Bio: Gränsen

Foto copyright (c) Cinematic Vision

Svensk krigsaction. Det är vi min själ inte bortskämda med. Efter att ha sett en actionpackad teaser för GRÄNSEN, samt en något längre trailer, var jag självklart väldigt nyfiken på filmen. Vad är det här? Och framför allt: hur har de lyckats spela in den här filmen i smyg? Jag ska kanske inte skriva "i smyg", men jag har inte läst ett enda inspelningsreportage under året som gått och enda orsaken till att jag kände till dess existens var att en kompis nämnt den.

GRÄNSEN är nämligen en sådan där film som är gjord av kompisars kompisar. Regissör är Richard Holm. Jag vet inte om jag träffat honom. Däremot känner jag flera av de andra i samma gäng Holm kommer från; Kaj Steveman, Micke Beckman och de andra. Grabbarna som en gång i tiden gjorde för svenska skräckfans och blivande filmskapare å så viktiga kortfilmer som THE RESURRECTION OF MICHAEL MYERS del ett och två, och SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD. I de två förstnämnda var Richard Holm den som hela tiden jagades av allsköns monster.

Jag läser på nätet att Holm sedan dess har regisserat episoder av HOTELL SEGER, ANDRA AVENYN och andra TV-serier jag aldrig sett, samt några Johan Falk-filmer jag inte heller sett.

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig när jag bänkade mig på Filmstaden för att se GRÄNSEN, men jag hoppades att det skulle vara riktigt bra, att jag skulle bli riktigt rejält överraskad.

När ljuset i salongen tändes två timmar senare kände jag mig en aning splittrad.

GRÄNSEN utspelar sig krigsvintern 1942. Svenska soldater häckar i norra Värmland, nära gränsen till Norge - och två killar får för sig att kliva över gränsen och ta sig en titt på de där omtalade tyskarna. Det går inte så bra för de två, som råkar ut för tyskarnas vrede. Är det här en remake på BORN AMERICAN? Nädå...

En av killarna, Sven (Martin Wallström), har en bror som heter Aron (André Sjöberg, som även skrivit filmens manus tillsammans med Johnny Steen), soldat även han. Aron är en välartad ung man vars fästmö väntar barn. När Aron får veta att Sven förvunnit någonstans i Norge, beger han sig tillsammans med en handfull män iväg på ett räddningsuppdrag. De är sex man mot den tyska armén och blod kommer att flyta. Riktigt mycket blod, faktiskt.

Jag måste säga att jag retade mig en del på Aron genom hela filmen. Enligt vår svenska tradition är han en "vanlig kille" och ser mest ut att jobba på bensinmack. Han har hårdrocksmustasch. Ja, han ser faktiskt ut som Bo Flodin. Och han har en vek, vänlig röst. Vi pratar alltså inte en kapten Mallory med bra haka som ska spränga kanonerna på Navarone. Vi pratar om en snubbe som skulle kunna leda barnprogram och ha sagostund.

Men med i gänget finns även en enögd finne som verkligen är tuff och duglig. Och så finns där en smålänning som spelas av Jonas Karlström iförd skön mustasch. Han är den obligatoriske besvärlige soldaten, och vi vet att han kommer att råka illa ut. Snacka om det!

Första halvan av filmen satt jag mest och kände att, nä, fan, sorry, det här var ju inte alls vad jag ville ha. Oj, vad det är pratigt. Folk diskuterar och diskuterar och diskuterar, det är alldelers för mycket talking heads och jag kände mig rätt uttråkad. Jag såg framför mig hur mitt betyg på filmen sjönk som Tirpitz.

