...JA!
Minsann om det inte gick och blev exakt hundra inlägg.
(Och dessa två sista, totalt meningslösa inlägg postade strax innan midnatt och ny månad, skrev jag förstås bara för att komma upp i detta antal inlägg)
(Sorry)
måndag 31 januari 2011
DVD: Nazi Zombies
NAZI ZOMBIES (Cinematic Vision)
Den här lågbudgetfilmen från 2006 av Peter John Ross och John Whitney heter egentligen HORRORS OF WAR, men den svenska distributören tyckte väl att NAZI ZOMBIES låter mer säljande - och mer passande på innehållet. HORRORS OF WAR för tankarna till koncentrationslägrer, massakrer och atombombningar - inte till monster.
...För det är nämligen det den här filmen handlar om.
Vi som kan vår krigshistoria vet att Hitlers sista desperata grepp för att vinna kriget, var att skicka nakna brudar till fronten. Detta dokumenterades i STRAFFKOMMANDO ÖST, ett krigsraffel i färg, och säg inte att Erwin C Dietrich hade fel!
I den här filmen försöker sig Hitler på något annat. Han låter sina forskare ta fram de mest ovanliga vapen för att segra. Som zombies. Och varulvar.
En grupp amerikanska soldater, anförda av ett cigarrökande rövhål, befinner sig i Frankrike för att hitta källan till detta nya, bisarra vapen. Soldaterna går och går i Ohios ... förlåt, de franska skogarna, de passerar ruiner, de käftar med varandra, och ibland dyker det upp zombies och varulvar att slåss med, när de inte anfalls av tyska soldater.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här - om filmen är imponerande eller bara dålig och trist. För jag tyckte allt att det här var trist och oengagerande. Det är en tjatig film, folk traskar omkring i likartade miljöer, och monstereffekterna är rätt kassa.
Samtidigt går det ibland inte att låta bli att imponeras. Budgeten var inte hög, men här finns autentiska fordon och vapen, ett slott (byggt i Ohio, men inspirerat av europeiska slott) och ett rätt stort amerikanskt militärläger.
Alldeles för många strider innehåller lite för tydliga datoranimerade mynningsflammor och explosioner, och de flesta flygplan som ibland dyker upp är datoranimerade även de. Men plötsligt kan det hända att filmen byter ton, som när soldaterna hamnar hos en fransk familj och den galne amerikanen flippar totalt och börjar våldta och döda de som ska vara hans lands vänner. I scener som denna är filmen oväntat stark.
NAZI ZOMBIES är gjord för att likna en gammal grindhousefilm. Det är kanske det största problemet. För att en sådan här film ska funka bör den trots allt vara runt trettio år gammal - och italiensk eller spansk. Inte en nygjord amerikansk pastisch.
Och som sagt: filmen är rätt tråkig och tjatig. Jag tappade snabbt intresset.
Sveriges svar på Shoot 'Em Up, Kick-Ass och Rambo
Kanske den mest actionpackade scen som någonsin förekommit i en svensk film. Toppraffel utan motsvarighet!
TOPPRAFFEL! sörjer: John Barry - åh, nej!
Snobbar som jobbar.
James Bond.
Nästan allt som är bra.
Nästan allt som TOPPRAFFEL! står för.
Han var en fantastisk människa med en fantastisk produktion bakom sig.
Låt oss skänka honom några varma tankar när vi äter klenor till eftermiddagskaffet.
RIP.
Läs mer HÄR.
Kors i röven! Här är han ju!
De senaste decennierna har jag ibland försökt diskutera barnprogrammet HERR BARBALANDER med vänner, bekanta och bekantas bekanta. Det gick någongång i mitten av 1970-talet och mina minnen av det har varit så lösa att de nästan blivit surrealistiska. Det enda jag mindes var att Nils Brandt bodde i en kolonistuga som kändes lite ... konstig.
Men se på den! Alldeles nyss laddades det första avsnittet upp på YouTube!
Det var ju märkligt att återse det. Jag hade helt glömt bort den där sprattelgummetavlan som pratar med Barbalander. Men jag minns den ju nu när jag ser den. Jag vill minnas att jag tyckte programmet var både fascinerande och lite creepy. De fula pappfigurerna stod för det senare. Och jag var lite rädd för finlandssvenska när jag var barn, det lät så otäckt.
Men vad var det för konstiga saker vi tittade på en gång i tiden? En gubbe som sitter och babblar i en kvart? Jevvlar, vad tradigt det är...
Och här har vi en liten bonus! Julmorgonprogrammet JULKUL MED STAFFAN OCH BENGT! Det här tyckte vi alla var fantastiskt roligt när det visades 1979. Jag förstår inte riktigt varför om alla avsnitt var som det här. Två gubbar som sitter och babblar i en evighet? Kul att ett helt avsnitt av HÄXAN HANNA kom med i det här klippet. Synd att det stryps efter en kvart, när det blir intressant med cowboys och utlovade hårda tag.
Men se på den! Alldeles nyss laddades det första avsnittet upp på YouTube!
Det var ju märkligt att återse det. Jag hade helt glömt bort den där sprattelgummetavlan som pratar med Barbalander. Men jag minns den ju nu när jag ser den. Jag vill minnas att jag tyckte programmet var både fascinerande och lite creepy. De fula pappfigurerna stod för det senare. Och jag var lite rädd för finlandssvenska när jag var barn, det lät så otäckt.
Men vad var det för konstiga saker vi tittade på en gång i tiden? En gubbe som sitter och babblar i en kvart? Jevvlar, vad tradigt det är...
Och här har vi en liten bonus! Julmorgonprogrammet JULKUL MED STAFFAN OCH BENGT! Det här tyckte vi alla var fantastiskt roligt när det visades 1979. Jag förstår inte riktigt varför om alla avsnitt var som det här. Två gubbar som sitter och babblar i en evighet? Kul att ett helt avsnitt av HÄXAN HANNA kom med i det här klippet. Synd att det stryps efter en kvart, när det blir intressant med cowboys och utlovade hårda tag.
söndag 30 januari 2011
Newsflash! Han är den nye Stålmannen!
Breaking News
Date: January 30, 2011
Date: January 30, 2011
| Forward to a Friend |
|
Henry Cavill is Superman. Warner Bros. Pictures and Legendary Pictures have announced that the British thesp has been cast for the "Superman" reboot, which will be directed by Zack Snyder.
|
Serier, manga, snusk, bananer och annat fräsigt
En fördel med att bo i Malmö är att Stadsbiblioteket har en alldeles utmärkt serieavdelning med några tusen titlar. Serier på fler språk än svenska. Förr hände det alldeles för ofta att jag beställde amerikanska serier på postorder utan att egentligen veta vad det var, och i många fall kastade jag bort pengarna. Nu kan jag gå bort till bibblan och se om de har serien i fråga och bläddra igenom den innan jag köper, eller om det är en grej jag känner att jag bara vill ha läst men inte äga, kan jag läsa hela.
Ofta lånar jag inte ens hem serierna. Jag älskar att plocka på mig en trave album och böcker och slå mig ner i en fåtölj och läsa på plats. Vid dessa fall väljer jag ofta publikationer på språk jag inte är så slängd på. Franska, som jag kan lite grann, eller helt obegripliga italienska och spanska.
Idag ges det ju ut väldigt lite fransk-belgiska serier på svenska, även om Albumförlaget tappert slår sig fram på marknaden. Därför har jag dålig koll på det franskspråkiga utbudet av idag - jag lever liksom fortfarande kvar på 80-talet med dess stora stjärnor. När jag är i Frankrike går jag ofta in på Fnac och kollar bland albumen - oj, så mycket nytt och lockande, men jag köper ytterst sällan, eftersom jag är för gammal för att bara titta på bilderna.
Det skrivs och pratas en hel del om det stora, svenska seriefenomenet. Nu är serier "stort och accepterat" i Sverige. Det är bara det att de serier som jämt och ständigt uppmärksammas på tidningarnas kultursidor enbart kommit fram på sina primitiva slagord som recyclats från 1974; det är politiska budskap och billig satir i första hand, och kompetenta serier i tredje eller fjärde hand. Jag tycker att det är jävligt deprimerande med alla dessa illa tecknade, illa berättade serier som konstant upmärksammas, medan kompetenta, superproffsiga serieskapare för en obskyr tillvaro.
Vi har ju nästan inga motsvarigheter till den franska serieeliten. Eller den amerikanska. En del försöker, men av någon anledning blir det aldrig lika proffsigt. Kim W Andersson ligger rätt nära, men hans aningen grova linjer skänker i slutänden en viss svensk folkhemskänsla över det hela. Några av våra främsta tecknare huserar i Herman Hedning, en tidning jag aldrig läser, eftersom den inte känns särdeles intressant. Och Peter Bergting är mest verksam i USA. Någon kanske irriterar sig på att Hasse Lindahl bara gör Fantomen - vilket han trots allt är skrämmande duktig på.
I de allra flesta fall är klasskillnaden mot de franskspråkiga serierna enorm. Som barn och tonåring älskade jag att slå upp ett nytt fransk-belgiskt seriealbum och nästan kippa efter andan när dess estetik slog över mig som en våg. Det var nästan bokstavligt talat som att öppna dörren till äventyret.
Samma känsla fick jag i dag. Jag plockade upp ett franskt album från 2010, inbundet och utgivet på Dargaud. "Les aigles de Rome" - vilket torde betyda "Roms örnar". Oj, vad flådigt det var. Något slags actionäventyr med legionnärer och gladiatorer i antikens Rom. Det är förstås möjligt att handling och dialog är under all kritik, jag gjorde inget försök att faktiskt läsa albumet, men jag bläddrade hänförd genom det.
Plötsligt, när storyn närmade sig slutet, började det bli snuskigt å det grövsta. De två manliga huvudpersonerna involveras i ett par sexscener som är förhållandevis grafiska. Inga pornografiska närbilder, men jag blev lite förvånad över dessa oväntade inslag - sådant fick man aldrig se i Alix.
För 25 år sedan är det möjligt att Folkaktionen mot pornografi gått i taket om de sett dessa explicita rutor, de hade säkert polisanmält serien. Idag hade väl samma folkaktion försökt fastställa åldern på de tecknade figurerna för att försäkra sig om att de inte är under arton, då blir ju serien per automatik barnporr.
