Konst: Ulf Lundell fläskar på

Lördagar är ju som kanske är bekant vernissagedagar här på TOPPRAFFEL!. Ja, inte bara här, utan i hela Malmö. Gallerierna öppnar ju inte på lördagar bara för att TOPPRAFFEL!s eleganta redaktion kommer på besök.

Således var det dags för ännu en vernissagerunda igår - om än en väldigt kort sådan. Det hölls nämligen bara en vernissage igår. Henrik på Rönnquist & Rönnquist slog upp dörrarna för att förevisa galleriets nya attraktion - vilken säkert lär locka en hel del nyfikna. Övre våningen upptas nämligen av verk av Ulf Lundell.

Nej, han var där inte själv, Lundell. Det är han visst aldrig. Henrik Rönnquist berättade att han jobbat med Lundell sedan 1992, men aldrig träffat honom.

Vaddå, gillar du Ulf Lundell? Det trodde jag inte! utbrister kanske du medan du trycker i dig en macka med stekt falukorv och grovkornig senap.

Och utbrister du detta, tror du rätt. Jag har aldrig gillat Ulf Lundell. Om man nu ska lyssna på Springsteen-rock, varför då inte lyssna på Bruce Springsteen? Istället för en svensk imitatör. Och Springsteen sjunger ju betydligt bättre. Jag har alltid irriterat mig på Lundells röst och intonation.

Hans böcker, då? Jag har bara läst "Jack", som råkar vara hans debut från 1975. Jag läste den mest för beskrivningarna av Stockholms porrklubbar. Han skriver väl bättre än han sjunger, men hans produktion intresserar mig inte alls. Eller kanske är det så att min inställning till människan kraftigt påverkar mitt intresse för verken. Ungefär som Oliver Stone.

Nå.

Men hur är Ulf Lundell som konstnär, då?

I galleriets främre rum hänger målningar. Eller är collage ett bättre ord? I vilket fall är de flesta av de här under all kritik.

Oftast handlar det om collage Lundell har kletat färg på. Och jag får inte riktigt ihop det. Han har klippt och klistrat ur olika tidningar, och det verkar inte finnas något större sammanhang mellan urklippen. Det känns som om han har klippt lite på måfå, saker han kanske tyckt varit kul. Jag vet inte. Det känns allt annat än genomtänkt. Jag får intrycket att han producerat alla dessa tavlor väldigt snabbt. Ett par av dem; de med flest och tjockast lager oljefärg, kanske aningen effektiva (åtminstone betraktade på håll), men som helhet känns det som att det egentligen knappt finns något att titta på i rummet.

I det bakre rummet; köket, blir det bättre. Där hänger nämligen Lundells grafiska blad. Till skillnad från oljemålningarna/collagen, är dessa återhållsamma och ibland direkt minimalistiska. Här fanns ett par jag tyckte riktigt bra om, till exempel en liten, väldigt stiliserad gitarr mot en stor, vit yta - och försedd med en enorm autograf. Bilden är bättre än min usla beskrivning av den.

Tar man sedan trappan ner till källaren väntar ytterligare en utställning. Där nere, där det är så lågt i tak att jag måste böja mig för att komma genom dörröppningarna, begår 23-åriga Paulina Sjölin sin debut. Rätt kaxigt: första gången hon ställer ut, gör hon det tillsammans med Ulf Lundell. Och spontant tycker jag att hon är bättre än den gamle rockern.

Det Sjölin sysslar med är varken nytt eller unikt. Tvärtom känns det ganska vanligt, till och med banalt. Det är grafiskt tilltalande bilder med väldigt tydliga budskap, om än med en rätt kluven helhetsbild. Budskapen - ofta utskrivna med ord - ska väl vara lite rebelliska och ifrågasätta det gamla vanliga; klasstillhörigheter, könsroller och så vidare, you know the drill. Och för att skapa en kontrast, sätts texterna intill mer eller mindre halvnakna brudar.  Glam och punk samtidigt. Eller porr och feminism.

I det här fallet innebär det att (de ganska klyschiga) budskapen blir osynliga. Åtminstone för mig. I synnerhet som jag har en känsla av att Sjölin gillar de småporriga brudarna på bilderna. Jag tror nog att hon skulle vinna på att enbart ägna sig åt att måla brudar och skita i budskapen, som väl ändå ingen bryr sig om.