Bio: Hjärtslag

Foton copyright (c) Folkets Bio

HJÄRTSLAG var tydligen öppningsfilm på Stockholm Film Festival i år. Jag har inte varit på den festivalen på ganska exakt tio år, efter att besökt den rätt ofta under 90-talet. HJÄRTSLAG påminner mig om varför jag slutade Stockholm Film Festival. Oj, vad jag är trött på sådan här film.

21-årige kanadensaren Xavier Dolan betraktas visst som ett stjärnskott. Folk tycker att han är för bra för att vara sann. Han debutfilm J'AI TUÉ MA MÈRE ska visst ha slagit ner som en bomb i Cannes 2009. Jag har inte sett den.

Jag läste några andra recensioner av HJÄRTSLAG och folk applåderar ikapp åt hyllningarna till den franska vågen och blinkningarna till klassisk 50-talsfilm. Jaha.

Allvarligt talat: HJÄRTSLAG är väl hyfsat snygg - men herregud, den ser ut som en 95 minuter lång reklamfilm för ett hippt klädmärke riktat till ungdomar. Precis samma estetik. Att folk hela tiden pratar beundrande om Audrey Hepburn känns inte som ett sådär jättesmart, unikt sätt att hylla 50-talsfilm. Det känns mest som att Dolan inte kom på någon annan de kunde prata om. Det är lite grann som när dagens svenska ungdomar plötsligt säger att de alltid gillat Cornelis Vreeswijk.



Snabbt! Var är hammaren? Jag vill nita honom! Hårt!



Homosexuelle Dolan har regisserat, författat, producerat och jobbat med ännu fler tekniska grejor bakom kameran. Och framför kameran spelar han homosexuelle Francis. Hans bästa kompis är Marie, en straight tjej spelad av Monia Chokri. De bor i Montreal och tillbringar dagarna med att kedjeröka och posera på caféer och fester och barer.

Så dyker den guldlockige Nicolas (Niels Schneider) upp. Både Marie och Francis blir handlöst förälskade i den här nye snubben som verkar gilla att alla blir betuttade i honom. Okej, jag blir det inte. Tvärtom. Han har ett sådant där utseende som får mig att vilja slå in nyllet på honom med en hammare. Han har en äcklig uppsyn jag blir provocerad av. Usch. Dessutom är han ett bortskämt kräk.

De här tre börjar umgås som ett slags kärlekskrank klump och de gör saker ungdomar bara gör i franskspråkiga länder. Vid ett tillfälle får de för sig att åka ut i skogen och leka kurragömma. Vilka vettiga ungdomar sysslar med sådant?

Vid ett annat tillfälle börjar Marie och Francis att slåss om Nicolas.

Men större delen av filmen tillbringar trojkan med att posera. Helst medan de kedjeröker. Rätt ofta slänger de ur sig repliker och ord på engelska. Det är rätt lustigt att de har så dåligt uttal. Alla mobilsamtal avslutar de med "Bye", men de uttalar det som "Bajj".

Jag finner ingen som helst poäng med HJÄRTSLAG. Visst, det är väl rätt snyggt ibland. Montreals natur är nästan identisk med vår svenska. Men sedan? Det är möjligt att man tycker det här är helcoolt om man är i samma ålder som Dolan och dessutom brinner för HBTQ-grejor. Och det kan ju inte jag säga att jag gör. Filmen lämnar mig fullkomligt oberörd. Det är lite intressant att jämföra med den betydligt mer traditionella kärlekshistorien i THE TOWN, som jag tog till mig och gillade. Men det är väl för att jag är så ute man kan bli - jag är man, över 40 och hetero.

Varför inte se en Audrey Hepburn-film istället för den här? Tillåt mig föreslå den lite bortglömda SABRINA - eftersom du ju redan sett PRINSESSA PÅ VIFT flera gånger, och eftersom FRUKOST PÅ TIFFANY'S inte är så bra jag vill att den ska vara.

(Biopremiär 17/12)