Den 37-årige mangaöversättaren från Uppsala, som jag är flyktigt bekant med, åkte ju dit i hovrätten, trots allt. Fullkomligt idiotiskt. Jag har tidigare skrivit om det hela HÄR.
Nu har jag ju ingen aning om vad det är för bilder lagens långa arm har rotat fram i hans dator, det enda jag sätt är bilden som återgavs i Aftonbladet och som finns till allmän beskådan HÄR. Denna bild fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Som synes föreställer den två androgyna varelser som äter banan. Jag gissar att resten av bilderna går i samma stil. Jag vet inte hur man är funtad för att finna detta pornografiskt upphetsande, vilket är definitionen för att minderåriga, nakna människor i sexuella situationer ska klassas som barnporr. Jag har lättare att föreställa mig snuskgubbar gå loss på öppningsscenen i TV-serien om Madicken, i vilken huvudpersonen och hennes lillasyster klär av sig nakna och hoppar runt i sina sängar - egentligen en fullkomligt omotiverad scen.
En som skrivit mer om mangadomen är min gode vän, serietecknaren Åke Forsmark. Nu har jag inte träffat Åke på tjugo år, men visst låter det trevligare om jag skriver "min gode vän"? Dessutom skickar han mycket trafik till TOPPRAFFEL!, så det är på tiden att jag återgäldar detta.
Åke skrev först det HÄR inlägget, vilket han illustrerade med ytterst relevanta bilder. Och nu när domen i hovrätten föll, skrev han det HÄR. Bra texter. Hoppa genast dit och läs.
För övrigt har jag förstått att det ligger en vårdnadstvist i grunden för anklagelserna mot mangaöversättaren. Jo, barnporrkonsumtion är ju ett bra tillhygge att ta till i sådana fall.
Översättaren säger i en intervju att han funderar på att emigrera till Japan.
Ofta lånar jag inte ens hem serierna. Jag älskar att plocka på mig en trave album och böcker och slå mig ner i en fåtölj och läsa på plats. Vid dessa fall väljer jag ofta publikationer på språk jag inte är så slängd på. Franska, som jag kan lite grann, eller helt obegripliga italienska och spanska.
Idag ges det ju ut väldigt lite fransk-belgiska serier på svenska, även om Albumförlaget tappert slår sig fram på marknaden. Därför har jag dålig koll på det franskspråkiga utbudet av idag - jag lever liksom fortfarande kvar på 80-talet med dess stora stjärnor. När jag är i Frankrike går jag ofta in på Fnac och kollar bland albumen - oj, så mycket nytt och lockande, men jag köper ytterst sällan, eftersom jag är för gammal för att bara titta på bilderna.
Det skrivs och pratas en hel del om det stora, svenska seriefenomenet. Nu är serier "stort och accepterat" i Sverige. Det är bara det att de serier som jämt och ständigt uppmärksammas på tidningarnas kultursidor enbart kommit fram på sina primitiva slagord som recyclats från 1974; det är politiska budskap och billig satir i första hand, och kompetenta serier i tredje eller fjärde hand. Jag tycker att det är jävligt deprimerande med alla dessa illa tecknade, illa berättade serier som konstant upmärksammas, medan kompetenta, superproffsiga serieskapare för en obskyr tillvaro.
Vi har ju nästan inga motsvarigheter till den franska serieeliten. Eller den amerikanska. En del försöker, men av någon anledning blir det aldrig lika proffsigt. Kim W Andersson ligger rätt nära, men hans aningen grova linjer skänker i slutänden en viss svensk folkhemskänsla över det hela. Några av våra främsta tecknare huserar i Herman Hedning, en tidning jag aldrig läser, eftersom den inte känns särdeles intressant. Och Peter Bergting är mest verksam i USA. Någon kanske irriterar sig på att Hasse Lindahl bara gör Fantomen - vilket han trots allt är skrämmande duktig på.
I de allra flesta fall är klasskillnaden mot de franskspråkiga serierna enorm. Som barn och tonåring älskade jag att slå upp ett nytt fransk-belgiskt seriealbum och nästan kippa efter andan när dess estetik slog över mig som en våg. Det var nästan bokstavligt talat som att öppna dörren till äventyret.
Samma känsla fick jag i dag. Jag plockade upp ett franskt album från 2010, inbundet och utgivet på Dargaud. "Les aigles de Rome" - vilket torde betyda "Roms örnar". Oj, vad flådigt det var. Något slags actionäventyr med legionnärer och gladiatorer i antikens Rom. Det är förstås möjligt att handling och dialog är under all kritik, jag gjorde inget försök att faktiskt läsa albumet, men jag bläddrade hänförd genom det.
Plötsligt, när storyn närmade sig slutet, började det bli snuskigt å det grövsta. De två manliga huvudpersonerna involveras i ett par sexscener som är förhållandevis grafiska. Inga pornografiska närbilder, men jag blev lite förvånad över dessa oväntade inslag - sådant fick man aldrig se i Alix.
För 25 år sedan är det möjligt att Folkaktionen mot pornografi gått i taket om de sett dessa explicita rutor, de hade säkert polisanmält serien. Idag hade väl samma folkaktion försökt fastställa åldern på de tecknade figurerna för att försäkra sig om att de inte är under arton, då blir ju serien per automatik barnporr.
Den 37-årige mangaöversättaren från Uppsala, som jag är flyktigt bekant med, åkte ju dit i hovrätten, trots allt. Fullkomligt idiotiskt. Jag har tidigare skrivit om det hela HÄR.
Nu har jag ju ingen aning om vad det är för bilder lagens långa arm har rotat fram i hans dator, det enda jag sätt är bilden som återgavs i Aftonbladet och som finns till allmän beskådan HÄR. Denna bild fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Som synes föreställer den två androgyna varelser som äter banan. Jag gissar att resten av bilderna går i samma stil. Jag vet inte hur man är funtad för att finna detta pornografiskt upphetsande, vilket är definitionen för att minderåriga, nakna människor i sexuella situationer ska klassas som barnporr. Jag har lättare att föreställa mig snuskgubbar gå loss på öppningsscenen i TV-serien om Madicken, i vilken huvudpersonen och hennes lillasyster klär av sig nakna och hoppar runt i sina sängar - egentligen en fullkomligt omotiverad scen.
En som skrivit mer om mangadomen är min gode vän, serietecknaren Åke Forsmark. Nu har jag inte träffat Åke på tjugo år, men visst låter det trevligare om jag skriver "min gode vän"? Dessutom skickar han mycket trafik till TOPPRAFFEL!, så det är på tiden att jag återgäldar detta.
Åke skrev först det HÄR inlägget, vilket han illustrerade med ytterst relevanta bilder. Och nu när domen i hovrätten föll, skrev han det HÄR. Bra texter. Hoppa genast dit och läs.
För övrigt har jag förstått att det ligger en vårdnadstvist i grunden för anklagelserna mot mangaöversättaren. Jo, barnporrkonsumtion är ju ett bra tillhygge att ta till i sådana fall.
Översättaren säger i en intervju att han funderar på att emigrera till Japan.
Ännu en teaser för Åsa-Nisse
Jösses, de marknadsför ju den här som vore den värsta Hollywoodfranchisen...
Hoppas att filmen innehåller en scen liknande denna höjdpunkt från den bästa Åsa-Nisse-filmen; ÅSA-NISSE I REKORDFORM med Arne Källerud från 1969:
Hoppas att filmen innehåller en scen liknande denna höjdpunkt från den bästa Åsa-Nisse-filmen; ÅSA-NISSE I REKORDFORM med Arne Källerud från 1969:
Bio: Jussi i våra hjärtan
Jag kan inte påstå att jag kände till särskilt mycket om Jussi Björling innan jag såg den här dokumentären. Han var en världsberömd operasångare, en av de bästa någonsin, och han dog ung. Och så krökade han rätt hårt. Christopher Lee har berättat att han sjungit med Jussi på en privat tillställning, vill jag minnas att det var.
Mer än så visste jag inte. Mitt intresse för opera är inte det största och i ärlig-hetens namn hör jag inte vad som utmärker Jussi Björling: de gamla inspelningarna är antingen åt helvete för knastriga, eller aningen undermåliga, men främst har jag inget att jämföra med. Jag gillar inte precis tenorsångare, det är för mycket mistlur over manliga operasångare.
Autören bakom SOUND OF NÄVERLUR, Torbjörn Lindqvist, lyckas med en åtminstone en av sina målsättningar med den här filmen, som har premiär den andra februari, då Jussi skulle fyllt hundra år, om han nu inte gått och dött redan 1960, den spjuvern. Lindqvist lyckas lära mig lite mer om den store sångarens liv.
Jag hade ingen aning om att Jussi Björling var från Dalarna och står som staty i Borlänge - borde inte Sator stå staty där? Jag hade ingen aning om att det var farsan som drillade Jussi och hans bröder till att bli operasångare och tog med dem till New York för att skola dem ordentligt. Tydligen missade de en förställning med Caruso eftersom de klämde in en visning av en cowboyfilm strax innan.Som dokumentärfilm lämnar dock JUSSI I VÅRA HJÄRTAN en hel del att önska. Man skulle nästan kunna tro att det var Lindqvist som var filmfotografen på FÄBODJÄNTAN. Vänta nu lite, han var ju filmfotograf på FÄBODJÄNTAN! That explains it.
Den här doku-mentär-
en är väldigt enkelt upplagd och påminner om en gammal skolfilm. Den känns lite som när man skulle redovisa grupparbete i skolan. "Drama-
doku-
mentär" står det på filmaffischen, men bortsett från att man dramatiserat ett par ögonblick ur Jussis liv som dyker upp lite här och var i väldigt korta klipp, är det här en rak dokumentär av ett gammaldasgs snitt.
Två män tittar rakt in i kameran och säger at de ska ta reda på vem Jussi Björling egentligen var. På detta följer en lång rad talking heads, och sånger som illustreras med naturbilder från hela Sverige. It's rather pedestrian.
