En annan vresig herre

Jag tror inte att jag skrivit något om vädret den här sketna vintern. Det gör ju ändå alla andra. Men it goes without saying att jag tycker det här är lika jävligt som alla andra äldre än tio. Kallt och blött och illa skottat.
Men sen finns det förstås de tillfällen då snön och vintern kan te sig fullkomligt underbar. När det är vindstilla, solen gassar och snön gnistrar vit.
Som i förmiddags. Jag satt på McDonald's vid Triangeln och drack kaffe och läste Skånskan. Det låter ju inte särdeles mysigt att tillbringa en söndagsförmiddag på McDonald's, men förmiddagar är det ofta trevligt att sitta i fåtöljerna på restaurangen vid Triangeln. Jag satt vid fönstret, det var kavlugnt, ur högtalarna strömmade soft storbandsjazz, och därute strålade solen.
Tyvärr är det så att Malmö är märkligt fullt av besynnerliga människor. Häromdagen, på samma McDonald's, kom det in två pensionerade gubbar, den ene med rollator, och satte sig bredvid mig. Den ene köpte kaffe, men  bad om två muggar. Sedan halade de fram en flaska brännvin och hällde upp rejält medan de oroligt höll uppsikt över personalen. De fiskade även upp en medhavd ölburk. Den ene gubben pratade västgötska eller något ditåt, men framför allt pratade han HÖGT. Personalen kan inte ha udgått att höra när han fullkomligt skrek "SKÅL!" och "SKÅL PÅ DIG!". Hans försiktige, lågmälde kompis såg då orolig ut. Deras konversationer var rätt udda, men så pass öronbedövande från den ene gubben att jag var tvungen att gå. "KOMMER DU IHÅG FREDDY MERCURY?!" - "Vim deå?" - "FREDDY MERCURY! I QUEEN!!!" - "Nä, de jörr ja ente, vim va de?" - "HAN VAR BÖÖÖG!" - "Jasså, sär du de? Hi hi hi!".
Men åter till dagens händelse, det jag egentligen skulle berätta.
Vid ett bord ganska nära mig satt en gubbe och blängde tomt framför sig. Han såg ut att ha suttit där i flera timmar. Eller dagar. Han hade ett sådant där härligt klichéutseende, som tagen direkt ur SVINALÄNGORNA. Detta intryck förstärktes av att han faktiskt var finne. Hur vet jag det?
Jo, han satt och muttrade för sig själv. Han såg sur och vresig ut, och muttrade på finska.
Men inte nog med det.
Emellanåt vände han på huvudet och verkade tilltala andra i lokalen. Ja, han gav intryck av att skälla ut folk. Mig också. När vi andra ignorerade honom, försökte att inte låtsas om honom, vände ryggen till, då ropade han "Hej! Hej!" - följt av en lång harang på finska. Som om vi skulle förstå vad han sa.
Två manliga kinesiska turister verkade dock inte notera honom. De satt vid ett fönster och hade en ganska högljudd konversation på vad jag tolkade som kantonesiska.
Plötsligt for finnen upp, gick med raska steg ut och försvann.