En oerhört pinsam filmvisning

Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning kom jag att tänka på den här episoden från 1998 idag, och eftersom jag inte tror att jag tidigare återgett den, passar jag på att göra det nu. Det kan kanske vara trevligt medan 2010 krackelerar utanför husväggarna.
Jag och Fantastisk Filmfestivals delegation befann oss i Cannes, där vi lärde känna en jovialisk irländare vi kan kalla "Peter" (eftersom han heter det). När jag tänker efter hade vi lärt känna honom året innan, då han marknadsförde den usla actionkomedin THE ELIMINATOR, som vi utan att ha sett mer än trailern visade på FFF inför en stånkande, klagande publik. Men det var 1998 Peter gick loss på allvar.
Han ägnade sig åt något slags "guerilla marketing", och han var skicklig och framgångsrik. Det här året marknadsförde han en liten engelsk låg-lågbudgetfilm som hette TWO BAD MICE, och det gjorde han genom att i princip klottra reklam över hela Cannes. Han satte upp affischer och delade ut flyers. Han klistrade små lappar på stolpar och väggar. Och framför allt skrev han med krita på trottoarer och gator.
Det här var samma år den amerikanska versionen av GODZILLA skulle ha premiär, och Peter skrev bland annat "TWO BAD MICE KICK GODZILLA'S ASS" på marken. Filmen skulle visas på marknaden och Peter hade ritat ut pilar som visade hur man skulle gå för att komma till biografen. Grabben jobbade så hårt att hans kampanj uppmärksammades av the daily trades; marknadstidningarna som Variety, som kommer ut dagligen under festivalen.
Så blev det till slut dags för visning. Eftersom jag umgicks med Peter dagligen kände jag mig tvungen att gå och se vaffan det var.
Salongen visade sig vara fullsatt. Vi filmades av ett litet TV-team när vi äntrade biografen. Jag lyssnade på de andra i salongen; de berättade alla skrattande att de gått dit för att de sett Peters klotter.
TWO BAD MICE började...
...Och den visade sig vara fullkomligt vedervärdig.
Den är gjord av en som heter Mike Hakata och enligt IMDb klassas den som "comedy drama". Komedi? Nej. Nu kommer jag förvisso inte ihåg ett skit av filmen, men några möss syntes inte till. Handlingen kretsade kring några pundare eller småskurkar, eller vad de nu var. Redan i inledningen kände jag att något var fel. Det hela var extremt teatralt. Och det var pretentiöst. Men framför allt var det något makalöst tråkigt.
Publiken i den rätt stora salongen lämnade en efter en. Det var ett lämmeltåg ut. Själv vågade jag inte gå. Peter satt nämligen alldeles vid utgången och jag ville inte såra honom.
När filmen äntligen slutade var vi tre pers kvar i salongen. Orsaken till att det var ytterligare två man kvar, var att de killarna hade somnat.
När jag gick ut fick jag se det pinsammaste av allt. Det var så skämmigt att jag vände bort blicken och skyndade ut.
I foajén stod nämligen filmskaparna och TV-teamet. De hade planerat att intervjua publiken när de kom ut; kanske skulle det bli festligt och glammigt extramaterial till DVD:n - eller, '98 var DVD fortfarande lite väl nytt, men det skulle väl användas som marknadsföring (enligt IMDb är filmen från 1999).
Och så fanns det ingen att intervjua eftersom alla gått.
Killarna såg något makalöst besvikna och ledsna ut. Jag verkligen led med dem. Men vad skulle jag ha gjort? Gått fram och ljugit för dem? He he - tänk om jag ensam hade blivit extramaterial på DVD:n!
Nå.
Det var den lilla anekdoten det. Peter har jag fortfarande lite kontakt med.
...Annars, då? Bilen går bra?