En film jag länge velat se #20

BERG- OCH DALBANAN (Rollercoaster, 1977)

Det här är en udda film i min samlarserie "En film jag länge velat se". Skälet till att jag velat se BERG- OCH DALBANAN är en mardröm. Bokstavligt talat. Ja, det hela är rätt konstigt.

Jag vet inte om det var redan 1977, när filmen gick på bio och jag såg annonserna för den i tidningen, eller om det var ett par år senare när filmen fanns ute på video och jag såg den på hyllorna. Jag minns fortfarande omslaget till utgåvan från Esselte. Fast det kan ju bero på att den länge fanns hos till exempel A-Video i Helsingborg, långt in på 90-talet, och ändå hyrde jag den aldrig.

I vilket fall hade jag en fruktansvärd mardröm om BERG- OCH DALBANAN när jag var liten gosse i hjälmfrisyr. Jag minns inte det minsta av drömmen. Ingenting alls. Den kunde dock omöjligt haft med filmen att göra - jag visste nämligen inte vad den handlade om. Antagligen hade jag sett filmens affisch och den dök upp i drömmen tillsammans med helt orelaterade skräckupplevelser. Men detta har alltså under flera decennier medfört att jag tänkt på den traumatiska drömmen varje gång jag uppmärksammats på filmens existens.

Och nu har jag alltså äntligen sett James Goldstones BERG- OCH DALBANAN. Den brukar klassas som katastroffilm, men bortsett från en inledande berg- och dalbaneolycka, är det inte mycket till katastroffilm. Det är snarare en terrorfilm. Men en av filmhistoriens lamaste terrorfilmer. När jag läst om filmen under årens lopp, har den oftast omnämnts som en mindre lyckad film.

Och så är verkligen fallet.

BERG- OCH DALBANAN var en av blott fyra filmer som gjordes med det fåtöljvibrerande systemet Sensurround (de övriga var JORDBÄVNINGEN, MIDWAY och det biovisade pilotavsnittet av BATTLESTAR: GALACTICA). Liksom övriga katastroffilmer fylldes den med kändisar - i det här fallet även några aktörer som snart skulle bli kändisar.

Timothy Bottoms spelar en namnlös ung man som utan större orsak fått för sig att han ska ställa till med berg- och dalbaneolyckor på nöjesfält runt om i Amerika. Han har en massa teknisk utrustning och bygger bomber och har sig, och i filmens början lyckas han spränga bort en bit räls så att ett tåg spårar ur och en massa människor omkommer och skadas.

George Segal spelar Harry Calder (som har mustasch!), som är något slags tekniskt ansvarig för berg- och dalbanor och åker runt och inspekterar sådana. Calder, som håller på att sluta röka, anländer till olycksplatsen och övertygas om att det var ett sabotage. Calder kan vara en lite tvär typ och han bråkar ofta med andra, eftersom de flersta andra i den här filmen är ännu mer tvära. Som till exempel Calders chef han absolut inte kommer överrens med. Chefen spelas av Henry Fonda som antagligen var kontrakterad att medverka i alla katastroffilmer som gjordes. I BERG- OCH DALBANAN har han mer eller mindre ett phone in performance, och rollen är egentligen helt onödig.

Susan Strasberg spelar Calders fru eller flickvän eller vad hon nu var, och vem ser vi som Calders dotter om inte en väldigt, väldigt ung, tonårig Helen Hunt.

Efter ett tag anländer FBI under ledning av en agent Hoyt, som spelas av Richard Widmark, och han är tammefan vresigast och tvärast av dem allihop. Han bråkar konstant med Calder - och med alla andra. Till och med Steve Guttenberg, som gör sin filmdebut, tvingas käfta med Widmark, trots att Guttenbergs roll inskränker sig till att komma in i- och gå genom ett rum.

Harry Guardino är också med och ser trött och bekymrad ut, och mot slutet dyker Craig Wasson upp och gör filmdebut han med.

Den namnlöse terroristen hotar att spränga fler berg- och dalbanor, men hur fanken ska Calder och Hoyt veta vilka och var? Läget är hopplöst. De kan i princip bara vänta på att galningen klantar sig. Och visst klantar han sig vad det lider. Han begår typiska filmmisstag, som till exempel att han blir övermodig och tänker slå till på ställen där det är störst chans att avslöjas. Ni vet hur det brukar vara. Och eftersom han är så klantig, så

* * * SPOILER! * * *

lyckas polisen hitta och desarmera galningens sista bomb. Och av en slump råkar Calder få syn på galningen och fattar genast att det är han och jagar honom till fots på ett nöjesfält. Galningen försöker komma undan genom att klättra över spåret på en berg- och dalbana. Men då kommer tåget! SPLORTSCH! Galningen dör och filmen slutar.

* * * SLUT PÅ SPOILERN! * * *

BERG- OCH DALBANAN må vara en känd film - men det är en särdeles spänningsbefriad thriller. Den är inte det minsta spännande. Den är bara lång och utdragen - och Timothy Bottoms är en tradig skurk. Han ser bara ut som en kille vem som helst och skapar inga känslor av avsky hos publiken. Han är ju liksom inte som Scorpio i DIRTY HARRY, en annan dåre som slog till utan större motiv.

Men det är förstås lite kul att se på alla kändisar som spelar revy. Lalo Schifrin står för filmmusiken. För att göra det hela ännu mer spejsat, dyker Sparks upp på slutet och håller konsert på det drabbade nöjesfältet. De river av två låtar och det är hur kul som helst. Ja, det fick mig att tänka på en annan rafflande rysare i nöjesfältsmiljö, nämligen KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!

Hmm... BERG- OCH DALBANAN känns nästan som en allvarligare och tråkigare version av KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. KISS-filmen kom året därpå, 1978. Den är förstås att föredra.
Jag kan dock tänka mig att berg- och dalbanescenerna i den här filmen kan vara häftiga om man ser dem på en gigantisk bioduk. Det är filmat i förstaperson, och med vibrerande säten spyr man nog lika bra i salongen som i tågvagnen.