Bland de som intervjua återfinns Jussis syskon, samt Kjerstin Dellert och andra personer som arbetade med Jussi. En alldeles för kort del av filmen ägnas åt alla de annonser han medverkade på. Jag hade gärna sett en dokumenär enbart om Jussi Björlings förekomst i annonser. Plötsligt, oväntat och omotiverat dyker Björn Ranelid upp och pratar om Jussi. Han står iförd linne och med aniktet vänt mot solen framför en trädstam.
JUSSI I VÅRA HJÄRTAN har inte på bio att göra. Det här känns som ett gammalt TV-program. Filmen går från A till Ö utan några som helst konstnärliga intentioner eller filmiska finesser. Inte vad jag kan se.
(Biopremiär 2/2)
lördag 29 januari 2011
Foto: Konsthallen dokumenterad
ÅKE HEDSTRÖM - CONNECTION MALMÖ KONSTHALL (27:e januari - 3:e april 2011)
Nu bor jag i Malmö och sedan ett par år har jag besökt samtliga utställningar på Malmö Konsthall; en vacker och mycket ändamålsenlig lokal (om än inte i klass med Landskrona Konsthall), till på köpet försedd med excellenta restaurangen SMAK och dess om somrarna härligt tilltagna och lummiga uteservering. Lunch + konst + kaffe i nämnd ordning gör att man kan tillbringa en stor del av dagen i konsthallen.
Malmö Konsthall invigdes 1975 och på den nya utställningen "Connection Malmö Konsthall" visas Åke Hedströms foton från konsthallen; från det allra första han tog under premiärutställningen 1975, fram till ett par han tog alldeles nyligen.
 | ||
| Åke Hedström Bernard Kirschenbaum, Bronze Arc, 1984 Cast bronze, 161,5 x 1765 cm Bernard Kirschenbaum. 1 September–21 October 1984 Photography |
Första gången jag var på Malmö Konsthall var 1991. Utställningen hette Seriekopplingar och bestod av en stor samling serieoriginal och serieinspirerad konst som vandrade runt på landets konsthallar. Männen bakom var Sture Hegerfors och Lasse Åberg. En trevlig utställning, jag körde ner till den tillsammans med Tony och Maria Cronstam. Det här var långt innan Elvis och TOPPRAFFEL!; jag skrev fortfarande Åsa-Nisse och Tony tecknade Bamse. Jag vill minnas att Maria arbetade på en flott restaurang, men jag kan ha fel.
Därefter dröjde det väldigt, väldigt länge innan jag åter besökte Malmö Konsthall. Jag hade inga kompisar i Malmö på 90-talet, jag var sällan där, det var Lund jag hängde i. Och landets vackraste konsthall låg - och ligger fortfarande - hemma i Landskrona. Jag besökte Louisiana i Danmark oftare än konsthallarna i grannkommunerna.Nu bor jag i Malmö och sedan ett par år har jag besökt samtliga utställningar på Malmö Konsthall; en vacker och mycket ändamålsenlig lokal (om än inte i klass med Landskrona Konsthall), till på köpet försedd med excellenta restaurangen SMAK och dess om somrarna härligt tilltagna och lummiga uteservering. Lunch + konst + kaffe i nämnd ordning gör att man kan tillbringa en stor del av dagen i konsthallen.
Malmö Konsthall invigdes 1975 och på den nya utställningen "Connection Malmö Konsthall" visas Åke Hedströms foton från konsthallen; från det allra första han tog under premiärutställningen 1975, fram till ett par han tog alldeles nyligen.
Utställningen hänger i den nya C-hallen; den mindre hallen som ligger intill SMAK, och ska jag vara ärlig, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om utställningen. Hedströms bilder är dokumentationer av konsthallens historia, snarare än konstverk i sig. Jag fick en lätt svindlande tanke under pressvisningen: Åke Hedström har dokumenterat konthallens historia. Nu dokumenterar han sina dokumentationer genom den här utställningen. Och på pressvisningen stod det pressfotografer och fotograferade Hedström intill hans bilder. Fotograferna dokumeterade en dokumentation av dokumentationer.
 | |||
| Åke Hedström From the installation of the “Contemporary Chinese Ink Painting” exhibition, 1998 Contemporary Chinese Ink Painting. 17 June–30 August 1998 Photography |
På väggarna hänger ett par porträtt av några av konsthallens chefer under de 36 år som hunnit passera, men i övrigt föreställer fotografierna mest konstnärer och deras verk, eller personal som bygger upp utställningar. Givetvis är det intressant att på detta sätt få följa konsthallens historia. Utställningen är klart värd en titt. Men det är snarare en museal, historisk utställning än en konstutställning.
Jag vill även passa på att rekommendera boken om Malmö Konsthall som kom ut till 30-årsjubileet. Det är en rejäl tegelsten, proppfull med hundratals foton och utställningsaffischer. Tyvärr saknas foton och affisch från Seriekopplingar - en utställnuing jag tycker att vi bör följa upp så här tjugo år senare. Nu sitter ju jag med i Svenska Serieakademin. Jag ser framför mig en flott utställning i Malmö. Tänk om man kunde bygga upp en stryktålig kopia av Tintins raket och placera den på innergården...
Allra sist passar jag på att rekommendera SMAKs kalvfärsbiffar. En delikat rätt. Liksom deras utsökta fiskrätter. Tänk bara på att restaurangen ofta är full vid lunchtid.
Ronny gillar inte Åsa-Nisse
Så här skrev Ronny Svensson på sin blogg. Nu blir jag bara ännu mer nyfiken på filmen. Kan även tillägga att hela Egmont Kärnan; alla anställda, ska gå och se Åsa-Nisse...
via Ronnys filmblogg av Ronny Svensson den 2011-01-27
Till er som ligger bakom Åsa-Nisse- Wälkom To Knohult: Ge mig tillbaka de 87 minuter som ni stulit av mitt liv!
Fråga: Vad blir det nästa gång? Lille Fridolf, Kronblom eller 91:an Karlsson?
Bio: Burlesque
Nu har hon slagit till igen, min kompis' fru som hörde fel när jag pratade om TOPPRAFFEL! och trodde att bloggen heter TOPPGAFFEL! (ett namn jag ju fick användning av). När jag igår berättade att jag skulle gå iväg till Entré och se BURLESQUE tyckte hon jag sa att jag skulle se en film som heter BURTRÄSK. Och ja, BURTRÄSK vore ju ett fantastiskt namn på en musikal.
Jag missade pressvisningen på den här och gick alltså därför på den ordinarie premiären. Det var fullsatt. Nästan inga killar. Det var jag och hundra unga tjejer. Rätt besynnerligt egentligen, här går vi manliga snuskhumrar och ser en film som till större delen består att raffiga brudar i underkläder som dansar porrigt på en nattklubb - och så sitter det nästan bara tjejer i publiken. Men det är ju onekligen fräsigt att publiken ser dessa brudar som förebilder, och inte Gudrun Schyman.
Jag hade inga som helst förväntningar på BURLESQUE, rättare sagt; jag trodde den skulle vara ganska eländig. Men Steve Antins (manus och regi) film visade sig vara bättre än förväntat.Cher har toppbilling i BURLESQUE, och med tanke på hur bisarr den tanten ser ut i nyllet, vore GROTESQUE en bättre titel. Men det är förstås Christina Aguilera som är huvudrollsinnehaverska. Hon spelar föräldralösa Ali, som tröttnat på livet in sin småstad i Iowa. Hon går hem och packar väskan medan hon sjunger "WO-HO-WOOO-OOO-EEEE-OOO-WOO-WO-WO-OH!" och förtexterna rullar, och så köper hon en enkelbiljett till Los Angeles.
Där råkar hon få syn på nattklubben The Burlesque Lounge och känner genast att hon vill jobba där, så hon går in i vad som utvändigt ser ut att vara ett oansenligt ställe modell hål i väggen. Ali blir omedelbart förälskad i bartendern Jack (Cam Gigandet från TWILIGHT); en ung man med mycket kajal. Jack säger åt Ali att prata med Tess (Cher) om hon vill få en chans att dansa på klubben.
Klubbägaren och före detta stjärnan Tess och hennes närmaste man Sean (en kedjerökande Stanley Tucci) är trötta på brudar som kommer och vill bli showgirls, så de försöker bli av med Ali - men Ali börjar genast att agera servitris i baren utan att begära betalt.
Hon råkar även ut för inbrott i sin lägenhet, stackars Ali, så hon tvingas flytta hem till Jack - som inte alls är bög, utan förlovad en en tös på annan ort. Och där slutar inte eländet. Tess håller på att förlora klubben! Hon måste få ihop en väldig massa pengar för att kunna behålla stället. Och inte nog med det: den stenrike playboyen Marcus (Eric Dane) som stöter på Ali, försöker köpa klubben bara för att riva kåken och bygga en skyskrapa på tomten. På detta följer mer elände: showens stjärna Nikki (Kristen Bell) är en skåpsupande bitch som får kicken och försöker sabba för de andra när oprövade Ali plötsligt får hoppa in i det playbackmimande dansgänget. Ali brister ut i ett "WO-HO-OH-EEEE-OOOH-EEE-AAAAY-AY-AY-WO-OH!" live och förvånar alla och gör succé. Nu ska det inte längre mimas! Men problemen hopar sig innan allt förstås löser sig på slutet.BURLESQUE har en väldigt enkel och banal handling. Manuset är skrivet efter standrardformulär 1A och kunde vara snott från en 40-talsfilm. Eller en film från vilket decennium som helst. Det känns lite grann som en snällare version av SHOWGIRLS, medan nattklubben i filmen för tankarna till CABARET. Och det är väl detta som gör att jag hade två rätt angenäma timmar i biomörkret.
Jag överraskades av att det råder en viss dekadens på stället. Inte riktigt lika sleazy och smått obehaglig som i mellankrigstidens Tyskland, men ändå. Men framför allt gillade jag shownumren. De är riktigt häftiga och imponerande, för att inte tala om sexiga, och de ser förstås ut att komma från betydligt större produktioner än något som sätts upp på en liten klubb på en bakgata.Filmfotot är färgstarkt och väldigt mjukt på ett tilltalande sätt, Stanley Tucci är som alltid utmärkt, och Kristen Bell är en bra bitch. Vad ska man säga om Cher? Cher är Cher. Antingen gillar man henne eller inte. Jag gillar henne inte. James Brolin (!) har en liten cameo, vilket bara det betingar en extra dvärg i betyget.
