 |
| Christian Andersson From Lucy with love 2011 © Christian Andersson/BUS 2011.Courtesy the artist and Galerie Nordenhake Stockholm/Berlin |
Hur följer man upp ett sådant enastående evenemang? Jo, med den i Malmö hemmahörande konstnären Christian Andersson, född 1973. Den här gången är det radikalt annorlunda, det är så långt ifrån Alice Neel man kan komma.
Under de senaste åren har jag varit på en lång rad pressträffar och liknande där en konstnär försökt säga något om sina verk. I påfallande många fall har han eller hon, oftast på dålig engelska, stått och mumlat oerhörbart i en evighet, och det jag lyckats snappa upp har varit ganska obegripliga resonemang. Det har varit "svårt". Vid en första och kanske även en andra anblick har utställningen i fråga varit väldigt svårbegriplig och besynnerlig, det har krävts en förklaring, men denna har alltså varit lika dimmig.
Jag vet inte om Christian Andersson verkligen behöver förklara sina verk. I en del fall är det nästan onödigt. Men han pratade länge och väl - och fullt hörbart - om sin utställning på pressvisningen. Han presenterade sig som en science fiction-nörd, och vad jag uppskattar med hans konst och resonemang är att det finns en logik i det hela, precis som hos hans inspirationskällor. När Andersson pratade om det var dessutom logiken oftast fullt uppenbar.
Utställningens utgångspunkt är Lucy, den där urtidsmänniskan, och så här presenterar Moderna Museet utställningen: "Konstnären Christian Andersson spekulerar genom sina verk om möjliga händelser, oupptäckta möjligheter, eller dolda upptäckter, ofta med utgångspunkt i något historiskt mer eller mindre känt material, där hans egna tillägg eller tolkningsförskjutningar syftar till att förstärka något redan känt eller antyda förekomsten av något förbisett. Många av verken är baserade på mytomspunna föremål eller referenser som är på väg att bli bortglömda, som ett batteri, en bok, en konspirationsteori, eller en serieruta från en välkänd tecknad serie. Det kan vara föremål eller referenser som inte har en självklar plats i den sanktionerade historieskrivningen, men som genom konstnärens tolkning bidrar till att pröva ett alternativt perspektiv."
Det verk som gör störst och mest omedelbart intryck på mig - och säkerligen på alla andra besökare - är en skulptur inspirerad av ett verk av Magritte. Sju meter högt är verket som består av staplade stenblock - några av blocken formar det franska ordet "rêve"; dröm. Det ser ut ungefär som filmaffischen till BEN HUR. Dock är det inga riktiga stenblock; de har tillverkats av frigolit. Jag fick nästan en känsla av svindel av att titta på skulpturen.
På motsatt sida av lokalen har Andersson byggt upp ett slags abstrakt version av delar av den så kallade Barcelonapaviljongen, som revs på 1930-talet för att sedan uppföras på nytt på 80-talet - och här uppförs den en tredje gång.
På det hela är det en intressant och trevlig utställning, och bara den mäktiga stenskulpturen är värd ett besök. Om det hela sedan verkligen gav mig något är mer tveksamt, jag kände mig inte lika upprymd som efter att ha sett Alice Neels tavlor.
Plus för att en VHS-utgåva av THE PHILADELPHIA EXPERIMENT förekommer på ett hörn.
Under de senaste åren har jag varit på en lång rad pressträffar och liknande där en konstnär försökt säga något om sina verk. I påfallande många fall har han eller hon, oftast på dålig engelska, stått och mumlat oerhörbart i en evighet, och det jag lyckats snappa upp har varit ganska obegripliga resonemang. Det har varit "svårt". Vid en första och kanske även en andra anblick har utställningen i fråga varit väldigt svårbegriplig och besynnerlig, det har krävts en förklaring, men denna har alltså varit lika dimmig.
Jag vet inte om Christian Andersson verkligen behöver förklara sina verk. I en del fall är det nästan onödigt. Men han pratade länge och väl - och fullt hörbart - om sin utställning på pressvisningen. Han presenterade sig som en science fiction-nörd, och vad jag uppskattar med hans konst och resonemang är att det finns en logik i det hela, precis som hos hans inspirationskällor. När Andersson pratade om det var dessutom logiken oftast fullt uppenbar.
Utställningens utgångspunkt är Lucy, den där urtidsmänniskan, och så här presenterar Moderna Museet utställningen: "Konstnären Christian Andersson spekulerar genom sina verk om möjliga händelser, oupptäckta möjligheter, eller dolda upptäckter, ofta med utgångspunkt i något historiskt mer eller mindre känt material, där hans egna tillägg eller tolkningsförskjutningar syftar till att förstärka något redan känt eller antyda förekomsten av något förbisett. Många av verken är baserade på mytomspunna föremål eller referenser som är på väg att bli bortglömda, som ett batteri, en bok, en konspirationsteori, eller en serieruta från en välkänd tecknad serie. Det kan vara föremål eller referenser som inte har en självklar plats i den sanktionerade historieskrivningen, men som genom konstnärens tolkning bidrar till att pröva ett alternativt perspektiv."
Det verk som gör störst och mest omedelbart intryck på mig - och säkerligen på alla andra besökare - är en skulptur inspirerad av ett verk av Magritte. Sju meter högt är verket som består av staplade stenblock - några av blocken formar det franska ordet "rêve"; dröm. Det ser ut ungefär som filmaffischen till BEN HUR. Dock är det inga riktiga stenblock; de har tillverkats av frigolit. Jag fick nästan en känsla av svindel av att titta på skulpturen.
På motsatt sida av lokalen har Andersson byggt upp ett slags abstrakt version av delar av den så kallade Barcelonapaviljongen, som revs på 1930-talet för att sedan uppföras på nytt på 80-talet - och här uppförs den en tredje gång.
På det hela är det en intressant och trevlig utställning, och bara den mäktiga stenskulpturen är värd ett besök. Om det hela sedan verkligen gav mig något är mer tveksamt, jag kände mig inte lika upprymd som efter att ha sett Alice Neels tavlor.
Plus för att en VHS-utgåva av THE PHILADELPHIA EXPERIMENT förekommer på ett hörn.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar