När barnen säger sitt

På 1980-talet, eller om det kanske var 90-talet - och vem vet, de håller kanske på med det än? - kunde det hända att Sveriges Radio fick för sig att låta barn ta över radion för en dag. Åtminstone P3. Alla gamla inkörda program leddes plötsligt av ungar. Med undantag för nyheterna.
Detta var förstås en osedvanligt dum idé. Slog jag på radion för att lyssna på SKIVOR TILL KAFFET eller RING SÅ SPELAR VI var det ju Hasse Tellemar och det gardet jag ville lyssna på, och inte en stammande, nervös ungjävel.
I fredags - på julafton - fick Sydsvenskan för sig att låta tjugo tioåringar från Malmö vara gästredaktörer. Självklart en dum idé. Vem vill väl ha små glyttar till frukostkaffet?
Fast nu fick de ju inte härja bäst de ville, de här barnen fick hålla sig till vissa avdelningar och verkar mest ha kommit med idéer som de ordinarie journalisterna tagit tag i. Fast på ett par ställen har ungarna skrivit själva. Två glyttar hade intervjuat en rektor och en mattant om skolmaten. Jo, självklart ägnades flera sidor åt skolmaten, det har ju varit barns största intresse och hatobjekt sedan urminnes tider. Varför maten alltid är äcklig. Jag tyckte maten var äcklig på 70-talet. När jag jobbade som lärare på 90-talet, tyckte jag den var helt okej - men ungarna tyckte den var äcklig.
...Och så hade Sydsvenskans kultursidor infiltrerats. Två tioåriga flickor recenserade nya NARNIA. Jo, jag träffade dem på pressvisningen. Jag presenterades som en farbror som vet allt om Åsa-Nisse. Men de visste inte vem Åsa-Nisse är, de små liven.
Deras recensioner såg ut precis som väntat. Överst på sidan låg ordinarie recensenten Michael Tappers recension, och han gav filmen en tvåa. Förstås. Och liksom jag lyfte han fram alla kristna allegorier.
Men småflickorna... Ja, vad tror ni? Jo, de hade skrivit varsin recension och de satte varsin femma. Vad annat? De tyckte att det var den bästa film som någonsin gjorts. Alla bör se den! Men man måste ha starka nerver...
Klart som fan att de tyckte att det var den bästa film som gjorts. När jag var i deras ålder tyckte jag att varje ny biofilm fullpackad med fräsiga specialeffekter var den bästa film som gjorts. STJÄRNORNAS KRIG. SUPERMAN THE MOVIE. MOONRAKER.
Jag vet inte riktigt vad Sydsvenskan ville med detta tilltag. Att låta barn och ungdomar skriva om film är alltid meningslöst, eftersom majoriteten är totalt okritiska och verkligen älskar NARNIA, HARRY POTTER, TWILIGHT och liknande, oavsett om de är bra eller inte.
Det hade onekligen varit intressantare om tidningens skribenter och recensenter bytte jobb med varandra för en dag. Vinskribenten Anders Fagerström recenserar hårdrock. Michael Tapper berättar hur han bakar butterkaka. Ledarskribenterna ritar Laban.