Och Christina Aguilera, då? Hon är onekligen en duktig sångerska, men hon ägnar sig åt en typ av musik jag tycker är fullkomligt ointressant. (Dock plus för hennes märkliga cover på Marilyn Mansons "The Beautiful People") Och jag kan inte påstå att jag attraheras av henne. Hon är väl söt, men har ett lite halvtrist, anonymt standardutseende. En blond tjej utan större personlighet. Hon är liksom ingen Rachel McAdams, som dök upp i en trailer innan huvudfilmen. McAdams är minsann en tös som går hem i min stuga.
BURTRÄSK, jag menar BURLESQUE, kommer säkert att gå hem hon sin unga målgrupp. Och filmen är betydligt bättre än andra musikaler från senare år, som den avslagna, förvirrade remaken på FAME och den fatalt misslyckade NINE. Och nej, jag gillade ju inte fjöntet MAMMA MIA! heller.
Så - utan att skämmas kan jag ge den här filmen detta trevliga betyg:
(Biopremiär 28/1)
Agent X9 gör det igen
Som jag tidigare rapporterat råkade 2011 års första nummer av Agent X9 få numreringen 1/2010 på omslaget.
Nu finns årets andra nummer ute i butikerna. För att inte förvirra de som köpte förra numret, är det numrerat 2/2010 på framsidan.
...Detta hindrar inte tidningen från att innehålla en liten annons för dess Facebooksida med texten "Det är 2011".
Inför nästa filmavtal
SVENSKA FILMINSTITUTET http://www.sfi.se/
Filmerna
2013...
… finns ett kraftfullt stödsystem som tar fasta på utvärderingen av de senaste årens strategi med större stöd: att bättre villkor skapat högre kvalitet, men att utbudet krympt eftersom en logisk konsekvens varit att antalet filmer minskat. 2013 finns genom ett nytt filmavtal mer pengar i systemet, och därmed kan 22-25 långa spelfilmer stödjas (idag: ca 16), och dokumentärerna få bättre villkor, vilket skapar kvalitet och bredd i utbudet.
P R E S S M E D D E L A N D E
Inför nästa filmavtal
Nu går snart förhandlingarna om ett nytt filmavtal in i skarpt läge. På Göteborgs filmfestival arrangerade Svenska Filminstitutet idag ett seminarium med rubriken "Hälsningar från framtiden! Om morgondagens filmpolitik", där Bengt Toll, tf VD, och Charlotta Denward, chef för produktionsstöd, presenterade ett antal punkter som bör finnas med när det nya avtalet träder i kraft 2013.
Fokus i seminariet var de delar av filmpolitiken som berörs av filmavtalet, och det kretsade kring tre områden: politik, publik och filmerna, och då med betoning på villkoren för produktion och visning.
Syftet var att presentera konkreta och realistiska åtgärder som bör bli verklighet.
Några av dem:
Politiken
2013...
... är filmen en självklar och stark del av kulturpolitiken, och dess unika roll bekräftas av staten genom att filmen garanteras bättre resurser. Detta sker genom ett breddat filmavtal där staten är en av parterna, och avtalet ger minst 100 mkr ytterligare.
… har vi ett flexibelt, självständigt Filminstitut med övergripande ansvar för den filmpolitiska utvecklingen. Ett drivande och sammanhållet institut med ansvar för allt från arkiv och bevarande till ny film – kort sagt, filmen i dåtid, nutid och framtid.
… har vi ett flexibelt, självständigt Filminstitut med övergripande ansvar för den filmpolitiska utvecklingen. Ett drivande och sammanhållet institut med ansvar för allt från arkiv och bevarande till ny film – kort sagt, filmen i dåtid, nutid och framtid.
Publiken
2013...
… måste distribution och visning av film förhålla sig till publikens nya roll: tittarna bestämmer själva när, var och hur de vill se.
… måste distribution och visning av film förhålla sig till publikens nya roll: tittarna bestämmer själva när, var och hur de vill se.
… är biografägare och distributörer övertygade om att det finns all anledning att mjuka upp systemet med fönstertider, för att stänga igen glappet mellan filmernas speltid på bio och premiären på dvd och nätet, och för att låta varje film få den lansering den gynnas mest av.
… fungerar filmstödet i linje med detta, genom att filmer kan ges offentligt stöd oavsett planerat visningsfönster.
… har de 5 miljarder piracyn kan sägas vara värd gjorts om till intäkter i legala kanaler.
… har de 5 miljarder piracyn kan sägas vara värd gjorts om till intäkter i legala kanaler.
... har genom en offentlig insats de mindre biograferna klarat sig genom det digitala teknikskiftet.
… är digitaliseringen av biograferna genomförd och filmpolitikens uppgift blir att garantera mångfald både på biodukarna och genom att fler fönster är aktiva samtidigt
… är digitaliseringen av biograferna genomförd och filmpolitikens uppgift blir att garantera mångfald både på biodukarna och genom att fler fönster är aktiva samtidigt
Filmerna
2013...
… finns ett kraftfullt stödsystem som tar fasta på utvärderingen av de senaste årens strategi med större stöd: att bättre villkor skapat högre kvalitet, men att utbudet krympt eftersom en logisk konsekvens varit att antalet filmer minskat. 2013 finns genom ett nytt filmavtal mer pengar i systemet, och därmed kan 22-25 långa spelfilmer stödjas (idag: ca 16), och dokumentärerna få bättre villkor, vilket skapar kvalitet och bredd i utbudet.
... finns det därför minst en film om året på repertoaren för alla i hela landet – smala och breda filmer, spelfilmer och dokumentärer.
… finns det också tack vare att fler filmer kan få stöd möjlighet att skapa större kontinuitet bland upphovspersoner och producenter - något som en kartläggning vi gjort visar är en viktig faktor för både kvalitet och publiktillströmning.
… fördelas produktionsstödet genom ett konsulentsystem, både till smal film och bredare. Vi har inte något marknadsstöd. Utvärderingen av de senaste årens filmer visar att konsulentsystemet inte bara får fram intressanta konstnärliga filmer, utan även kvalitativa publika filmer.
… finns det också tack vare att fler filmer kan få stöd möjlighet att skapa större kontinuitet bland upphovspersoner och producenter - något som en kartläggning vi gjort visar är en viktig faktor för både kvalitet och publiktillströmning.
… fördelas produktionsstödet genom ett konsulentsystem, både till smal film och bredare. Vi har inte något marknadsstöd. Utvärderingen av de senaste årens filmer visar att konsulentsystemet inte bara får fram intressanta konstnärliga filmer, utan även kvalitativa publika filmer.
Göteborg 29 januari 2011
Världspremiär i Vetlanda
AB Destination Småland
Pressmeddelande
Åsa-Nisse gör comeback i Småland
2011-01-28 12:08
(Foto Sture Gustafsson)
Inför premiären av nya Åsa-Nisse filmen flödar nostalgin i Småland och vi ser tillbaka mot de första filmerna som spelades in i Vetlanda med start 1949. Samtidigt väntar alla med spänning på premiären av den nya med Kjell Bergkvist som Åsa-Nisse. Förhandsvisning i Vetlanda den 31 januari och premiärfirande i Växjö 5 och 10 februari. Mer Småland och buskis på högsta nivå kan det inte bli. Karaktärerna till filmerna hittade författaren Stig Cederholm utanför Aneby och de första inspelningarna skedde i och utanför Vetlanda. Gäddan som figurerar i filmen förvarades i frysen på Vetlanda stadshotell för att hålla sig mellan tagningarna vid Skirösjön.
Världspremiär i Vetlanda 31 januari
31 januari premiärvisas filmen på Sagabiografen och det blir folkfest i stan. Under eftermiddagen blir det festligheter på torget och på småländsk vis bjuds det korv, ostkaka och kaffe.
Kl 14.00 Visning av dokumentärfilmen "Uppdrag Åsa-Nisse" i bibliotekets hörsal. Filmen är från 2009 och gjord av dokumentärfilmarna Anders Nordqvist och Owe Arkeklev. Ingen förbokning. Efter visningen blir det samtal om Åsa-Nisse samt försäljning av Anders Nordqvists bok "Åsa-Nisse, var ligger Knohult?"
Kl 18.00 Världspremiär. Röda mattan har rullats ut och i vimlet syns skådespelare som Sissela Kyle (Kristin), Ann Petrén (Eulalia), Stig Grybe (greven) och Mikael Segerström (Klabbarparn).
Kl 21.00 Andra föreställningen. Slutsåld.
Växjö firar premiär
Inför premiären av den nya Åsa-Nisse-filmen på SF-biografen i Växjö fredagen 11 februari 2011 arrangerar Smålands museum två Åsa-Nisse-dagar.
Lördagen 5 februari blir det dans, tävlingar och prat om smålänningen Åsa-Nisse. Man kommer ha en look-alike-tävling samt en quiz (frågesport) om Åsa-Nisse, där det finns möjlighet att vinna biljetter till premiärvisningen.
Torsdagen 10 februari blir det film-marathon med gamla Åsa-Nisse filmer kl 11.00-20.00. Det är fri entré och Åsa-Nisse-entusiaster kan njuta av gamla filmer som "Åsa-Nisse i agentform" eller "Åsa-Nisse och den stora kalabaliken". I lunch- och fika-pausen finns det möjlighet att köpa småländsk mat på restaurang KULT.
Smålands museum ställer också ut filmrekvisita, bilder från tidigare filminspelningar och från den nya inspelningen. Bland annat finns Åsa-Nisses bil Eulalia III med.
Utställningen varar till 13/3 2011 och är öppen tisdag - fredag kl 10:00 - 17:00 samt lördag - söndag kl 11:00 - 17:00.
Grädda av skådespelare nu som då
Det skulle bli 20 filmer, varav John Elfström (1902-1981) hade huvudrollen i alla utom den sista. Han var för övrigt en karaktärsskådespelare, anlitad av bland andra Ingmar Bergman och sägs ha rymt med en cirkus. Det var lätt att känna igen sig i filmerna eftersom rollkaraktärerna länge besattes av samma skådespelare. Arthur Rolén (1894- 1972) spelade till exempel Klabbarparn i 18 filmer. Han var också en duktig kuplettsångare, spelade in över 500 sång- och talskivor och spelade revy med Tor Modéen.
Även Gustav Lövås (1894-1968) medverkade i 18 filmer som handelsman Sjökvisten. Som Åsa-Nisses huskors Eulalia kanske man minns Brita Öberg (1900-1969) bäst. Hon spelade i 10 filmer mellan 1958 och 1968. Vår mest anlitade filmskådespelare genom tiderna med 186 roller var med på ett hörn i sju filmer - Knohultarn, Wiktor "Kulörten" Andersson (1887-1966). Det var dessutom brukligt att ha med någon kändis i varje film och i Den stora kalabaliken som kom 1968 var Hep Stars och Svenne Hedlund med.
Det skulle dröja 62 år innan vi fick den 21:e filmen med hela Sveriges komikerelit i rollerna - Kjell Bergkvist och Mikael Segerström som de kluriga, småländska gubbarna Åsa-Nisse och Klabbarparn. Fruarna gestaltas av Ann Petrén och Sissela Kyle. Stig Grybe greve återkommer efter otroliga 50 år. Han spelade greve 1961 och träder åter in i den rollen. Nu väntar vi med spänning på premiären!
fredag 28 januari 2011
Bio: Yogi Björn
Foto copyright (c) Sandrew Metronome
Jag har inte sett de Hanna-Barbera-producerade kortfilmerna om Yogi Björn sedan jag var barn. Det enda jag minns är hur han såg ut - hatt och slips. Inga som helst minnen av vad det går ut på. Jag har för mig att en serieversion publicerades i Familjen Flinta-tidningen, eller någon liknande blaska på 1970-talet.
Så jag letade upp Yogi på YouTube. Där såg jag det allra första avsnittet, i vilket han inte riktigt var sig lik. Det var inte så roligt.
Nu kommer det plötsligt en långfilm om Yogi Björn, en film som spelat in en hel del pengar i USA. Dessutom är det en live action-film, i vilken Yogi och hans lille kompis Boo Boo är datoranimerade och instoppade i en spelfilm; alltså en film gjord på samma sätt som Scooby-Doo-långfilmerna.
Anna Faris spelar dokumentärfilmaren Rachel, som kommer till Jellystone Park för att göra en ny film. Parken fyller hundra år. Rachel träffar Ranger Smith (Tom Cavanagh) och de två blir allt betuttade i varandra. Yogi Björn och Boo Boo tillbringar dagarna med att stjäla mat från Grade A Americans som är ute på picknickar. Ingen tycker att det är konstigt med en talande björn iförd hatt och slips.
Men vojne, vojne, plötsligt kommer den slemme borgmästaren Brown (Andrew Daly) och han vill minsann stänga parken och skövla området. Dessa planer måste stoppas, annars blir Yogi och Boo Boo hemlösa.
Så tillsammans stoppar våra käcka huvudpersoner dessa planer.
På pressvisningen satt två pågar i åttaårsåldern. De skrattade högt hela tiden åt det som hände på filmduken. Men i vissa fall räcker det ju med något färgglatt som rör på sig för att ungar ska roas. Vi som är äldre än åtta hade svårt att hålla oss vakna.
YOGI BJÖRN, inspelad i Nya Zeeland, är en rätt hemsk film. Den är otroligt slätstruken. Otroligt banal. Otroligt o-rolig. Yogi ska ses i kortfilmer på sju-åtta minuter, det går inte att sträcka ut det till de 80 sega minuter Eric Brevigs film varar.
Vad har hänt med Anna Faris? Jag gillar verkligen henne, men när hon dök upp tog det lite tid innan jag kände igen henne. Har hon bara blivit äldre? Tjock? Botox? Sprit och droger?
I originalversionen gör Dan Aykroyd och Justin Timberlake Yogis och Boo Boos röster. I Sverige är filmen illa dubbad till svenska. Filmen är dessutom i 3D, men det har man ingen glädje av om man sover i salongen. Att namnet Yogi Bear anspelar på baseballlegenden Yogi Berra känner få svenskar till.
Scooby-Doo-filmerna var bättre.
Föreställningen inleds med en nyproducerad kortfilm om Gråben och Hjulben. Den är jätterolig. Du kan med gott samvete lämna salongen efter denna förfilm.
(Biopremiär 28/1)
onsdag 26 januari 2011
Bio: Gränsen
Svensk krigsaction. Det är vi min själ inte bortskämda med. Efter att ha sett en actionpackad teaser för GRÄNSEN, samt en något längre trailer, var jag självklart väldigt nyfiken på filmen. Vad är det här? Och framför allt: hur har de lyckats spela in den här filmen i smyg? Jag ska kanske inte skriva "i smyg", men jag har inte läst ett enda inspelningsreportage under året som gått och enda orsaken till att jag kände till dess existens var att en kompis nämnt den.
GRÄNSEN är nämligen en sådan där film som är gjord av kompisars kompisar. Regissör är Richard Holm. Jag vet inte om jag träffat honom. Däremot känner jag flera av de andra i samma gäng Holm kommer från; Kaj Steveman, Micke Beckman och de andra. Grabbarna som en gång i tiden gjorde för svenska skräckfans och blivande filmskapare å så viktiga kortfilmer som THE RESURRECTION OF MICHAEL MYERS del ett och två, och SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD. I de två förstnämnda var Richard Holm den som hela tiden jagades av allsköns monster.
Jag läser på nätet att Holm sedan dess har regisserat episoder av HOTELL SEGER, ANDRA AVENYN och andra TV-serier jag aldrig sett, samt några Johan Falk-filmer jag inte heller sett.
Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig när jag bänkade mig på Filmstaden för att se GRÄNSEN, men jag hoppades att det skulle vara riktigt bra, att jag skulle bli riktigt rejält överraskad.
När ljuset i salongen tändes två timmar senare kände jag mig en aning splittrad.
GRÄNSEN utspelar sig krigsvintern 1942. Svenska soldater häckar i norra Värmland, nära gränsen till Norge - och två killar får för sig att kliva över gränsen och ta sig en titt på de där omtalade tyskarna. Det går inte så bra för de två, som råkar ut för tyskarnas vrede. Är det här en remake på BORN AMERICAN? Nädå...
En av killarna, Sven (Martin Wallström), har en bror som heter Aron (André Sjöberg, som även skrivit filmens manus tillsammans med Johnny Steen), soldat även han. Aron är en välartad ung man vars fästmö väntar barn. När Aron får veta att Sven förvunnit någonstans i Norge, beger han sig tillsammans med en handfull män iväg på ett räddningsuppdrag. De är sex man mot den tyska armén och blod kommer att flyta. Riktigt mycket blod, faktiskt.
Jag måste säga att jag retade mig en del på Aron genom hela filmen. Enligt vår svenska tradition är han en "vanlig kille" och ser mest ut att jobba på bensinmack. Han har hårdrocksmustasch. Ja, han ser faktiskt ut som Bo Flodin. Och han har en vek, vänlig röst. Vi pratar alltså inte en kapten Mallory med bra haka som ska spränga kanonerna på Navarone. Vi pratar om en snubbe som skulle kunna leda barnprogram och ha sagostund.
Men med i gänget finns även en enögd finne som verkligen är tuff och duglig. Och så finns där en smålänning som spelas av Jonas Karlström iförd skön mustasch. Han är den obligatoriske besvärlige soldaten, och vi vet att han kommer att råka illa ut. Snacka om det!
Första halvan av filmen satt jag mest och kände att, nä, fan, sorry, det här var ju inte alls vad jag ville ha. Oj, vad det är pratigt. Folk diskuterar och diskuterar och diskuterar, det är alldelers för mycket talking heads och jag kände mig rätt uttråkad. Jag såg framför mig hur mitt betyg på filmen sjönk som Tirpitz.
Men sedan tar det sig under filmens andra hälft, ja efter ett tag tar det sig verkligen rejält. Dialogen ersätts med kulspruteknatter, slagsmål och en hel del splatter. Här finns en del våld som säkert kommer att upplevas som obehagligt av många. Skottskadade soldater som torteras, skjuts, men inte dör omedelbart, utan lider i oändligt långa bilder. Den hårde finnen blir involverad i ett riktigt Ramboslagsmål som avslutas på ett superbrutalt Steven Seagal-sätt, som är så utdraget det bara kan bli. Hade filmen gjorts innan 1990 hade flera scener kortats av Biografbyrån.
GRÄNSEN är skjuten på Red, den nya digitala formatet, och tyvärr innebär det att det emellanåt ser för sterilt och kliniskt ut, värmen från riktig film saknas. Extra kallt blir det under några slowmotionscener. Och rent allmänt är det lite för mycket TV-film över filmens look. Det är, som jag påpekade, alldeles för mycket talking heads och fotot rent allmänt känns inte särdeles inspirerat. Filmen saknar egen stil, den ser lite anonym ut.
Jag blev också lite förvånad över att de flesta actionscenerna är lite småtradigt iscensatta. Richard Holm har inte tagit fasta på det som gör att amerikansk (och Hongkongkinesisk) action upplevs som medryckande och häftigt: vapenfetischism, poserande, utstuderad koreografi, heroiska bildvinklar och hårda repliker. Folk som knattrar med k-pistar på varandra rätt upp och ner ser mer ut som några som leker krig. Kanske är detta ett medvetet val för att göra det hela mer realistiskt? Men varför finns är då en scen där hjältarna beväpnar sig som i en Rambofilm? En scen med brinnande människor som mejas ner när de springer ut ur ett brinnande hus känns som ett bildcitat ur FÖR EN HANDFULL DOLLAR.
Ytterligare en detalj som drar ner helhetsintrycket är den riktigt vissna filmmusiken. Den ligger som en sur wettexduk över hela produktionen. Det låter som samma musik som använts till alla andra svenska deckare och thrillers; återhållsam, anonym musik som ska låta hotfull men mest är sövande. Musiken saknar teman och melodier. Istället för att förstärka scenerna, försvagar musiken dem.
