Det absolut mest intressanta med LOVE AND OTHER DRUGS, är hur censurmyndigheterna i USA och Sverige har behandlat den. I Amerika fick filmen åldersgränsen R - från 17 år - på grund av nakenscener, sex, svordomar och bruk av droger.
I Sverige är filmen tillåten från sju år! Statens Mediaråd skriver att scener där den kvinnliga huvudpersonen är sjuk och ledsen kan verka skrämmande på barn yngre än sju. Inte ett ord om gökande och fula ord...
LOVE AND OTHER DRUGS är till tre fjärde-delar en alldeles utmärkt film. Jake Gyllen-
haal spelar Jamie, en charmknutte som aldrig misslyckas med att få fala damer att falla för honom. Dock byter han jobb som andra byter underkläder, och hans föräldrar (spelade av George Segal och Jill Clayburgh) tycker att han är en slarver som det aldrig blir något av - till skillnad från lillebrodern Josh (Josh Gad); en smällfet, irriterande typ som pratar med mat i munnen.
Jamie blir alltmer framgångsrik som säljare, men när han försöker pracka på en viss dr Knight (Hank Azaria) sina varuprover, träffar han en av Knights patienter: den unga, vackra Maggie (Anne Hathaway), som lider av parkinsons i en tidig fas.
Trots Maggies protester börjar Jamie att uppvakta henne. Men hon är en hårdhudad tjej. Intelligent, intellektuell och attraktiv, men hon släpper inte någon innanför skalet, och hon vägrar bli Jamies flickvän - samtidigt som Jamie upptäcker att han faktiskt blivit kär på riktigt för första gången i sitt liv.
Jamies karriär på Pfizer skjuter iväg spikrakt uppåt när företaget lanserar Viagra (filmen bygger löst på en Viagraförsäljares memoarer), samtidigt som relationen med Maggie blir alltmer komplicerad.
Regis-sören Edward Zwick har tidigare bland annat gjort HÄROM NATTEN, HÖSTLE-
GENDER, DEN SISTE SAMURAJEN och BLOOD DIAMOND, och denna hans senaste film börjar som en romantisk komedi. En ovanligt frispråkig och med amerikanska mått mätt oerhört vågad komedi. Gyllenhaal och Hathaway har sex väldigt ofta - och i synnerhet Hathaway har oräkneliga nakenscener, vilka faktiskt inte känns det minsta spekulativa. Det är roligt och trivsamt, även om jag gärna skulle vilja se den påfrestande Josh bli överkörd av ett tåg.
Men tyvärr håller det inte hela vägen. Dels förvandlas den romantiska komedin mer och mer till en snyftare av LOVE STORY-modell, när fokus hamnar på Maggies sjukdom. Här spelas det helvilt på känslosträngarna.
...Men mest irriterande är att det hela även urartar till en präktig budskapsfilm, när Maggie besöker ett konvent för parkinsonpatienter och autentiska sådana medverkar och berättar om sig själva. Jag satt bara och väntade på att Michael J Fox skulle dyka upp. Nej, det gör han inte - men han tackas i eftertexterna. Konventet skänker Maggie livsglädje och hon fäller plötsligt banala repliker som "Tänk, jag är inte ensam om min situation!".
Anne Hathaway är annars väldigt, väldigt bra i den här filmen. Jag har länge inte riktigt vetat vad jag ska tycka om henne. Precis som med Angelina Jolie brukar jag fråga mig om hon är skitsnygg eller ser konstig ut. Jag såg ju Hathaway i den där prinsessfilmen från Disney, var det EN PRINSESSAS DAGBOK? Jag tyckte att hon hade alldeles för mycket panna, för bred mun och cockerspanielögon. Hon såg nästan ut som om hon vore tecknad och då med förstärkta attribut. Men jo, hon är vacker (en perfekt Catwoman) och hon är väldigt oemotståndlig i LOVE AND OTHER DRUGS. Som skådespelerska är hon enastående. Samtidigt höjde jag rejält på ögonbrynen när hon började näcka i filmen. Det hade jag aldrig väntat mig från henne, inte med den rätt snälla Disneybakgrunden. Men jo, hon blottar ogenerat sin kramgoa kropp för jämnan och man blir ju alldeles till sig i trasorna.
Vore det inte för den avslutande fjärdedelen hade jag satt ett högre betyg. Men det är rakt inte bortkastade pengar att se den här filmen.
(Biopremiär 21/1)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar