Bio: Soul Kitchen

Foton copyright (c) Atlantic Film
Vad är det första vi tänker på när vi hör talas om tysk film? Just det: komedier.
Nej, där var jag ironisk.
Vi tänker på tyskar i gummi som piskar och kissar på varandra.
Men här har vi en ny, tysk komedi, som tydligen har blivit ganska uppmärksammad. Fast fan vet varför.
Soul Kitchen är namnet på en restau-
rang i Hamburg (men filmen är inspelad i Bremen...). Fast, tja, restaurang är väl att ta i. Syltan ligger i ett fallfärdigt ruckel på vad som verkar vara utkanten av ett obebott industriområde. Det ser för jävligt ut. Ägare och kock är halvgreken Zinos (Adam Bousdoukos), som slabbar ihop slafsiga, tyska rätter. Wienerschnitzel. Fiskpinnar. Potatismos. Allting på så oaptitliga sätt som möjligt.
Han har en flickvän som flyttar till Shanghai, och samtidigt dyker hans fängelsekund till bror, Ilias (Moritz Bleibtrau från THE BAADER MEINHOF COMPLEX), upp och vill anställas på syltan.
Fogden är ute efter Zinos som måste hosta upp pengar illa kvickt. Hur ska det gå till? Han anställer en ny kock: den egensinnige och vresige Shayn (Birol Ünel, som ser ut som sångaren i Rammstein). Han ska laga lyxigare rätter, medan stället samtidigt ska bjuda på bra musik. Och jo då, det börjar väl gå bra för dem, tills den halvkriminelle Neumann dyker upp och försöker köpa Soul Kitchen.
Det absolut märkligaste med filmen SOUL KITCHEN är att den knappt innehåller någon soulmusik. Jag klagar inte, jag gillar inte soul, men nog är det märkligt att den oftast förekommande låten är "La Paloma".
Fatih Akin står för regin, och har även skrivit manus tillsammans med sin huvudrollsinnehavare Bousdoukos, och på det stora hela känns resultatet som en amatörfilm med lite för stor budget. Hur lyckades man bränna 40 miljoner kronor på det här?
Det är en ful film gjort helt utan stil; de flesta scener är filmade "rakt på" utan några större estetiska baktankar - så tillvida inte baktanken var att göra filmen lika sunkig som syltan i den. Historien spretar åt alla håll, det är lätt att få intrycket att man hittat på efter hand, och en del oväntade, märkliga turer känns inte planerade.
Visst - ett par grejor är småroliga. På pressvisningen hände det att jag skrattade till ett par gånger. Men ofta är humorn i filmen för dum - på fel sätt. Lika ofta är den obefintlig. Här finns ingen tajming, vilket bland annat beror på att det känns som att scenerna kommer lite huller om buller.
Jag gillade Shayn, den hårdföre kocken, men mest av allt gillade jag att allas vår UDO KIER dyker upp i två, tre scener!!! Han gör sitt bästa för att rädda SOUL KITCHEN - men det går väl så där.
SOUL KITCHEN känns som en sådan där svensk komedi som inte ses av någon överhuvudtaget och knappt släpps ut på DVD. Jag tyckte det var roligare innan föreställningen började, när maskinisten hade problem att få fram ljud och text på den digitala kopian. Vi drack kaffe, åt clementiner, och fällde lustiga kommentarer.

(Biopremiär 25/12)