Värst vad jag är negativ. Men det finns ju en hel del positivt att säga också. Den myckna dialogen i början är faktiskt välskriven. Och generellt sett är alla skådespelarinsatserna goda. Nästan alla ansikten är okända för mig. Jonas Karlström var med i FROSTBITEN, så honom känner jag, och en major spelas av Johan Hedenberg, och honom har vi ju sett i en lång rad roller tidigare. Men i övrigt är det mest folk som tidigare haft småroller eller kanske knappt synts överhuvudtaget, och detta är till GRÄNSENS fördel. Vi tänker inte "Undrar hur Persbrandt ska klara sig ur det här?", utan skådisarna blir sina rollfigurer. Och jag gillar att tyskarna är ena riktigt onda typer, speciellt den härligt grymme officeren.
Jag har ingen aning om vad filmen hade för budget, men den ger intryck av att vara hyfsat påkostad. I intervjuer pratar Holm om hur svårt - men inspirerande - det är att göra ambitiös lågbudgetfilm, så GRÄNSEN kostade nog mindre än den ser ut att göra. En faslig massa medproducenter och grejor listas i eftertexterna och till och med Försvarsmakten är inblandad i produktionen. Alla detaljer känns autentiska liksom återgivningen av 1942.
GRÄNSEN är förstås en väldigt ovanlig film i Sverige och jag hoppas att den kommer att dra publik. Jag vill verkligen att den här ska gå bra. Det finns dessutom stora chanser att publiken kommer att tycka att det här är bättre än vad jag gjorde, det jag anmärker på är kanske sådant många struntar i.
GRÄNSEN är ojämn, men klart sevärd. Det är dessutom den mest actionpackade, råa och blodiga svenska filmen på bra länge. Stort pluspoäng till den kissande tysken som fortsätter att kissa efter att han blivit skjuten i pannan. Snygg fontän!
(Biopremiär 28/1)
Övernaturligt 70-talsraffel i Sverige
The Groovy Age of Horror heter en fantastisk blogg som tar upp de mest bisarra populärkulturella fenomen från 1970-talet. Mest skräckfilm, italienska skräckporrserier och kioskböcker. Som till exempel neanstående recension, som jag snor på fräckaste sätt. Oj, den här boken måste man ju försöka skaffa på något sätt...
And the groovy horror continues! Dr. Orient, in need of funding to continue his psychic research, jet-sets off to Sweden to make a presentation to the Society for Extranormal Exploration. He wins not only the grant, but also the affections of his only competition for the money--a beautiful young prophetess. It's a little more complicated than that, though, since she's inextricably involved in a series of sexual rituals with a man who, in a past life, murdered Orient. Oh, then there's the suicide of SEE's founder. Then the members of SEE begin to be murdered, one by one. And then there's the werewolf, who infects Orient with the curse . . .
I'm impressed, so far, at how each novel in this series strikes off in its own direction, slightly different from those before it. Orient remains an interesting hero, with each novel revealing and exploring new strengths, flaws, and facets of his personality.
Recommended!
via The Groovy Age of Horror av Curt Purcell den 2011-01-24
And the groovy horror continues! Dr. Orient, in need of funding to continue his psychic research, jet-sets off to Sweden to make a presentation to the Society for Extranormal Exploration. He wins not only the grant, but also the affections of his only competition for the money--a beautiful young prophetess. It's a little more complicated than that, though, since she's inextricably involved in a series of sexual rituals with a man who, in a past life, murdered Orient. Oh, then there's the suicide of SEE's founder. Then the members of SEE begin to be murdered, one by one. And then there's the werewolf, who infects Orient with the curse . . .I'm impressed, so far, at how each novel in this series strikes off in its own direction, slightly different from those before it. Orient remains an interesting hero, with each novel revealing and exploring new strengths, flaws, and facets of his personality.
Recommended!
tisdag 25 januari 2011
DVD: MacGruber
DVD: MACGRUBER (Nordisk Film)
Något av det jobbigaste eller pinsammaste eller tristaste man kan titta på, är komedier som inte är roliga. I synnerhet filmer där de på duken hela tiden anstränger sig till bristningsgränsen för att det ska bli fruktansvärt kul, medan vi i publiken mest gapar och undrar vad i helvete det är vi tittar på. Typexempel är till exempel EPIC MOVIE och liknande, totalt misslyckade parodier.
I den här långfilmen, regisserad av Jorma Taccone (pluspoäng för finsk-italienskt namn!), spelar Val Kilmer (mer lik Steven Seagal för varje film) superskurken Dieter von Cunth. Cunth har stulit en kärnvapenmissil som han tänker avfyra mot Washington DC, och överste James Faith (Powers Boothe) inser att bara en man kan stoppa Cunth - 80-talshjälten MacGruber.
Problemet är bara att MacGruber drog sig tillbaka för tio år sedan efter att Cunth dödat hans blivande fru under bröllopsakten. Nu lever MacGruber som munk i Rio Bamba i Equador. Först vägrar MacGruber åta sig uppdraget, men självklart kommer han på bättre tankar och gräver upp sin gamla outfit från 80-talet och klipper hockeyfrilla.
MacGruber samlar ihop ett gäng superhårdingar från förr - alla utom en, som stryks från listan, eftersom han blivit bög. Dock råkar hela teamet av misstag spränga sig själva i luften på väg till planet som ska ta dem till Cunth. Därför förses MacGruber med två nya assistenter - Vicki St Elmo (Kristen Wiig) och löjtnant Dixon Piper (Ryan Phillippe), två personer som inte har så mycket till övers för MacGruber och dennes aldrig särskilt logiska planer och handlingar, som till exempel hela tiden berätta för skurkarna var han befinner sig.
På flera sätt påminner filmen MACGRUBER om Johan Wanloos webserie Rock Manlyfist. Det här skulle kunna ha varit en film om Manlyfist. Det är bara det att Wanloo lyckas med sin parodi på 80-talets actionhjältar, medan Forte och Taccone inte verkar veta vad som är roligt eller ej.
Den märkligaste detaljen är att MacGruber, som aldrig använder sig av vapen, ska vara något slags variant på McGyver, men istället blir en Ramboparodi. MacGruber beter sig ibland som Rambo och filmen innehåller enorma mängder blodigt, realistiskt våld. Vi pratar inte Monty Python-splatter, utan typiskt, "seriöst" actionsplatter. Och det är förstås inte roligt. Visst, det kan vara roligt när Seagal går för långt i någon av sina filmer; jag skrattar alltid åt MARKED FOR DEATH, men ultravåld hör inte hemma i en rak komedi.
Språket är genomgående väldigt grovt och det är samma sak där - jag tycker inte att det är roligt med folk som konstant är fula i mun. Jag får intrycket att filmens upphovsmän främst är ute efter att chocka pryda amerikaner.
Rent allmänt faller de flesta skämt i filmen platt till marken. Det är minsann inte mycket som funkar.
Men jag vågar dock ge filmen en gentil tvåa i betyg. För de grejor som trots allt funkar är kul. Det är kul när MacGruber står barbröstad och spelar saxofon i blått motljus i inledningen. Det är roligt när MacGruber samlar ihop sitt gäng superhårdingar. Och MacGrubers speciella avledningsmanöver är otroligt rolig - han klär av sig naken och sticker upp en sellerikvist i röven för att förvirra fienden.Ja, och så uppskattar jag att få återse Powers Boothe.
Ryan Phillippe ser nästan generad ut i alla sina scener. Jag förstår honom. MACGRUBER är ingen film att prioritera.
Något av det jobbigaste eller pinsammaste eller tristaste man kan titta på, är komedier som inte är roliga. I synnerhet filmer där de på duken hela tiden anstränger sig till bristningsgränsen för att det ska bli fruktansvärt kul, medan vi i publiken mest gapar och undrar vad i helvete det är vi tittar på. Typexempel är till exempel EPIC MOVIE och liknande, totalt misslyckade parodier.
Riktigt så illa är det inte ställt med MACGRUBER, en film som inte gick något vidare på bio i USA och mest blev omskriven som vulgär och osmaklig.
MACGRUBER bygger på en sketchfigur ur SATURDAY NIGHT LIVE spelad av Will Forte (som även står för manus till den här filmen), och jag har aldrig sett honom tidigare. Men ja, detta är alltså ännu en film baserad på figurer från SNL - de börjar bli en hel del nu. I vissa fall blir resultaten bra - som fallet var med WAYNE'S WORLD-filmerna - men i de flesta fall blir det ... inte bra.
Problemet är bara att MacGruber drog sig tillbaka för tio år sedan efter att Cunth dödat hans blivande fru under bröllopsakten. Nu lever MacGruber som munk i Rio Bamba i Equador. Först vägrar MacGruber åta sig uppdraget, men självklart kommer han på bättre tankar och gräver upp sin gamla outfit från 80-talet och klipper hockeyfrilla.
MacGruber samlar ihop ett gäng superhårdingar från förr - alla utom en, som stryks från listan, eftersom han blivit bög. Dock råkar hela teamet av misstag spränga sig själva i luften på väg till planet som ska ta dem till Cunth. Därför förses MacGruber med två nya assistenter - Vicki St Elmo (Kristen Wiig) och löjtnant Dixon Piper (Ryan Phillippe), två personer som inte har så mycket till övers för MacGruber och dennes aldrig särskilt logiska planer och handlingar, som till exempel hela tiden berätta för skurkarna var han befinner sig.
På flera sätt påminner filmen MACGRUBER om Johan Wanloos webserie Rock Manlyfist. Det här skulle kunna ha varit en film om Manlyfist. Det är bara det att Wanloo lyckas med sin parodi på 80-talets actionhjältar, medan Forte och Taccone inte verkar veta vad som är roligt eller ej.
Den märkligaste detaljen är att MacGruber, som aldrig använder sig av vapen, ska vara något slags variant på McGyver, men istället blir en Ramboparodi. MacGruber beter sig ibland som Rambo och filmen innehåller enorma mängder blodigt, realistiskt våld. Vi pratar inte Monty Python-splatter, utan typiskt, "seriöst" actionsplatter. Och det är förstås inte roligt. Visst, det kan vara roligt när Seagal går för långt i någon av sina filmer; jag skrattar alltid åt MARKED FOR DEATH, men ultravåld hör inte hemma i en rak komedi.
Språket är genomgående väldigt grovt och det är samma sak där - jag tycker inte att det är roligt med folk som konstant är fula i mun. Jag får intrycket att filmens upphovsmän främst är ute efter att chocka pryda amerikaner.
