Seriestrippar

I förmiddags hade Malmö förvandlats till Brios labyrintspel - i en gigantisk, vit version. På vägen till Filmstaden gick jag och mina medfotgängare i smala, djupa gångar längs oskottade trottoarer. Det verkade ha fallit en halv meter snö under natten.

I eftermiddags ringlade en bilkö genom centrum, genom Triangeln. Dubbla filer, arga, tutande bilister. Allting stod stilla.

Men Sydsvenskan kom i alla fall med lite goda nyheter. De har nämligen gjort om sin seriesida på ett lika oväntat som unikt sätt.

I dagsstripparnas barndom tog serierna upp stort utrymme i dagstidningarna, vilka förstås hade rejält tilltaget format. Stripparna kunde vara på fyra-fem rutor, söndagsserierna tog upp hela sidor. Därefter har serierna krympt för varje decennium - och till och med morgontidningarna har krympt till kvällstidningsformat.

Men nu har Sydsvenskans läsare klagat. De tycker att serierna är så små att de blivit oerhört svårlästa. I synnerhet Rocky, kan jag tänka mig.

Därför har de slängt ut (den usla) Morrgan & Klös och blåst upp formatet på stripparna! Jodå. Sidan ser påtagligt annorlunda ut. Serierna är dock de gamla vanliga, men på söndagar ska två nya tillkomma. Dels Biller av Malin Biller, och det är ju kul. Och så ska man köra Elvis. Den har ju slutat att gå i Metro och verkar saknas av den tidningens läsare. Jag kommer ihåg när Elvis blev utslängd ur Helsingborgs Dagblad. En väldig massa läsare hade reagerat på ett tampongskämt.

Fast det är klart, en gång gjorde gamla, fina NST om sin seriesida totalt, och tog in Ernie, Larson och en del liknande. Det varade inte länge. Läsarna hävdade att de inte var kul, de förstod dem inte, och snart var Hagbard och det gamla gardet tillbaka.

Sydsvenskans Martin Andersson berättar på ledarplats att man en gång slängde ut Laban ur Sydsvenskan. Det höll en månad innan man tvingades ta in serien igen - läsarna krävde Laban i sin tidning, och den går där än. Den går även i Skånska Dagbladet.

Det är något märkligt med Laban. Jag har förstås aldrig gillat denna poänglösa, tråkiga serie. Ändå läser jag den varje dag. Och den börjar krypa under skinnet på mig. Mycket besynnerligt. Den är nästan aldrig rolig, eller har ens en tendens att vara rolig. Ibland innehåller den oväntade metaskämt, men den lockar inte till skratt. Ändå måste jag läsa den.

Innebär detta att jag blivit gubbe på riktigt?
Laban, som heter Fred Basset i original, skapades av skotten Alex Grahan 1963. Graham dog 1991, men en som heter Michael Martin tog då över serien. Jag minns inte Grahams version, men jag gissar att serien ser likadan ut nu som då. Precis som i så mycket brittisk populärkultur ser det ut att vara sent 60-tal även om det säkert är nutid. Och Laban ser verkligen ut som en brittisk serie.
Eller skotsk.