Det ena med det tredje

Jag inledde min julafton med att bli påhoppad av två Jehovas vittnen på stan. "Kanske en tanke?" sa kvinnan av dem med utländsk brytning och överräckte en liten folder. Som jag kanske nämnt, tar jag alltid emot vittnenas mög, de är ju så bisarrt konstiga.
Den här gången hette skriften  "Jesus Kristus - vem är han?" och då tror jag inte att det ska utläsas som ett ett överraskat utrop; "Jesus Kristus! Vaffan tar du dig till?". Nej, de sex små sidorna berättar om Guds son och förklarar varför han inte är hittepå - det står att en berömd historiker kommit fram till att evangeliet är för bra och smart för att vara påhittat.
Som alltid är skriften försedd med härligt kitschiga teckningar. På framsidan ser Jesus ut som Al Pacino i CARLITO'S WAY, ungefär. På en annan sida påminner han mest om en krullhårig, skäggig Jack Black.

Jag har förresten utsatts för en del religiösa familjer under helgen. Jag har därför noterat att välartade, skånska religiösa familjer i övre medelklassen talar välartikulerad rikssvenska, och tydligen är de väldigt lättroade - åtminstone skrattar de åt obegripliga saker. Dessutom ser det ofta ut som om mannen i familjen får sin frisyr lagd av Mattel.

När jag gick genom vinternatten kom en bil framkörande och stannade intill mig.
- Vill du ha taxi, mannen? frågade chauffören.
- Nej tack, svarade jag.
- Är du jude?
Jag förstår inte vad han menade.

Ännu en gång har jag konstaterat hur gott det är med Janssons, vilket man äter alldeles för sällan nuförtiden. Och det är lite trist att jag börjar bli mätt redan innan jag nått fram till rätten.