Rent allmänt faller de flesta skämt i filmen platt till marken. Det är minsann inte mycket som funkar.
Men jag vågar dock ge filmen en gentil tvåa i betyg. För de grejor som trots allt funkar är kul. Det är kul när MacGruber står barbröstad och spelar saxofon i blått motljus i inledningen. Det är roligt när MacGruber samlar ihop sitt gäng superhårdingar. Och MacGrubers speciella avledningsmanöver är otroligt rolig - han klär av sig naken och sticker upp en sellerikvist i röven för att förvirra fienden.Ja, och så uppskattar jag att få återse Powers Boothe.
Ryan Phillippe ser nästan generad ut i alla sina scener. Jag förstår honom. MACGRUBER är ingen film att prioritera.
Razzies är fortfarande inte roligt
Förra året skrev jag en grej om The Razzie Awards i samband med att nomineringarna offentliggjordes. De påstår att de delar ut priser till årets sämsta filmer och skådisar, men så är ju inte fallet. De belönar filmer som kanske blivit lite misslyckade eller floppat. Det är ytterst sällan de nominerade filmerna är skitdåliga. Jämför med filmer som verkligen är dåliga på riktigt; osebara filmer.
Här är årets npmineringar. Jag kommenterar väl en del med fet stil.
Årets sämsta film
Twilight Saga: Eclipse - Dum och tråkig, men värd ett uselhetspris? Nej.
The Last Airbender - Den här är verkligen extremt skitdålig.
The Bounty Hunter - Varför då? Förvisso satte jag ett groteskt överbetyg på den här... Hur kan man slänga denna i samma fack som THE LAST AIRBENDER?
Sex & The City 2 - Okej, den här är hemsk...
Vampires Suck - En vanlig, taskig parodifilm. Inte exceptionellt dålig.
Årets sämsta skådespelerska
Jennifer Aniston: The Bounty Hunter - Jag tyckte hon var till sin fördel här.
Miley Cyrus: The Last Song - Hon var väl inte så kass?
The Four "Gal Pals": Sex & The City 2 - De var inte kassa, det var materialet som sög.
Megan Fox: Jonah Hex - Jo, hon är kass i en meningslös roll.
Kristen Stewart 'Twilight Saga: Eclipse - Kass? Nej, bara tråkig.
Årets sämsta skådespelare
Ashton Kutcher: Killers och Valentine's Day - Standard-Kutcherroller.
Gerard Butler: The Bounty Hunter - Standard-Butler.
Jack Black: Gulliver's Travels - Den här har jag inte sett.
Robert Pattinson: The Twilight Saga: Eclipse and Remember Me - Som med Stewart, han är bara trist.
Taylor Lautner: The Twilight Saga: Eclipse - ...Och han är lika trist.
Årets sämsta kvinnliga biroll
Jessica Alba: The Killer Inside Me, Little Fockers, Machete, och Valentine's Day - Va?! Allvarligt talat: de måste ha något emot stackars Alba. Det här är ogrundad kritik.
Cher: Burlesque - Har jag ännu inte sett.
Liza Minnelli: Sex & The City 2 - Biroll? Hon har en mycket liten cameo som inte bör räknas.
Nicola Peltz: The Last Airbender - Alla var dåliga i den här.
Barbra Streisand: Little Fockers - Jasså? På vilket sätt var hon så dålig i denna lilla roll?
Årets sämsta manliga biroll
George Lopez: Marmaduke, The Spy Next Door, och Valentine's Day - Honom minns jag inte alls.
Billy Ray Cyrus: The Spy Next Door - Kass film, men minns inte rollen.
Dev Patel: The Last Airbender - Som sagt, alla var kassa i den här filmen.
Jackson Rathbone: The Last Airbender, och The Twilight Saga: Eclipse - Se ovan.
Rob Schneider: Grown Ups - Han tillhörde de roligaste inslaten i den här filmen.
Årets sämsta regi
Sylvester Stallone: The Expendables - Äh, kom igen!
Jason Friedberg & Aaron Seltzer: Vampires Suck
Michael Patrick King: Sex & The City 2
M. Night Shymalan: The Last Airbender - Den här har tveklöst sämst regi.
David Slade: The Twilight Saga: Eclipse
Årets sämsta ensemble
Samtliga medverkande i Sex & The City 2 - Dött lopp mellan de tre förstnämda filmerna.
Samtliga medverkande i The Twilight Saga: Eclipse
Samtliga medverkande i The Last Airbender
Jennifer Aniston & Gerard Butler: The Bounty Hunter
Josh Brolins Face & Megan Foxs Voice: Jonah Hex
Årets sämsta 3D-film
Cats & Dogs 2: Revenge Of Kitty Galore
Clash of the Titans
The Last Airbender - Den här lär säkert vinna. Det SKA den göra.
Nutcracker 3D
Saw 3D
Årets sämsta manus
Last Airbender - Den klara segraren, det går inte att underträffa den här.
Little Fockers
Sex & The City 2
Twilight Saga: Eclipse
Vampires Suck
Årets sämsta uppföljare/remake/ripoff
The Twilight Saga: Eclipse
Clash of the Titans
The Last Airbender - Striden är hård, men Shyamalan får ta mest stryk.
Sex & The City 2
Vampires Suck!
Här är årets npmineringar. Jag kommenterar väl en del med fet stil.
Årets sämsta film
Twilight Saga: Eclipse - Dum och tråkig, men värd ett uselhetspris? Nej.
The Last Airbender - Den här är verkligen extremt skitdålig.
The Bounty Hunter - Varför då? Förvisso satte jag ett groteskt överbetyg på den här... Hur kan man slänga denna i samma fack som THE LAST AIRBENDER?
Sex & The City 2 - Okej, den här är hemsk...
Vampires Suck - En vanlig, taskig parodifilm. Inte exceptionellt dålig.
Årets sämsta skådespelerska
Jennifer Aniston: The Bounty Hunter - Jag tyckte hon var till sin fördel här.
Miley Cyrus: The Last Song - Hon var väl inte så kass?
The Four "Gal Pals": Sex & The City 2 - De var inte kassa, det var materialet som sög.
Megan Fox: Jonah Hex - Jo, hon är kass i en meningslös roll.
Kristen Stewart 'Twilight Saga: Eclipse - Kass? Nej, bara tråkig.
Årets sämsta skådespelare
Ashton Kutcher: Killers och Valentine's Day - Standard-Kutcherroller.
Gerard Butler: The Bounty Hunter - Standard-Butler.
Jack Black: Gulliver's Travels - Den här har jag inte sett.
Robert Pattinson: The Twilight Saga: Eclipse and Remember Me - Som med Stewart, han är bara trist.
Taylor Lautner: The Twilight Saga: Eclipse - ...Och han är lika trist.
Årets sämsta kvinnliga biroll
Jessica Alba: The Killer Inside Me, Little Fockers, Machete, och Valentine's Day - Va?! Allvarligt talat: de måste ha något emot stackars Alba. Det här är ogrundad kritik.
Cher: Burlesque - Har jag ännu inte sett.
Liza Minnelli: Sex & The City 2 - Biroll? Hon har en mycket liten cameo som inte bör räknas.
Nicola Peltz: The Last Airbender - Alla var dåliga i den här.
Barbra Streisand: Little Fockers - Jasså? På vilket sätt var hon så dålig i denna lilla roll?
Årets sämsta manliga biroll
George Lopez: Marmaduke, The Spy Next Door, och Valentine's Day - Honom minns jag inte alls.
Billy Ray Cyrus: The Spy Next Door - Kass film, men minns inte rollen.
Dev Patel: The Last Airbender - Som sagt, alla var kassa i den här filmen.
Jackson Rathbone: The Last Airbender, och The Twilight Saga: Eclipse - Se ovan.
Rob Schneider: Grown Ups - Han tillhörde de roligaste inslaten i den här filmen.
Årets sämsta regi
Sylvester Stallone: The Expendables - Äh, kom igen!
Jason Friedberg & Aaron Seltzer: Vampires Suck
Michael Patrick King: Sex & The City 2
M. Night Shymalan: The Last Airbender - Den här har tveklöst sämst regi.
David Slade: The Twilight Saga: Eclipse
Årets sämsta ensemble
Samtliga medverkande i Sex & The City 2 - Dött lopp mellan de tre förstnämda filmerna.
Samtliga medverkande i The Twilight Saga: Eclipse
Samtliga medverkande i The Last Airbender
Jennifer Aniston & Gerard Butler: The Bounty Hunter
Josh Brolins Face & Megan Foxs Voice: Jonah Hex
Årets sämsta 3D-film
Cats & Dogs 2: Revenge Of Kitty Galore
Clash of the Titans
The Last Airbender - Den här lär säkert vinna. Det SKA den göra.
Nutcracker 3D
Saw 3D
Årets sämsta manus
Last Airbender - Den klara segraren, det går inte att underträffa den här.
Little Fockers
Sex & The City 2
Twilight Saga: Eclipse
Vampires Suck
Årets sämsta uppföljare/remake/ripoff
The Twilight Saga: Eclipse
Clash of the Titans
The Last Airbender - Striden är hård, men Shyamalan får ta mest stryk.
Sex & The City 2
Vampires Suck!
Oscarsnomineringarna är här...
...och inte helt oväntat/tack och lov blev oerhört chanslösa I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR inte nomerad till bästa utländska film.