Men sedan tar det sig under filmens andra hälft, ja efter ett tag tar det sig verkligen rejält. Dialogen ersätts med kulspruteknatter, slagsmål och en hel del splatter. Här finns en del våld som säkert kommer att upplevas som obehagligt av många. Skottskadade soldater som torteras, skjuts, men inte dör omedelbart, utan lider i oändligt långa bilder. Den hårde finnen blir involverad i ett riktigt Ramboslagsmål som avslutas på ett superbrutalt Steven Seagal-sätt, som är så utdraget det bara kan bli. Hade filmen gjorts innan 1990 hade flera scener kortats av Biografbyrån.

GRÄNSEN är skjuten på Red, den nya digitala formatet, och tyvärr innebär det att det emellanåt ser för sterilt och kliniskt ut, värmen från riktig film saknas. Extra kallt blir det under några slowmotionscener. Och rent allmänt är det lite för mycket TV-film över filmens look. Det är, som jag påpekade, alldeles för mycket talking heads och fotot rent allmänt känns inte särdeles inspirerat. Filmen saknar egen stil, den ser lite anonym ut.

Jag blev också lite förvånad över att de flesta actionscenerna är lite småtradigt iscensatta. Richard Holm har inte tagit fasta på det som gör att amerikansk (och Hongkongkinesisk) action upplevs som medryckande och häftigt: vapenfetischism, poserande, utstuderad koreografi, heroiska bildvinklar och hårda repliker. Folk som knattrar med k-pistar på varandra rätt upp och ner ser mer ut som några som leker krig. Kanske är detta ett medvetet val för att göra det hela mer realistiskt? Men varför finns är då en scen där hjältarna beväpnar sig som i en Rambofilm? En scen med brinnande människor som mejas ner när de springer ut ur ett brinnande hus känns som ett bildcitat ur FÖR EN HANDFULL DOLLAR.

Ytterligare en detalj som drar ner helhetsintrycket är den riktigt vissna filmmusiken. Den ligger som en sur wettexduk över hela produktionen. Det låter som samma musik som använts till alla andra svenska deckare och thrillers; återhållsam, anonym musik som ska låta hotfull men mest är sövande. Musiken saknar teman och melodier. Istället för att förstärka scenerna, försvagar musiken dem.

Värst vad jag är negativ. Men det finns ju en hel del positivt att säga också. Den myckna dialogen i början är faktiskt välskriven. Och generellt sett är alla skådespelarinsatserna goda. Nästan alla ansikten är okända för mig. Jonas Karlström var med i FROSTBITEN, så honom känner jag, och en major spelas av Johan Hedenberg, och honom har vi ju sett i en lång rad roller tidigare. Men i övrigt är det mest folk som tidigare haft småroller eller kanske knappt synts överhuvudtaget, och detta är till GRÄNSENS fördel. Vi tänker inte "Undrar hur Persbrandt ska klara sig ur det här?", utan skådisarna blir sina rollfigurer. Och jag gillar att tyskarna är ena riktigt onda typer, speciellt den härligt grymme officeren.

Jag har ingen aning om vad filmen hade för budget, men den ger intryck av att vara hyfsat påkostad. I intervjuer pratar Holm om hur svårt - men inspirerande - det är att göra ambitiös lågbudgetfilm, så GRÄNSEN kostade nog mindre än den ser ut att göra. En faslig massa medproducenter och grejor listas i eftertexterna och till och med Försvarsmakten är inblandad i produktionen. Alla detaljer känns autentiska liksom återgivningen av 1942.

GRÄNSEN är förstås en väldigt ovanlig film i Sverige och jag hoppas att den kommer att dra publik. Jag vill verkligen att den här ska gå bra. Det finns dessutom stora chanser att publiken kommer att tycka att det här är bättre än vad jag gjorde, det jag anmärker på är kanske sådant många struntar i.

GRÄNSEN är ojämn, men klart sevärd. Det är dessutom den mest actionpackade, råa och blodiga svenska filmen på bra länge. Stort pluspoäng till den kissande tysken som fortsätter att kissa efter att han blivit skjuten i pannan. Snygg fontän! 

(Biopremiär 28/1)