Ett kärt återseende #4

SPÖKSKEPPET (Death Ship, 1980)

Jag försöker komma på när det var jag såg den här filmen.

När jag gick de sista åren på mellanstadiet och de första på högstadiet, cyklade vi ibland hem till en kompis som hade video. Ibland när vi hade håltimme, men oftast efter skoltid. Det här var 1980, 81 eller 82, och video var fortfarande rätt sällsynt - lustigt nog fanns maskinerna främst hemma hos lågavlönade familjer, eller hos såkallade nyrika, medan de lyste med sin frånvaro till exempel hos övre medelklassen, som jag tillhörde. Dessutom hade Studio S skrämt slag på våra föräldrar, så de vägrade köpa våldsmaskiner under nästan ett helt decennium.

Men det gick alltså utmärkt att se på film hemma hos andra. Ofta hos pågar vi aldrig annars umgicks med. I synnerhet en påg blev plötsligt jättepoppis när han blev med video.

Av någon anledning hyrde vi alltid filmerna i videobutiken som låg i köpcentrat Infarten. Jag kommer fortfarande ihåg hur butiken, som snart varit borta i trettio år, såg ut - och att de hade en frän standee för BLÅST PÅ 20 MILJONER med Roger Moore i nästan naturlig storlek.

I den här butiken fanns den kanadensiska skräckfilmen SPÖKSKEPPET.

Åtminstone tror jag det.

Men det är mycket möjligt att jag har helt fel. Den här filmen är nämligen från 1980, då den även biovisades i Sverige. Fanns den redan ute på video 1981? Och eftersom vi var rätt fega på den tiden, hyrde vi den verkligen?

Jag har märkliga minnen av att vi såg på filmen och tyckte det var skitäckligt när de öppnade ett lastrum fullt med lik. Men jag kan ju ha hyrt den själv några år senare när jag tuffat till mig.

Dock kommer jag ihåg videoomslaget - jag tyckte det var fantastiskt lockande. Fören på ett fartyg ... som såg ut som en gapande dödskalle. Oj. Det kunde ju bara vara bra.

Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte när jag såg SPÖKSKEPPET på 80-talet. Däremot har den idag ganska dåligt rykte; den anses vara en osedvanligt lam och dum film. Därför kändes det spännande nu när jag såg om den.

Kanadensiske regissören Alvin Rakoff jobbade mest för TV och SPÖKSKEPPET är en av hans få bioproduktioner. En av manusförfattarna är gamle goe Jack Hill; mannen bakom COFFEE, FOXY BROWN och flera andra.

När filmen börjar infinner sig genast en väldigt trevlig känsla. Javisst, det är den där känslan av att se en trettio år gammal biopruktion med kända namn i rolllistan. Jag utgår från att ni vet vilken känsla jag menar. Varm, aningen murrigt filmfoto på 35mm. Musik som framförs av full orkester. Robusta skådespelare. Riktig film, helt enkelt.

Ett kryssningsfartyg, på vilket George Kennedy är kapten, råkar ut för en kollision till havs. Fartyget går under och några överlevande klamrar sig fast fick en flotte. Förutom Kennedy, är det Richard Crenna, Nick Mancuso, Saul Rubinek samt några fruar och barn.

Plötsligt uppenbarar sig ett fartyg ur dimmorna framför dem. Ett stort, kusligt skepp. De skeppsbrutna lyckas ta sig ombord, något som var svårt, eftersom George Kennedy skadade sig i olyckan. 

Fartyget verkar dock vara övergivet. Märkligt. Motorerna är ju igång, och ibland spelas det gamla stenkakor inne i en hytt.

Hade våra hjältar läst på videoomslaget och sett titeln SPÖKSKEPPET hade de genast insett att de befinner sig på ett spökskepp. Och det är inte vilket spökskepp som helst: det är är ett nazistiskt spökskepp! Fartyget användes av allt att döma som något slags tortyrskepp eller flytande fångläger under andra världskriget.

Båtskrället beter sig lite som det själv vill. Kranar och grejor kör igång av sig själva och lyckas döda några av hjältarna.

George Kennedy ligger och sjåpar sig då han hör en röst som ger honom ordrar på tyska. Kennedy blir besatt - och förvandlas till den tyske kaptenen.

En kvinna tycker att det är en bra idé att ta en dusch, men när hon gör det kommer det blod ur duschen. Hon skriker och kan inte komma ut. Kapten Kennedy stövlar in i duschen och släpar ut henne. Sedan kastar han henne i havet så att hon dör.

En liten kille blir hela tiden kissnödig.

I ett rum börjar en 16mm-projektor att visa filmer av sig själv.

I ett annat rum hittar Richard Crenna en massa naziregalia, och i maskinrummet finns en massa lik spetsade på diverse attiraljer. I ett frysrum hänger en massa lik. Judar, antar jag. Lite positivt är att en kvinna hittar en burk med polkagriskarameller hon genast äter av. Men inte var de bra för henne, nej hon blir genast dödligt sjuk.

Kennedy börjar jaga de sista överlevande, vilka är Crenna och hans familj. Jo, de klarar sig allihop, eftersom det nog inte gick så bra att låta den kissande pojken dödas i en mainstreamskräckis från 1980.

Crenna hittar en gummibåt som de flyr i, medan Kennedy trillar ner i maskinrummet och slits i bitar av maskinerna.

Men i en epilog vaknar spökskeppet till liv igen och sätter efter ett nytt fartyg, lämpligt som offer.

Är SPÖKSKEPPET så lam som det påstås?

Jodå. Det är ju ingen nagelbitare, precis. Och dum är den allt. Men grejen är ju att vi ser så mycket bedrövlig dynga i skräckväg nuförtiden. DEVIL. TERROR PÅ ELM STREET-remaken. Därför älskar jag att riktigt gosa till det med filmer som den här. Jag gillade någonstans SPÖKSKEPPET. Den har något pålitligt över sig. Och så har den både Richard Crenna och George Kennedy.

Jag måste säga att jag blev förvånad över en härlig nakenscen och ett par, fåtaliga scener med rätt mycket blod, för i övrig är detta en rätt tam och familjevänlig film - i synnerhet som det medverkar barn i handlingen.

Jag vill inte påstå att jag rekommenderar SPÖKSKEPPET, men den är inte alltför smärtsam att ta sig igenom.

När den gick på bio i Sverige hade biografbyrån klippt bort en knapp minut med en stackare som fastnat i ett fångstnät.