Här är den kompletta listan (noterar att jag sett fem av de filmer som är nominerade till bästa film):
Här är den kompletta listan (noterar att jag sett fem av de filmer som är nominerade till bästa film):
Best motion picture of the year
- Black Swan (Fox Searchlight) A Protozoa and Phoenix Pictures Production
Mike Medavoy, Brian Oliver and Scott Franklin, Producers - The Fighter (Paramount) A Relativity Media Production
David Hoberman, Todd Lieberman and Mark Wahlberg, Producers - Inception (Warner Bros.) A Warner Bros. UK Services Production
Emma Thomas and Christopher Nolan, Producers) - The Kids Are All Right (Focus Features) An Antidote Films, Mandalay Vision and Gilbert Films Production
Gary Gilbert, Jeffrey Levy-Hinte and Celine Rattray, Producers - The King's Speech (The Weinstein Company) A See-Saw Films and Bedlam Production
Iain Canning, Emile Sherman and Gareth Unwin, Producers - 127 Hours (Fox Searchlight) An Hours Production
Christian Colson, Danny Boyle and John Smithson, Producers - The Social Network (Sony Pictures Releasing) A Columbia Pictures Production
Scott Rudin, Dana Brunetti, Michael De Luca and Ceán Chaffin, Producers - Toy Story 3 (Walt Disney) A Pixar Production
Darla K. Anderson, Producer - True Grit (Paramount) A Paramount Pictures Production
Scott Rudin, Ethan Coen and Joel Coen, Producers - Winter's Bone (Roadside Attractions) A Winter's Bone Production
Anne Rosellini and Alix Madigan-Yorkin, Producers
Performance by an actor in a leading role
- Javier Bardem in "Biutiful" (Roadside Attractions)
- Jeff Bridges in "True Grit" (Paramount)
- Jesse Eisenberg in "The Social Network" (Sony Pictures Releasing)
- James Franco in "127 Hours" (Fox Searchlight)
Performance by an actor in a supporting role
- Christian Bale in "The Fighter" (Paramount)
- John Hawkes in "Winter's Bone" (Roadside Attractions)
- Jeremy Renner in "The Town" (Warner Bros.)
- Mark Ruffalo in "The Kids Are All Right" (Focus Features)
- Geoffrey Rush in "The King's Speech" (The Weinstein Company)
Performance by an actress in a leading role
- Annette Bening in "The Kids Are All Right" (Focus Features)
- Nicole Kidman in "Rabbit Hole" (Lionsgate)
- Jennifer Lawrence in "Winter's Bone" (Roadside Attractions)
- Natalie Portman in "Black Swan" (Fox Searchlight)
- Michelle Williams in "Blue Valentine" (The Weinstein Company)
Performance by an actress in a supporting role
- Amy Adams in "The Fighter" (Paramount)
- Helena Bonham Carter in "The King's Speech" (The Weinstein Company)
- Melissa Leo in "The Fighter" (Paramount)
- Hailee Steinfeld in "True Grit" (Paramount)
- Jacki Weaver in "Animal Kingdom" (Sony Pictures Classics)
Best animated feature film of the year
- How to Train Your Dragon (Paramount) Chris Sanders and Dean DeBlois
- The Illusionist (Sony Pictures Classics) Sylvain Chomet
- Toy Story 3 (Walt Disney) Lee Unkrich
Art Direction
- Alice in Wonderland (Walt Disney), Robert Stromberg (Production Design), Karen O'Hara (Set Decoration)
- Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 (Warner Bros.), Stuart Craig (Production Design), Stephenie McMillan (Set Decoration)
- Inception (Warner Bros.), Guy Hendrix Dyas (Production Design), Larry Dias and Doug Mowat (Set Decoration)/span>
- The King's Speech (Paramount), Eve Stewart (Production Design), Judy Farr (Set Decoration)
- True Grit (Paramount), Jess Gonchor (Production Design), Nancy Haigh (Set Decoration)
Achievement in Cinematography
- Black Swan (Fox Searchlight) Matthew Libatique
- Inception (Warner Bros.) Wally Pfister
- The King's Speech (The Weinstein Company) Danny Cohen
- The Social Network (Sony Pictures Releasing) Jeff Cronenweth
- True Grit (Paramount) Roger Deakins
Achievement in costume design
- Alice in Wonderland (Walt Disney) Colleen Atwood
- I Am Love (Magnolia Pictures) Antonella Cannarozzi
- The King's Speech (The Weinstein Company) Jenny Beavan
- The Tempest (Miramax) Sandy Powell
- True Grit (Paramount) Mary Zophres
Achievement in directing
- Black Swan (Fox Searchlight), Darren Aronofsky
- The Fighter (Paramount), David O. Russell
- The King's Speech (The Weinstein Company), Tom Hooper
- The Social Network (Sony Pictures Releasing), David Fincher
- True Grit (Paramount), Joel Coen and Ethan Coen
Best Documentary Feature
- Exit through the Gift Shop (Producers Distribution Agency) Banksy and Jaimie D'Cruz A Paranoid Pictures Production
- Gasland Josh Fox and Trish Adlesic A Gasland Production
- Inside Job (Sony Pictures Classics) Charles Ferguson and Audrey Marrs A Representational Pictures Production
- Restrepo (National Geographic Entertainment) Tim Hetherington and Sebastian Junger An Outpost Films Production
- Waste Land Lucy Walker and Angus Aynsley (Arthouse Films) An Almega Projects Production
Best documentary short subject
- Killing in the Name Nominees to be determined A Moxie Firecracker Films Production
- Poster Girl Nominees to be determined A Portrayal Films Production
- Strangers No More Karen Goodman and Kirk Simon A Simon & Goodman Picture Company Production
- Sun Come Up Jennifer Redfearn and Tim Metzger A Sun Come Up Production
- The Warriors of Qiugang Ruby Yang and Thomas Lennon A Thomas Lennon Films Production
Achievement in film editing
- Black Swan (Fox Searchlight) Andrew Weisblum
- The Fighter Paramount Pamela Martin
- The King's Speech (The Weinstein Company) Tariq Anwar
- 127 Hours (Fox Searchlight) Jon Harris
- The Social Network (Sony Pictures Releasing) Angus Wall and Kirk Baxter
Best foreign language film of the year
- Biutiful Mexico
- Dogtooth Greece
- In a Better World Denmark
- Incendies Canada
- Outside the Law (Hors-la-loi) Algeria
Achievement in makeup
- Achievement in makeup (Sony Pictures Classics) Adrien Morot
- The Way Back (Newmarket Films in association with Wrekin Hill Entertainment and Image Entertainment) Edouard F. Henriques, Gregory Funk and Yolanda Toussieng
- The Wolfman (Universal) Rick Baker and Dave Elsey
Achievement in music written for motion pictures (Original score)
- How to Train Your Dragon (Paramount) John Powell
- Inception (Warner Bros.) Hans Zimmer
- The King's Speech (The Weinstein Company) Alexandre Desplat
- 127 Hours (Fox Searchlight) A.R. Rahman
- The Social Network (Sony Pictures Releasing) Trent Reznor and Atticus Ross
Achievement in music written for motion pictures (Original song)
- Coming Home from Country Strong (Sony Pictures Releasing (Screen Gems)) Music and Lyric by Tom Douglas, Troy Verges and Hillary Lindsey
- I See the Light from Tangled (Walt Disney) Music by Alan Menken Lyric by Glenn Slater
- If I Rise from 127 Hours (Fox Searchlight) Music by A.R. Rahman Lyric by Dido and Rollo Armstrong
- We Belong Together from Toy Story 3 (Walt Disney) Music and Lyric by Randy Newman
Best animated short film
- Day & Night (Walt Disney) A Pixar Animation Studios Production Teddy Newton
- The Gruffalo A Magic Light Pictures Production Jakob Schuh and Max Lang
- Let's Pollute A Geefwee Boedoe Production Geefwee Boedoe
- The Lost Thing (Nick Batzias for Madman Entertainment) A Passion Pictures Australia Production Shaun Tan and Andrew Ruhemann
- Madagascar, carnet de voyage (Madagascar, a Journey Diary) A Sacrebleu Production Bastien Dubois
Best live action short film
- The Confession (National Film and Television School) A National Film and Television School Production Tanel Toom
- The Crush (Network Ireland Television) A Purdy Pictures Production Michael Creagh
- God of Love A Luke Matheny Production Luke Matheny
- Na Wewe (Premium Films) A CUT! Production Ivan Goldschmidt
- Wish 143 A Swing and Shift Films/Union Pictures Production Ian Barnes and Samantha Waite
Achievement in sound editing
- Inception (Warner Bros.) Richard King
- Toy Story 3 (Walt Disney) Tom Myers and Michael Silvers
- Tron: Legacy (Walt Disney) Gwendolyn Yates Whittle and Addison Teague
- True Grit (Paramount) Skip Lievsay and Craig Berkey
- Unstoppable (20th Century Fox) Mark P. Stoeckinger
Achievement in sound mixing
- Inception (Warner Bros.) Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo and Ed Novick
- The King's Speech (The Weinstein Company) Paul Hamblin, Martin Jensen and John Midgley
- Salt (Sony Pictures Releasing) Jeffrey J. Haboush, Greg P. Russell, Scott Millan and William Sarokin
- The Social Network (Sony Pictures Releasing) Ren Klyce, David Parker, Michael Semanick and Mark Weingarten
- True Grit (Paramount) Skip Lievsay, Craig Berkey, Greg Orloff and Peter F. Kurland
Achievement in visual effects
- Alice in Wonderland (Walt Disney) Ken Ralston, David Schaub, Carey Villegas and Sean Phillips
- Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 (Warner Bros.) Tim Burke, John Richardson, Christian Manz and Nicolas Aithadi
- Hereafter (Warner Bros.) Michael Owens, Bryan Grill, Stephan Trojanski and Joe Farrell
- Inception (Warner Bros.) Paul Franklin, Chris Corbould, Andrew Lockley and Peter Bebb
- Iron Man 2 (Paramount and Marvel Entertainment, Distributed by Paramount) Janek Sirrs, Ben Snow, Ged Wright and Daniel Sudick
Adapted screenplay
- 127 Hours (Fox Searchlight), Screenplay by Danny Boyle & Simon Beaufoy
- The Social Network (Sony Pictures Releasing), Screenplay by Aaron Sorkin
- Toy Story 3 (Walt Disney), Screenplay by Michael Arndt. Story by John Lasseter, Andrew Stanton and Lee Unkrich
- True Grit (Paramount), Written for the screen by Joel Coen & Ethan Coen
- Winter's Bone (Roadside Attractions), Adapted for the screen by Debra Granik & Anne Rosellini
Original screenplay
- Another Year (Sony Pictures Classics), Written by Mike Leigh
- The Fighter (Paramount), Screenplay by Scott Silver and Paul Tamasy & Eric Johnson. Story by Keith Dorrington & Paul Tamasy & Eric Johnson
- Inception (Warner Bros.), Written by Christopher Nolan
- The Kids Are All Right (Focus Features), Written by Lisa Cholodenko & Stuart Blumberg
- The King's Speech (The Weinstein Company), Screenplay by David Seidler
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
