Är det inte konstigt att man längtar bort ibland? gnolar jag för jämnan under dessa dagar när jag tittar ut genom valfritt fönster och konstaterar att det är grått, mörkt, svinkallt, isigt och allmänt deprimerande. Jag drömmer mig bort. Jag föreställer mig hur jag sitter i solen på en provencalsk uteservering och äter ost och dricker vin. Tar en promenad och skådar ut över de börjande, gröna landskapen. Eller de landskap som skiftar i alla möjliga färger. Lavendel, till exempel.
Nu ligger förvisso Pons nära Frankrikes västkust och inte i söder, men det spelar ingen större roll. Småstädernas arkitektur är snarlik, liksom landskapen. Och det är i Pons MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE, efter romanen "La tête en friche", är inspelad.
Gérard Depardieu behöver inte längre klä ut sig för att spela Obelix. Han ser numera ut precis som Obelix utan att anstränga sig - snacka om kagge! Den här gången spelar han Germain Chazes, en outbildad, lite utstött man som brukar jobba som hantverkare och som bor i en husvagn utanför sin vedervärdiga morsas kåk. Morsan är så grotesk att hon ser ut att vara tecknad av Francois Boucq! Under hela Germains uppväxt har hon behandlat honom som skit, och det fortsätter hon med nu när han långt ifrån är någon ungdom.
En eftermiddag traskar Germain iväg för att sätta sig i en park, räkna duvorna vilka han även namngett, och äta sin lunchmacka. Men just den här dagen träffar han den lilla spröda, 95-åriga damen Margueritte (Gisèle Casadesus) som han börjar samtala med, och det dröjer inte länge förrän en ny värld öppnar sig för Germain.
De vanliga snubbarna Germain hänger med på stamkrogen tycker att han börjar bli konstig. Morsan fortsätter att behandla sonen som skit. Och Germains unga flickvän vill ha barn.
Jo, han har en flickvän. En söt tös som ser ut att vara hälften så gammal som Gérard Depardieu. Om nu Germain ska föreställa en lite utstött, halvkorkad drummel, hur kommer det sig att han har en flickvän de flesta män bara kan drömma om? Om som desutom är så ung?
Det känns lite märkligt och osannolikt (och en del PK-kritiker har upprörda påpekat åldersskildraden), men egentligen stör det inte Jean Beckers film. MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE är nog lite väl bagatellartad som helhet, men det är en ytterst charmig liten film. Jag satt sådär med ett fånigt leende filmen igenom och tyckte bara det var mysigt och trevligt.
Det här är den perfekta medicinen mot det Skitsverige som erbjuds just nu. Det är varmt, grönskande, prunkande, upplyftande, underhållande.
...Och det är ju något makalöst vad mackorna Germaine stoppar i sig ser goda ut! Den typen av mackor är standard i Frankrike. Om man skulle försöka det som svenska butiker kallar "sandwichs" i Frankrike, hade man åkt på stryk.
(Malmöpremiär 25/2)
Inlägg
