Bio: Gudar och människor

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Juryns Stora Pris och ytterligare två priser i Cannes förra året. Frankrikes Oscarsbidrag i år. Väldigt fina recensioner i dagens tidningar. Kommer jag att stämma in i hyllningskören?
Nä, det kan jag väl inte påstå att jag kommer att göra.
Xavier Beauvois' film är baserad på verkliga händelser och utspelar sig 1996 i Algeriet. I ett kloster bor åtta franska munkar, både med- och utan ansiktsbehåring. Dessa forna kolonisatörer lever ett minst sagt lugnt liv, och de lever i harmoni tillsammans med den muslimska befolkningen.

Men så utbryter våld och elände, terrorn börjar sprida sig över trakten. Det blir allt farligare att stanna kvar i klostret, men trots detta beslutar sig munkarna för att härda ut och stanna kvar.

Vore GUDAR OCH MÄNNISKOR en cykel, hade den trillat omkull. Tempot filmen håller är nämligen allt annat än snabbt.

Skådespelaruppsättningen består nästan enbart av män, och det är fina skådespelare som Lambert Wilson och Michael Lonsdale - den sistnämnda minns vi som ett av offren i BRUDEN BAR SVART, men troligen framför allt som Hugo Drax i MOONRAKER. Här är han munk, och det var ju fasligt vad tjock och gammal karln blivit. Men jag har nog inte sett honom i någon film sedan just MOONRAKER.

Filmen har fint foto och handlingen är säkert intressant, men fy satan, vad sövande det här är. Visst, jag såg den klockan tio på förmiddagen, så jag var inte världens piggaste människa. Men ändå.

Det förekommer en väldig massa munkritualer. I realtid. De håller andakter och mässor och det är nattvarder och sångstunder. I realtid. De går in i sitt kapell och sjunger sina böneramsor.

Och när det inte är munkarna som mässar, är det muslimerna som går igång. Vi får nämligen även ta del av några av deras religiösa ceremonier. I realtid.

När det inte mässas kan det hända att vi får följa någon rollfigur som är på promenad i det karga landskapet, som ibland ser ut som ett spaghettiwesternlandskap, och ibland som Glumslövs backar. Han tar tid på sig att skildra folk som promenerar, den gode Beauvois. Eller folk som diskar. Eller gör vad som helst. Han har inte bråttom. Det har inte munkarna heller.

Jag struntar i att detta är en hyllad film man ska tycka mycket om. Jag tycker mest den är tradig. Oj, vad seg den är. Jag hade själv kunnat ta en promenad under visningen utan att missa något.

(Biopremiär 14/1)