Bio: TRON: Legacy

Images copyright © Disney Enterprises, Inc.

Herrejösses, gissa om jag ville se Steven Lisbergers TRON som liten på 1982. Eller snarare som ung tonåring. Jag hade läst om den. Jag hade sett bilder ur den. Det såg ut att vara en sanslöst cool film. Och så var ju Bruce Boxleitner med i den! Boxleitner blev stjärna i Sverige som Luke Macahan 1978. När FAMILJEN MACAHAN gick i repris i början av 80-talet blev han ännu mer populär. Men var det inte Jeff Bridges som spelade hjälten i TRON? Jo, det var det, men 1982 visste väl ingen vem han var. Däremot var ju faktiskt Jeffs far Lloyd Bridges med i FAMILJEN MACAHAN!

Jag minns inte varför, men jag såg aldrig TRON när den gick på bio. Kanske visades den aldrig i Landskrona - eller ens i Helsingborg. Faktum är att jag inte lyckades se filmen förrän någon kabelkanal visade den en bit in på 90-talet, när jag var hyfsat vuxen. Och jag tyckte filmen var ... skittråkig. Och korkad.

Ni förstår, jag accepterade inte filmens premisser. Jeff Bridges spelade hackern och spelhallsägaren Kevin Flynn, som av någon anledning sögs in i ett av spelens digitala värld, där han blev spelfiguren Clu. I denna värld tvingades han samarbeta med Tron (Boxleitner) för att slåss mot det ondskefulla Master Control-programmet.

Vänta lite nu: Flynn sugs in i ett TV-spel. Okej, det kan jag köpa. Men om han och alla andra rollfigurer, samt alla fordon är figurer och prylar i ett TV-spel, då borde de ju inte kunna kontrollera sina egna rörelser och handlingar. Nej, rimligtvis borde de ju styras av ungarna som hänger i spelhallen och stoppar mynt på maskinerna.

Tja, kanske tänker jag för mycket. Men i vilket fall: filmen var trist. Tydligen tyckte även biopubliken 1982 att TRON var trist - filmen blev en flopp. Det här var en dyr produktion från Disney och marknadsfördes som den första filmen med datoranimeringar. Detta var dock en sanning med modifikation. Datorerna var inte tillräckligt avancerade på den tiden, så merparten av "datoreffekterna" tecknades för hand.

28 år senare kommer så uppföljaren. TRON: LEGACY. I 3D. 28 år... Det betyder ju att de fans som såg originalet när det var nytt är åtminstone 40 idag. Och vi andra som inte är fans har verkligen inte väntat med spänning på en ny film om Tron.

Jag kan inte påstå att jag vet varför TRON: LEGACY har gjorts, men originalet har byggt upp ett litet kultrykte under de senaste decennierna. Filmen är betydligt mer populär nu än när den kom. Och 3D är ju också populärt just nu. Visst vore väl en TRON 2 vara perfekt för att visa upp flashiga 3D- och datoreffekter, eller hur? verkar man ha resonerat.

TRON: LEGACY, som regisserats av långfilmsdebuterande Joseph Kosinski, inleds med en text som upplyser om att många scener i filmen är i 2D, men att vi ändfå ska behålla 3D-glasögonen på genom hela filmen. Efter en väldigt cool TRON-version av Disneys logga, börjar filmen - i 2D. Jeff Bridges är tillbaka som Kevin Flynn, året är 1989 och han har en liten son; Sam. En kväll, efter att han berättat för lille Sam om äventyren i datorvärlden, lämnar Kevin huset och kommer aldrig mer tillbaka.

Därefter hoppar vi till 2010. Sam (Garrett Hedlund) är nu 27 och vill inte ha något med farsans supermäktiga datorföretag att göra. Sam gillar inte vad de sysslar med. De tillverkar något slags supersäkert virusprogram, en gång i tiden utvecklat av Kevin - ett program avsett att vara gratis och som ska spridas som freeware, men som företaget säljer för dyra pengar. Sam stjäler programmet och laddar upp det på Internet. En kille som jobbar åt företaget spelas av Cillian Murphy, som inte finns med i rollistan, och filmskaparna missar aldrig en möjlighet att visa upp att det är en Nokia N8 Sam använder för att sno all data med.

Plötsligt får Kevins gamle vän och kollega Alan (Bruce Boxleitner) ett meddelande på sin personsökare. Ett meddelande från någon ... speciell. Uppenbarligen släpar Alan forfarande omkring på sin mer än tjugo år gamla personsökare, och numret som visas på displayen är Kevins - ett nummer som varit avstängt i tjugo år. Detta innebär att Sam måste återvända till Flynn's Arcade (som varit stängt i decdennier, men allting finns kvar där; spel och allt, och allt verkar funka än), han hittar Kevins hemliga rum - och han lyckas hoppa in i TRONs digitala värld. Kevin, som alla trott är död, är av allt att döma levande. När Sam kliver in i spelvärlden, blir filmen 3D - ungefär som när TROLLKARLEN FRÅN OZ blir färgfilm.

Nästan omedelbart springer Sam på Clu, som fortfarande ser ut att vara 35 och som fortfarande spelas av Jeff Bridges, försedd med ett datagenererat ansikte som får honom att se yngre ut. Men Clu visar sig vara ond. Sam inser att han måste hitta sin riktiga farsa, vilket han snart också gör. Kevin är nu en skäggig man i 60-årsåldern, och han är fången i en värld hanen gång skapade.

Med hjälp av krigarbruden Quorra (Olivia Wilde) försöker Sam kämpa sig ut ur den digitala världen och tillbaka in i verkligheten. Tron dyker upp och hjälper till han med. Tron bär en hjälm med visir, så filmskaparna slapp för det mesta att att göra en CGI-version föreställande en yngre Bruce Boxleitner.

TRON: LEGACY fick mig verkligen att klia mig i huvudet. Vad fan var det jag satt och tittade på? Vad fan tänkte manusförfattarna - de var sex (6!) stycken - på? Är detta verkligen tänkt att bli julens stora blockbuster? Om Disney tror detta, tror den nog fel.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och skriva om den här filmen. Några kollegor och jag hade en lång diskussion om den efter pressvisningen. Kosinskis film lider av flera problem. Den är mycket, mycket pretentiös. Den är pompös. Den är otroligt pratig. Den är långsam. Den är humorbefriad. Jag kände att jag var på väg att nicka till flera gånger. Rollfigurerna är inte speciellt kul och de är oengagerande.

Faktum är att TRON: LEGACY ligger jävligt nära att vara en kalkon. Den går en farlig balansgång. Kanske är det här en kalkon? En förklädd kalkon? Den här prylen är i alla fall tillräckligt gravallvarlig och fånig för att kvala in.

Å andra sidan finns det flera saker jag gillar med filmen. Jeff Bridges är förstås en av mina favoritskådisar, han är alltid bra - och det är intressant att se honom  spela en yngre upplaga av sig själv. Olivia Wilde är otroligt hott som Quorra. Och det är trevligt att se den alltid sympatiske Bruce Boxleitner tillbaka på en bioduk, han har gjort lite för många B-filmer på sistone, herregud, han har ju till och med medverkat i filmer från mockbusterbolaget The Asylum!

Det här är en väldigt snygg film. Den är läcker. Men eftersom allting är svart, mörkt eller neonblått, blir det irriterande att titta på det här i över två timmar - och det blir nästan sövande. Det är också svårt att se vad som sker under actionscenerna, eftersom det enda vi ser är lysande blå linjer i mörkret. I alla fall lite för ofta. 3D-effekterna är absolut ingenting att skriva hem om - för det mesta är det omöjligt att avgöra om det verkligen är 3D eller inte (den svenska texten är dock i 3D hela tiden).

Jag gillar att TRON-filmerna utspelar sig i en helt egen värld. Det handlar inte bara om en modifierad version av vår egen värld - som i BLADE RUNNER - utan om en helt ny värld, med en helt annan look och känsla. Men när det kommer till logik, köper jag det inte. Och eftersom jag ju är en gammal rockare gillar jag inte att den enda musik man lyssnar på i TRONs värld är syntpop - franska bandet Daft Punk står för filmmusiken.

Nej, jag tror inte att TRON: LEGACY kommer att bli någon större framgång. Den kommer att locka storpublik under öppningshelgen, men jag gissar att kidsen kommer att tycka att det här är alldeles för tråkigt (vilket det är) - det här är ingen popcornrulle. Men jag kan också tänka mig att de rabiata fansen av 1982 års film kommer att trycka att den här uppföljaren är lika fascinerande och spännande, och de kommer inte att hålla med mig om att det här eventuellt är en kalkon.

Men eftersom det tog tid innan jag lyckades skriva den här recensionen, har jag hunnit tänka igenom det hela lite mer - och har beslutat mig för att sänka det ursprungliga betyget.

Men! Medan jag såg TRON: LEGACY kom jag att tänka på någonting. Vet ni vad jag skulle vilja se? En uppföljare till THE LAST STARFIGHTER från 1984! Ni vet, den där filmen om en tonåring som är skitbra på att spela TV-spel och som därför rekryteras av en rymdflotta för att kastas in i ett STAR WARS-liknande äventyr. Hallå, Hollywood! När får vi se den filmen?

 

 

(Biopremiär 17/12)