Vågar jag skriva "Sådan far, sådan son"? STAUNTON HILL är nämligen regisserad av Cameron Romero, son till George A Romero. Den sistnämnde är till och med citerad på omslagets baksida, som vore han en filmkritiker. Som om detta inte vore nog, nämns Romero den äldres film NIGHT OF THE LIVING DEAD i början av den här filmen.Jag har inte läst så många snälla recensioner av STAUNTON HILL. Rättare sagt, jag har mest trillat över ganska negativa recensioner av filmen, som jag dessutom aldrig skulle släppas i Sverige - åtminstone inte av ett bolag som Universal.
Jag hade väntat mig en extrem lågbudgetproduktion gjord på enklast möjliga sätt. Därför blev jag först väldigt positivt förvånad, när filmen visar sig ha riktigt bra foto (den är dessutom skjuten på Super 16, vilket självklart är ett plus) och framför allt skådespelarprestationer som ligger lite över standard för den här typen av filmer.
Filmen utspelar sig 1969 - vilket jag aldrig räknat ut om jag inte fått veta det - och en handfull så kallade unga vuxna semestrar genom att lifta runt i obygden. Och vi vet ju alla att den amerikanska obygden är en plats man ska hålla sig ifrån. Gänget är på väg till Washington D.C., men de hamnar i Staunton Hill, och den som satsar pengar på att de kommer att lämna Staunton Hill i levande skick kommer att förlora sina slantar.
På den typiska, fallfärdiga bondgården som är som hämtad ur MOTORSÅGSMASSAKERN bor den smällfeta Louise Staunton, som spelas av Kathy Lamkin som var the Tea Lady i nyinspelningen av just MOTORSÅGSMASSAKERN och dess uppföljare. Den här damen ger sken av att vara vänlig och hjälpsam, hon vill bara väl och att de stackars vilsna ynglingarna snart ska komma därifrån. Men vi vet ju bättre. I synnerhet som vi fått bekanta oss med hennes familj och de andra boende i trakten. De är inga man tar hem och visar upp för sina föräldrar, precis.
Allra minst Buddy (BJ Hendricks), som är filmens motsvarighet till Leatherface.
Ni förstår, på det här stället tjänar man pengar på att sälja människoorgan. De fångar intet ont anande förbipasserande och så låter de Buddy utöva sina inte särdeles avancerade kirurgiska kunskaper.
Ah! Den galna familjen! En av TOPPRAFFEL!s favoritgenrer. Det är svårt att misslyckas med en film om Galna Familjen. Eller?
Det stora problemet med STAUNTON HILL, är att det dröjer runt femtio minuter innan det hela kommer igång. Först får vi alltså ett slags drama på vischan som blir allt segare och segare. När skräckscenariot sedan drar igång på allvar, är man rätt uttråkad. Visst är det snaskigt värre, men det blir inte speciellt effektivt. Någon skräckstämning infinner sig aldrig medan blodet sprutar och folk torteras till döds. Jag struntar fullkomligt i de här människorna.
Okej, jag kan väl inte påstå att jag brukar engageras av rollfigurerna i den här typen av film, men så här tråkigt får det inte vara.
Fast det är klart... Det är kanske bara som så att jag har blivit ohyggligt avtrubbad?
Det är mycket möjligt. Men jag tvingas hålla med övriga kritiker. STAUNTON HILL är inget vidare - men tekniskt sett överraskar den.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar