undermåliga småländskan.
Nu har jag sett filmen - och den är något alldeles sanslöst bisarr och vansinnig! Tjoflöjt, pågar å töser!

Den svenska kritikerkåren kommer att totalsåga Boklunds film. Ja, jösses, vad de kommer att såga den. Jag har redan läst några recensioner, och de kritikerna hatade filmen.

Tillåt mig att protestera.

Samma kritiker hyllar den brittiska filmen FYRA ÅSA-NISSAR SOM SJÄLVMORDSBOMBARE, som också har premiär på fredag. Javisst, jag åsyftar FOUR LIONS, som jag recenserade igår. En gravt misslyckad komedi som man "ska" tycka om. Men allvarlig talat - FOUR LIONS är bara en sämre variant av Åsa-Nisse.

Som säkert är bekant avskydde jag några av de senare årens stora, svenska familjekomedier, designade att dra jättepublik: GÖTA KANAL 2, GÖTA KANAL 3 (som lyckades vara ännu sämre än tvåan) och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, som lyckades med bedriften att vara betydligt sämre än de två kanalfilmerna tillsammans.

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT ger vid en första anblick intryck av att sälla sig till denna ruttna tradition, men skenet bedrar. Den nya Åsa-Nisse-filmen tillhör egentligen en helt annan kategori av film.

Den största skillnaden mot de gamla klassiska Åsa-Nisse-filmerna, är att Boklunds film är alldeles för bra gjord. Fotot är kompetent och riktigt bra, specialeffekterna är professionella, och en oändlig rad kända skådespelare och annat löst folk medverkar - till och med Robert Aschberg har en liten roll.
En annan skillnad är att Åsa-Nisse i Kjell Bergqvists gestalt nästan är en bifigur i sin egen film. Han och Michael Segerströms Klabbarpare är förvisso katalysatorn, men de är två ganska anonyma figurer i ett sanslöst persongalleri. Bergqvist är dessutom för ung och har inte riktigt Åsa-Nisses personlighet. Men det spelar egentligen ingen roll.

Nesse har länge struntat i att laga vattenpumpen på gården, vilket leder till att Eulalia (Ann Petrén) badar i Champis. När Nesse slutligen bygger en rejäl, mekanisk pump han döper till Dunderpumpen, råkar han hitta olja. Knohult förvandlas till ett fantastiskt ställe att bo på.

På det slemma företaget Skånskt Petroleum arbetar Johan Glans, som ska försöka se till att oljan blir deras. Stöttad av statministern (Maria Ludqvist som likt Harald Treutiger hela tiden säger "Ukaij") gör Glans flera misslyckade försök att komma över Dunderpumpen, och oftast slutar det med att han blir rullad i tjära och fjädrar.

För att underlätta så mycket som möjligt utropar Knohult sig till republik, där Åsa-Nisse blir president, Sjökvisten handelsminister och den gamle greven Malcolm (82-årige Landskronabon* Stig Grybe, som spelade samme greve i ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER 1961, alltså för exakt 50 år sedan!) är utrikesminister med motiveringen "Jag träffade en neger för tio år sen i Värnamo" - en replik som kommer att få de politiskt korrekta att sparka bakut. En annan extremt politiskt inkorrekt replik är "Jasså, är det särskolan som är på utfärd?", vilket Johan Glans lyckas få ur sig när hemvärnet dyker upp.

Det hela håller på att urarta till en katastrof när USA skickar iväg ett stridsplan för att bomba Sverige tillbaka till "tiden då Bertil Boo fortfarande låg på Svensktoppen".

Jag har ingen aning om vad den genomsnittslige biobesökaren kommer att tycka om ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. Vad GÖTA KANAL-publiken, de som går på bio en gång om året, kommer att tycka. För på sätt och vis känns det som om Dorsin, Boklund och gänget har riktat in sig på mig och mina polare. Filmen är dels en traditionell svensk pilsnerfilm, dels den parodi på Åsa-Nisse, dels en samhällssatir, och dels en oehört bisarr tripp. Filmen har alla förutsättningar att bli en kultfilm, om än av andra skäl än till exempel ÅSA-NISSE I REKORDFORM och SOUND OF NÄVERLUR.

Johan Rabaeus är handlare Sjökvist, och det dröjer inte många sekunder innan han börjar prata om sin bröllopskonfekt. Sjökvisten har satt in en kontaktannons och en söt blondin spelad av Sofia Helin svarar - och vad heter hon, om inte fröken Britta! Henrik Dorsin själv är Knohultarn. Allan Svensson är en storbonde. Brasse Brännström är en slajmig kypare på Stadshotellet - och han fiser när han tar upp en beställning. Sissela Kyle är Klabbarparens hustru Kristin. Claes Månsson dyker upp som konstig gubbe, medan Henrik Hjelt är fotbollsspelare. Johan Wahlström är fullkomligt fantastisk som byns fyllbult - på ett bröllop spelar han ukulele och sjunger en hyllningssång, i vilken han lyckas rimma "Britta" med precis det du tror. Klabbarparen håller upp en krabba och säger "Krabbarparen!".

Och så har vi den mest fantastiska scenen i filmen. En scen som får mig att tro att Dorsin och Ulvshammar har vittjat min dator. En scen som känns snodd från min och Jimmy Wallins serie om Mäktige Månsson - Österlens beskyddare. Just det: scenen från Skånskt Petroleum.

Här spelar nämligen Sven Melander en fet och jävligt dryg direktör, som tammefan är det roligaste jag sett på bio på bra länge. Styrelsen för bolaget sitter vid ett långbord och äter av gigantiska spiddekagor, David Batra sitter och smeker sig själv, en snubbe pratar obegriplig skånska, Melander trumpetar "Och sen kommer Danne Stråhed å spelar till avecen!" och folk slänger upp ålar på bordet. Jag skrattade så jag grät. Ho ho ho!

Vi bjuds även på en STAR WARS-hyllning, en vild ritt på en älg, en motor-
cykel med sidovagn som kör genom höstack (pluspoäng), en oväntad TOP GUN-parodi och ett sjövilt Terence Hill/Bud Spencer-slagsmål där alla slåss med alla. (Men var är fjärsman? Han saknas i filmen!)

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT är ojämn - javisst! Det spretar hejvilt - javisst! Dessutom är den flängd och stoltserar med härligt dålig smak. Som tydligt framgår räknar jag bara upp orsaker till att tycka om filmen. Eftersom jag är sjuk i huvudet tyckte jag att det var kul och trivsamt mest hela tiden - men jag skulle inte bli förvånad om Svensson tycker att det är för konstigt.

I en sång under filmens sista scen sjunger man "Några kommer att tycka att den här filmen är si och så, men det skiter vi i, snart kommer Åsa-Nisse 22!". Och jag personligen skulle inte ha något emot att se ännu en film i serien. Och då gärna ännu mer bisarr och gnidd.

Nå! Hur många syndiga dvärgar kommer jag då att dela ut till ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT? Eftersom det här är en så pass udda/viktig (stryk vad som ej önskas) film, har jag försett den med ett eget betygssystem. Och Fredrik Boklunds film kan förstås inte få något annat betyg än:

(Biopremiär 11/2)

*Om han inte flyttat, bor Stig Grybe i Hofterup utanför Landskrona.